Spänning

Det drar ihop sig för den bästa av brackor. Jag tror att det är nu det händer och är alldeles till mig av exaltation...

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Grattis på födelsedagen, morfar!

Ultraliv

En liten sprattlande fot. Ett tickande hjärta med fyra kammare. En ryggrad, som ett pärlband i båge.

Vi sågs idag. Det lilla livet innanför och vi andra utanför. Sixten sprattlade i kärlekens famn och den lilla skrutten sprattlade i magen. Datumet är beräknat till den 9 januari.

Nu känns det verkligen på riktigt.

Oinspirerad fast ändå inspirerad

Inga ord vill komma över mina fingertoppar. Ibland får jag en tanke, men så slinker den ur det njutningsfulla kreativitetsstadiet och blir jobbigt krävande. Så jag väntar på att glädjen att skriva ska komma tillbaka. Därav bloggtorkan.

Men kanske är det så att den tar sig uttryck i annat just nu än skrivande, inspirationen. Jag har börjat träna regelbundet, för att inte få ryggskott igen när magen börjar svälla över brädden. Och jag har skaffat mig en personlig tränare, som ska hjälpa mig med det. Det är fantastiskt inspirerande att hitta tillbaka till lyckan av att använda kroppen och känna att den fungerar. Och att den vill jobba mer.

Inspirationen har också kommit in i min garderob. Tillsammans med en personal shopper. Några timmars äventyr tillsammans med en god vän jag träffar för sällan. Och en inspiration för höstens klädutmaning: se jobbsnygg ut med stor mage.

Och så har vi, både kärleken och jag, känt de första rörelserna från livet därinne i min mage. Det bufflar och sprattlar. Det är inspiration på hög nivå.

Men, annars väntar jag. Jag längtar efter orden igen. Läser mycket. Men skriver lite. Och hoppas att snart kommer den nog tillbaka, lusten.

I'm comin out

Jo. Det är så här. Att det växer en liten människa i min mage. Att Sixten ska få ett syskon till vintern. Att vi ska bli fyra i familjen. Närmare bestämt i början av januari. Eller kanske slutet av december. Det känns stort, härligt och väldigt läskigt.

Idag har jag berättat för chefen. Det har varit lite ångestladdat, men han tog det som en bra chef. "Ja, du är ju i den åldern. Och jag är luttrad vid det här laget. Grattis!". (Det var ju nämligen så att jag berättade att jag var gravid för samma chef, när jag hade jobbat ungefär lika länge på mitt nya jobb förra året.)

Men, nu vet han om det. Och jag kan komma ut ur garderoben. På riktigt.
Så Linda, det dröjer lite längre innan vi blir kollegor igen.

Dagens top 5

1. I kväll tar jag tåget. Söderut. Mot kärleken och Sixten Blixten. Jag längtar! Och fyra tågtimmar för bokläsning. Kräver minst två böcker att sätta tänderna i.
2. Lunchdejt med före detta kollegan.
3. En medhavd kaffe med riktig mjölk. Allt för att slippa undan automatgiftet.
4. Ljum morgonbris ute och sol i ögonen på tunnelbanan till jobbet.
5. Och en hemlis...

Det ekar tomt

Det susar från ventilationen. Någon gång ibland fräser det lite från kaffeautomaten utanför. Piip. Någon ska unna sig en "caffe latte". Det innebär svagt kaffeluktande dropp med härdat fett. Ibland, ganska ofta, är det jag som står där med muggen i hand.

För det är ökentomt på kontoret. Och oj, vad det blir tråkigt att jobba när det är så. Ingen energi, inga lunchkompisar, ingen att boka möten med. Jag längtar tills det blir höst igen och energinivån kan gå upp över likkistenivå igen.

Och jag övar mig. På att vara ensam hemma. På att vara ifrån Sixten (och jodå, kärleken också). De åkte i fredags. Då stod jag på stationen och vinkade och lät tårarna rullar nerför kinderna. Men, jag har jobbat upp mig. Jag kan liksom bara vara. Göra det jag får lust till. Exempelvis städa som jag gjorde hela lördagen. Det kan tyckas vara ett väldigt pundigt val för någon som bara har en endaste helg på egen hand, men det behövdes, annars hade jag fått ta in på hotell. Och det går ganska bra, det här med att vara ensam. Nästan lättare och lättare ju fler dagar som går. Det kommer tillbaka till mig, vad jag brukade göra när jag var ensam förut. Det känns lite märkligt, för det hade jag glömt.

Fast så går jag och äter indiskt på Kista foodcourt och hamnar bredvid en ettåring. Ettåringen ser på mig, ler och skriker "Iiiiiiiiihhhhhhhhh" jättehögt, bara för att han kan. Han sprattlar med benen och ser ut över havet av lunchstinna vuxna med ny, öppen blick som väntar på att möta någon annans.

Då längtar jag så jag kan dö.

Att komma hem

Det är märkligt, den här resan som det inneburit att bära ett barn, bli mamma och förändringen i livet som är så självklar och samtidigt så svår. För mig har det inte varit enkelt, det här med att landa i den nya rollen, att finnas där och samtidigt sätta gränser.

Det har varit så många behov som tampats om utrymmet. Och av dem som fått komma i första rummet har så få varit mina. Men det har hänt något. De senaste veckorna är det som om jag blivit tydligare för mig själv, som om jag hör mina egna tankar och känner av mig själv igen. Som att ha varit under vatten, där allt är dämpat och tyst, till att komma upp över ytan igen.

För två veckor sen, när jag hade min andra ensamkväll så åt jag middag med en vän. En vän jag delat otroligt mycket med men som jag inte varit nära på länge. Men vi möttes där, mellan pasta med hummer och de italienska kyparna. Ett möte som gjorde mig så glad. Ett möte som inte bara uppstod med en stenbockssyster, utan som också var ett möte med mig själv.

Där satt jag. Anna. Där satt min vän. Och lika tydligt som jag såg min vän, såg jag också mig själv. Det fanns ingen hinna av otydlighet. Bara närvaro.

Borta bra...

Jag sitter på kontoret igen. Är lite klibbig och törstig. Det är varmt och kvavt ute. Jag pratar i telefon och webbar. Använder kaffepausen till bloggeri. Nästan ingen är kvar i huset.

Veckan på Gotland var regnig, underbar och matfylld. Jag tror att jag gått upp ungefär 4 kilo i förmiddagsfika, eftermiddagskaffe och långa middagar med efterrätt. Men vad gör det när det har varit ljuvligt. Jag har ätit nyrökt och vildfångad fisk, klappat hästar, tagit bort Sixtens första fästing, applåderat liten fis som stått alldeles på egen hand för första gången, badat i havet, promenerat vid havet, suttit vid havet, längtat till havet. Jag har gungat, varit på utflykt, bakat maränger, blodsockergrälat, blivit utmattad och sovit mycket.

Och så har jag sträckläst sommarens bästa bok. Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert. Språket är underbart, roligt och innerligt. Det inspirerade, värmde och fick mig att fnissa högt många gånger per dag. Och resan är fantastisk att få följa med på, genom Italiens mat, in i Indiens meditation och bön för att sedan sluta i kärlek på Bali. Läs den, det är allt jag kan säga.

Bilden är lånad från http://www.elizabethgilbert.com/eatpraylove.htm

Auf wiedersehn

Min tyska är inget vidare. Men, imorgon åker jag till kärleken och Sixten på ön.

Jag har bockat av allt på min önskelista för mina dagar. Shoppat har jag gjort och träffat vänner och ikväll har jag ensamkväll. Jag har inte städat och knappt diskat. Men däremot ätit ute, inte mindre än två kvällar i rad. Ikväll är jag trött som en bäver och vill bara sova. Inte packa. Kanske gör jag det imorgon istället. Jag längtar till ön. Och till männen i mitt liv.

Vi ses om en vecka. Kram och njut av sommaren!

Längtans blåa blomma

Jag kom hem igår kväll efter middag med kär vän som jag inte sett på länge, länge. En fantastisk lyx att få äta middag tillsammans och hinna prata i timmar.

Det var alldeles tyst och lugnt i lägenheten. Så där stilla som det blir när energin inte rört sig på länge. Ingen som krupit snabbt, snabbt över golvet. Ingen som rullat en stor lastbil i plast fram och tillbaka. Ingen som kastat mat på golvet eller slagit huvudet i ett bord. Märkligt stilla.

En liten rödrandig pyjamas låg hopknölad i ett hörn. Jag satte mig och tog den i famnen, drog in en lite unken doft av bäbis, matfläckar och sovlukt. Och saknade. Saknade den lilla ålande kroppen på väg ner eller upp. Saknade det tunga huvudet med sitt fjuniga täcke av dun. Saknade de små händerna som helst av allt vill peta i ett öga eller näsa.

Längtans blåa blomma. Helt utslagen i hjärtat.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhh!

Idag åker kärleken och lillstrumpan till Gotland. Jag är hemma själv i tre dagar och åker efter på lördag. Men, som sagt, det är tre dagar tills vi ses igen. Och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot de. Förmodligen kommer det att bli alldeles, alldeles underbart att vara ensam hemma för första gången på över ett år. Och förmodligen kommer jag att längta hjärtat ur kroppen samtidigt. Men det är ändå som en våt dröm.

Planen är att få ihop: vänner för fika eller middag, lite sommarshopping, sovmorgon, långa goda frukostar med tidning och ensamkväll. Min planering går på högvarv just nu...

Ta sig till jobbet

En av de bästa sakerna med att få åka till jobbet är att jag kan läsa i 40 minuter om dan. Så nu är bara frågan: vad behöver jag läsa i sommar? Några bra tips?

Sötnos

Fick just en stor fin bukett sommarblommor av kollegan eftersom jag kommer bli ensam på enheten större delen av nästa vecka. Vad glad jag blev! Och det ger mig ett utmärkt tillfälle att sniffa på jasmin hela dagen trots att jag sitter i min holk på jobbet.

Ett, tu, tre

Jag gör som Fraidi och skriver en lista:

1. sommarplaner: jobba. men också en vecka på gotland och en i blekinge.
2. mest nöjd med: att ha börjat jobba igen!
3. last: choklad. choklad. choklad.
4. vad hänger på väggarna: inte tillräckligt mycket, men åtminstone ingen monet-affisch.
5. relation till mejlen: både och. ibland kärlek. ibland tvång. men oftast kul.
6. skrattade senast: för en stund sen när kollegan sprattlade in med mycket energi.
7. nojor: alldeles för många.
8. favoritresmål: längtar till italien och nya zeeland. har älskat new york, skottland och kuba.
9. favoritråvara: olivolja och vitlök.
10. favoritredskap i köket: vass kniv.
11. hemlig kunskap: tom of finland och hög kajsa varg-kompetens.
12. skrek senast till mitt barn: har inte börjat än. fast vi skrek i kapp igår, sixten och jag, när rullgardinen hängde sig. jag morrade och han härmade.

Längtar ut

Trots att jag bara jobbat några veckor så längtar jag ut. För den här tiden på året är det inte naturligt att jobba helt enkelt.

Sommar. Mjölkfärgade nätter, smutsiga barfotafötter, fräknar på näsan. Jordgubbar, solvarma. Jasminbuskar som doftar överraskande retsamt, men som inte låtsas om att de får hjärtan att värka av längtan. Regn, ljummet doftande. Solvarm hud på älskad vän, fingertoppar, andedräkt. Utomhusfrukost med syrlig filmjölk och de där jordgubbarna, de solvarma. Simma naken i havet, huden som knottrar sig av kylan i vattnet och som blir salt och sträv i solen igen.

Jag längtar efter sommarlov.

Tittut

Sixten har lärt sig hur man gömmer sig. Han böjer sig fram och håller händerna för ögonen. Då syns han inte.

Det är ett knep man ibland fortfarande skulle vilja använda sig av.

En klassiker

Midsommarafton firades med pompa och ståt på klassisk midsommarmark: Skansen. Det var jag, kärleken och Sixten. Samt ungefär 12 000 andra: japanska turister, punkrockare med rosa hår, bråkande småbarnsföräldrar, lätt alkoholiserade pensionärer, glada danskar, skrikande 3-åringar, bekransade ungdomar och en stor mängd glada damer och herrar. Sixten fick grissini av ett gäng japaner som vi fikade bredvid och bytte i ett obevakat ögonblick ut den mot en torkad gåsbajs, som låg på marken. Slutsats: en torkad bajs må se smaskig ut, men är det icke!

Men, Skansen är ändå alltid Skansen. Det är lite högtidligt att vara där. Speciellt om man gått förbi kilometerköerna och hittat en annan ingång som minimerat köandet (gå upp för backen till höger och där är den). Vi tittade på getter, kycklingar och svin. Besökte Skånelängan. Åt sockerkaka och drack kaffe. Sen åkte vi hem och åt sill medan regnet började ösa ner utanför fönstret. Det var en fin dag.

Ombytta roller

Det är märkligt. Att ha ett nytt liv. Att vi har bytt liv, jag och kärleken. Jag klär på mig kavaj och höga klackar. Han går i shorts och t-shirt och vinkar hejdå med Sixten när jag klapprar ut genom dörren. Sen tunnelbana: tusen och åter tusen Metros som prasslar som en lövskog.

In genom dörrarna på myndigheten. Passerkort och vink till vakterna. Automatkaffe. Mail att beta av och samtal att ringa. Kollegor att tjattra med. Lunch. I lugn och ro en hel timme. Sen jobba mer. Eftermiddagsfika. Telefonsamtal. Möte. Ett sms frågar "Kan du köpa en liter fil?". Det gör jag. Och sen är jag äntligen hemma igen. Hos Sixten och kärleken, som väntar med middag och fyllt kylskåp. Han är en fantastisk hemmafru, min man.

Det har gått så lätt, att byta liv. Jag tror att det har varit lätt för oss bägge. Jag är glad för det. Jag är glad för att det känns så roligt att börja jobba igen. Och jag är glad att jag fått vara bara mamma i ett helt år före det.