Väntan

Fyra dagar till beräknad nedkomst. Ingen bäbis ännu. Men vi har flyttat hem igen efter jul och nyår i lånelägenhet med kök. Och diskmaskin. Lycka!

Och det väntas. Och vankas. Jag vet inte om jag är förberedd än. Men barnet lär ju komma när det är dags och det är bara att följa med på den resan. Kanske känner man aldrig att man är riktigt, riktigt förberedd heller? Det är i alla fall inte tillfälle för något vildare än att lunka långsamt, kolhydratladda och försöka vila så mycket det går. Och det är skönt att vara tillbaka i sin egen säng även om den är omgärdad av lådor och stök.

Så jag väntar lite till. Och laddar vidare.

Väskan

Efter min förra förlossning kunde jag bara konstatera att den där väskan man fokuserar på så mycket i princip är onödig. Allt finns redan. Allt går att fixa. Inget är nödvändigt, det blir ändå som det blir.

Men nu har jag ändå gått med en gnagande känsla av att jag behöver den. Väskan. Kanske är det för att livet i övrigt är lite upp och ner. Vi bor på två ställen, har packat undan mycket saker och har Sixten att tänka på. Så väskan blir viktig. Det är min bekräftelse på vad som ska hända och att jag inte är oförberedd. Min påminnelse mitt det som är kaotiskt. Något att hålla sig i.

Så nu är den packad.
Med TENS, sköna kläder och amnings-bh till mig, små nya kläder och filt till skrutten. Och väskan kommer vara med mig nu tills bäbisen kommer. Det känns bra. Riktigt bra faktiskt.

Just because you need that soul

Är man i behov finns det hjälp att få. Här.

Det drar ihop sig

Sista jobbdagen. Det är ofattbart skönt och jag bär med mig latte och förvärkar till jobbet. Vaknade orimligt tidigt i morse, började tänka på vad jag skulle göra idag och kunde inte somna om. Så jag badade skumbad klockan 05.15. Bara för att jag kunde. Och för att jag var vaken.

Nu: jobba färdigt, lägga in autosvar på mailen och fika sista gången för den här rundan med det lilla skramlet av kollegor som fortfarande är kvar.

Sen känna efter hur höggravid och trött jag faktiskt är.

Julkaos

Kaos kan vara ett passande ord att använda för tillvaron just nu.

Lägenheten har inget kök, är fylld med ett lätt lager damm som färgar fotsulorna vita när man går runt, kylskåpet har varit balkongen i några dagar och vi kan inte värma någon mat. Vi diskar i duschen. Runt vår och Sixtens säng står det kartonger av alla slag och former, som man får sicksacka sig runt. IKEA kom inte när de skulle och hörde inte av sig. Och en kamera försvann när de väl hade varit där. Därav inga bilder på ett tag alltså. Vasken visade sig vara för stor och vi måste flytta diskmaskinen till annat ställe än det vi hade tänkt.

Sixten har blivit sjuk igen, ögoninflammation för tredje rundan. Inget dagis och vab. I ovanstående lägenhet där snickare och elektriker huserar. Igår upptäckte jag att de hade plockat bort lysknappen när jag skulle gå och lägga mig. Hur släcker man då? Skruvar ut lampan så klart...

Jag jobbar de sista skälvande dagarna. Vabbar och jobbar alltså. Längtar efter att få sitta ner och fika med kollegorna och hinna säga hej då, men det hinner vi inte. Och har inte köpt en enda julklapp.

Men ändå.

Vitvarorna har kommit. Och vi har köpt kakel och en ljuvlig fondtapet. En del av kartongerna förflyttar sig långsamt från sovrum till kök och börjar visa någon slags karta över hur det ska bli. En snäll moster är iväg över jul och nyår och har lånat ut sin lägenhet till oss. Mina päron kommer upp och vi ska fira jul med dem och bror. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Skrutten i magen har vänt sig. Äntligen. Mina järnvärden är lite knackiga men okej - och jag har alltid lite knackiga järnvärden.

Och någonstans i magen har ett lugn infunnit sig.
Märkligt nog mitt i allt kaos.
Det kommer att gå bra.
Det är bara att släppa kontrollen.
Och leka att vi är på semester.

Jag är förkyld, men glad och längtar efter att få träffa den nya familjemedlemmen. Fast förhoppningsvis inte förrän i januari, när diskmaskinen är på plats och fungerar. Jag längtar också efter att få två sköna veckor med kärleken och Sixten. Lediga tillsammans. Bara vara. I livet just nu.

En kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Jag är så glad att förra veckan är över.

Sixten hade feber, förkylning och fick sedemera ögoninflammation. Jag blev tjockare och tjockare, inte bara om magen, utan även i bihålorna. Och kärleken åkte till Köpenhamn och fick sen hög feber. Över hela helgen. Det scenariot tycker jag var spårlöst borta i föräldramanualen man läste före barnet kom. Ingenstans stod det "Du kan vara helt säker på att hela familjen kommer att bli sjuk samtidigt. Förmodligen också samtidigt som du är höggravid, extra trött och har dåligt samvete för att du inte är på jobbet så mycket som du ska vara. Du kommer att gråta varje dag för att du inte vet hur du ska orka."

Men på nåt sätt går det ju. Veckan är över. Sixten är fortfarande snorig men tillbaka på dagis. Igår var både jag och kärleken hemma sjuka och idag är jag hemma själv. Bihålorna värker. Men jag får sova på dagen och behöver inte fixa lunch till någon annan än mig själv. Det är ändå någon slags lyx.

Men, bra saker hände också. Vi har efter år av velande bestämt oss för att renovera köket, lite snabbt, de närmaste veckorna. Kök är beställt, vitvaror likaså och snickare är anlitade. Vi ska inte göra nåt utom att bo extra trångt, dammigt och stökigt fram till nyår. Jag drömmer inte om en vit jul utan om diskmaskinen som ska få flytta in.

Och Sixten har fyllt 18 månader. Han pratar massor (senast i morse pekade han på vattenkannan och sa "kanna" för första gången) och förstår det mesta. Älskar "tapeti" (apelsin), att leka med vatten och bada, att läsa böcker (favoriter just nu är Skrot-Nisse, Matildas katter, Bu och Bä och mumintrollet), att hoppa och "eleba" (Bolibompa).

Jag har varit hos barnmorskan som kunde konstatera att bäbisen inte vänt sig än. Det är ingen panik, men har den inte vänt sig till den 18:e så blir det tid för vändning. Jag hoppas vi slipper det. Vecka 36 är här och det är precis en månad till beräknad nedkomst idag. Det är fullständigt absurt.

En månad. Here we go...

Dialog

[jag]: Jo, du jag tänkte på en sak.
[bäbis]: *glugg*
[jag]: Jo. Jag tänkte att vi kunde bestämma att du inte kommer förrän i januari. Tidigast den 9:e, som planerat.
[bäbis]: *ålar*
[jag]: Det är ju lite saker som ska på plats och det blir lite stressigt om du kommer innan...
[bäbis]: ?
[jag]: Ja, alltså, vi ska ju renovera köket nu i så där 4 veckor, eftersom vi ska stanna i tvåan i nåt år till. Och jag jobbar ju fram till jul och det är rätt mycket som ska bli klart. Och så skulle jag gärna vilja hinna varva ner lite efter det också. Och bara få vara med dig och förbereda mig för att du ska komma. Och hinna äta gigantiska portioner pasta och sova på dagarna i någon vecka. Vad tror du?
[bäbis]: *spark, spark*
[jag]: Men du har ju inte ens vänt dig än. Vi tar det lugnt. Eller hur?

Jo, nu bestämmer mamma att det blir jättebra.
Januari som är en sån trevlig månad att fylla år i.

Ett gnäll i joggingbrallor

Tung, trött och lite gnällig passar det mig alldeles utmärkt att jobba hemma idag. Med hjälp av mysbyxor och lussekatter skrivs det webbtexter för fulla muggar. Det är ett riktigt, riktigt bra sätt att kunna jobba men ändå vara i sin egen kreativitetsbubbla.

Snigel

Kombinationen av höggravid mage, lätt foglossning, snömodd och grav kissnödighet gör promenadtakten... extremt långsam.

Note to self: starta ALLTID en kvart tidigare än tänkt.

Logistikfrid?

Njä. Kanske inte frid, men åtminstone ett vänskapligt handskak. Idag ska vi nämligen pröva vår nya elbatong mot logistikdjävulen: middagsfrid. Igår levererades två kassar middagsmat till oss fullsmäckade med grönsaker och ekologiska varor.

Det verkar vara ett otroligt fiffigt koncept, hur som helst och vi har två testveckor framför oss. Och jag har redan förberett kvällens middag med att tärna potatis och rotselleri som ska bli laxpytt lite senare. Jiha!

Ute och inne

Ute är det minusgrader. Och det snöar. Singlar, vitdoftande, fjäderlätt som andetag. Liten kärlek andas lugnt i sin säng. Stor kärlek är iväg.

Jag är ensam. Tillsammans med den ofödda kärleken som rör sig i magen. Kraftfulla rörelser som får magen att bölja. Jag lägger handen ovanpå. Känner livet. Och fylls av frid.

Att landa och andas

I helgen kom vi lite närmare det stora som ju faktiskt ska ske om sådär sju veckor. Det nya barnet. Kärleken och jag var på profylaxkurs och andades, åt clementiner och kände att polletten började trilla ner.


Förra graviditeten fanns det så mycket tid att fundera och fixa på. Så mycket tid att prata namn, läsa på och meditera. Den här graviditeten har varit lite mer snabbspolning och "det ordnar sig". Så det kändes väldigt välbehövligt att få sitta ner och hinna fundera över det nya livet som ska komma till vår familj. Hur det känns med tankarna på en ny förlossning. Och sen allt som kommer därefter.

Jag tror att både jag och kärleken landade i lördags. Där bland kuddar och runda magar. Och några timmars andning.

Utdelning

Jodå. Sixten har vattkoppor. Och när jag ringde till dagis för att säga att han inte kommer den här veckan så berättade de att de hade fyra barn där idag. Resterande 15 har vattkoppor. Det kan man kalla full pott...

Men vi har haft det mysigt idag trots kopporna. Vi har ätit risgrynsgröt, dammsugit, matat änder, ritat med kritor, läst böcker, bakat bröd och tittat på Bolibompa. Och upptäckt ett nytt ord: ta-ta [tandborste]!

Ordglädje

Igår vab:ade jag för första gången. Sixten hade feber och har fått en vattkoppa bakom örat. Eller något, en liten blåsa är det i alla fall. På dagis går vattkoppor och springmask. Och jag är väldigt glad om det är bara vattkoppor som kommer drabba oss just nu... Det känns inte som vårt liv klarar springmask som grädde på moset i dagsläget utan att drabbas av akut härdsmälta.

Hur som helst, igår var jag hemma och får helt plötsligt möjlighet att umgås med Sixten en hel dag igen. Den mest markanta skillnaden från tidigare är ordglädjen som strömmar över alla brädder. Han härmar och låter och pratar. Mycket är svårtolkat, men igår så kom det en ström av ord jag inte hört tidigare: papably [paraply], mutte [mutter], bolle [allt som är runt, gärna russin], libompa [bolibompa].

Det är så jäkla häftigt att höra att det börjar falla på plats i munnen och att han har full koll på vad man pratar om med honom. Oftast i alla fall.

Russinglädje och hämtningsågren

Dagens stolthetstopp:
Härom dagen berättade kärleken att Sixten sagt sin första tvåordsmening. Den kom som "Me dää" [mer där], när Sixten tagit kärleken i handen och lett ut honom till skåpet med russinpaketet. Mer russin!

Dagens ångestklump:
Igår när jag hämtade på dagis så var Sixten lite arg. En av fröknarna berättade att han verkligen märker när de andra föräldrarna kommer och hämtar. Och att han blir ledsen och också vill gå hem. "Vissa barn bryr sig ju inte, men Sixten gör det. Idag kom han med sina skor och ville bara sitta i vagnen efter det. Ute." Gulp.

Tunnelbaneläsning

Mitt tunnelbaneläsande har legat nere ett tag, men fått sig ett uppsving igen. Idag har jag börjat läsa "Den hemlige kocken" och känner mig ungefär som jag slickat på en råtta. Lite fascinerad, väldigt äcklad. Jag ser fram mot att fortsätta i eftermiddag på väg hem.



Bilden är lånad från www.bokus.com.

...och sen kom logistiken och åt upp mig...

Ju närmare vi har kommit kärlekens jobbstart, desto mer har logistiken slukat oss. Och man kan väl lätt säga att det har eskalerat de senaste veckorna. Jag vet inte vad som händer, men allt snurrar så fort att jag inte hänger med.

Det är veckohandling, det är tvätt, det är köttfärssås, det är hämtning och lämning, det är "skynda, skynda, bråttom, bråttom", det är för lite skratt med vännerna, det är för mycket tröttma på kvällarna, det är ingen träning, det är nätter med för lite sömn, det är för mycket jobb och för lite hopp och lek.

I natt har jag drömt, för tredje natten i rad, om någon slags trolldryck som finns i min närhet. Alltså, en sån där magisk dryck som någon kokat ihop, en dryck som får hjärtan att bulta, lösningar att uppstå ur ingenting och saker att falla på plats. Fast genom magi, inte genom arbete. Eller förändring i livet.

Jag är i obalans och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Men jag tror jag måste ha ett ordentligt snack med mig själv.

Det funkar!

Tredje veckan på dagis är snart avklarad. Och idag är personalen på utbildning och farmor i stan, så Sixten får hänga med henne istället för gänget med småknattar.

Men det funkar! Han är ledsen när vi lämnar men det går snabbt över, äter som han ska, sover i sin vagn och de flesta dagar är han mest glad hela tiden. Igår när jag var och hämtade så var vi kvar en stund, Sixten och jag. Och han for omkring som ett skållat troll och hämtade grejer till mig, som han ville visa och det kändes som han var trygg och tyckte det var mysigt att vara där.

Det gör mig så oändligt glad.

Glädjetårar

Jag trodde inte jag skulle bli så glad som jag blev i morse när jag såg de amerikanska valresultaten. Men det kändes så stort och så hoppfullt efter att ha levt i misströstan över hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ha tänkt när de röstade fram Bush till president. En oändlig misströstan över antiterroristlagar, Guantanamo, energiförbrukning och abortmotstånderi.

I morse såg jag med tårar i ögonen på Obamas tal och tänkte på förändring. På vad som faktiskt kan hända när man ger människor nytt hopp. Och vad man kan göra tillsammans, med gemensam kraft.

Förändring. Jag längtar efter och gläds åt den.

Överraskning

Vi har haft en högalv på jobbet idag.