Ute och inne

Ute är det minusgrader. Och det snöar. Singlar, vitdoftande, fjäderlätt som andetag. Liten kärlek andas lugnt i sin säng. Stor kärlek är iväg.

Jag är ensam. Tillsammans med den ofödda kärleken som rör sig i magen. Kraftfulla rörelser som får magen att bölja. Jag lägger handen ovanpå. Känner livet. Och fylls av frid.

Att landa och andas

I helgen kom vi lite närmare det stora som ju faktiskt ska ske om sådär sju veckor. Det nya barnet. Kärleken och jag var på profylaxkurs och andades, åt clementiner och kände att polletten började trilla ner.


Förra graviditeten fanns det så mycket tid att fundera och fixa på. Så mycket tid att prata namn, läsa på och meditera. Den här graviditeten har varit lite mer snabbspolning och "det ordnar sig". Så det kändes väldigt välbehövligt att få sitta ner och hinna fundera över det nya livet som ska komma till vår familj. Hur det känns med tankarna på en ny förlossning. Och sen allt som kommer därefter.

Jag tror att både jag och kärleken landade i lördags. Där bland kuddar och runda magar. Och några timmars andning.

Utdelning

Jodå. Sixten har vattkoppor. Och när jag ringde till dagis för att säga att han inte kommer den här veckan så berättade de att de hade fyra barn där idag. Resterande 15 har vattkoppor. Det kan man kalla full pott...

Men vi har haft det mysigt idag trots kopporna. Vi har ätit risgrynsgröt, dammsugit, matat änder, ritat med kritor, läst böcker, bakat bröd och tittat på Bolibompa. Och upptäckt ett nytt ord: ta-ta [tandborste]!

Ordglädje

Igår vab:ade jag för första gången. Sixten hade feber och har fått en vattkoppa bakom örat. Eller något, en liten blåsa är det i alla fall. På dagis går vattkoppor och springmask. Och jag är väldigt glad om det är bara vattkoppor som kommer drabba oss just nu... Det känns inte som vårt liv klarar springmask som grädde på moset i dagsläget utan att drabbas av akut härdsmälta.

Hur som helst, igår var jag hemma och får helt plötsligt möjlighet att umgås med Sixten en hel dag igen. Den mest markanta skillnaden från tidigare är ordglädjen som strömmar över alla brädder. Han härmar och låter och pratar. Mycket är svårtolkat, men igår så kom det en ström av ord jag inte hört tidigare: papably [paraply], mutte [mutter], bolle [allt som är runt, gärna russin], libompa [bolibompa].

Det är så jäkla häftigt att höra att det börjar falla på plats i munnen och att han har full koll på vad man pratar om med honom. Oftast i alla fall.

Russinglädje och hämtningsågren

Dagens stolthetstopp:
Härom dagen berättade kärleken att Sixten sagt sin första tvåordsmening. Den kom som "Me dää" [mer där], när Sixten tagit kärleken i handen och lett ut honom till skåpet med russinpaketet. Mer russin!

Dagens ångestklump:
Igår när jag hämtade på dagis så var Sixten lite arg. En av fröknarna berättade att han verkligen märker när de andra föräldrarna kommer och hämtar. Och att han blir ledsen och också vill gå hem. "Vissa barn bryr sig ju inte, men Sixten gör det. Idag kom han med sina skor och ville bara sitta i vagnen efter det. Ute." Gulp.

Tunnelbaneläsning

Mitt tunnelbaneläsande har legat nere ett tag, men fått sig ett uppsving igen. Idag har jag börjat läsa "Den hemlige kocken" och känner mig ungefär som jag slickat på en råtta. Lite fascinerad, väldigt äcklad. Jag ser fram mot att fortsätta i eftermiddag på väg hem.



Bilden är lånad från www.bokus.com.

...och sen kom logistiken och åt upp mig...

Ju närmare vi har kommit kärlekens jobbstart, desto mer har logistiken slukat oss. Och man kan väl lätt säga att det har eskalerat de senaste veckorna. Jag vet inte vad som händer, men allt snurrar så fort att jag inte hänger med.

Det är veckohandling, det är tvätt, det är köttfärssås, det är hämtning och lämning, det är "skynda, skynda, bråttom, bråttom", det är för lite skratt med vännerna, det är för mycket tröttma på kvällarna, det är ingen träning, det är nätter med för lite sömn, det är för mycket jobb och för lite hopp och lek.

I natt har jag drömt, för tredje natten i rad, om någon slags trolldryck som finns i min närhet. Alltså, en sån där magisk dryck som någon kokat ihop, en dryck som får hjärtan att bulta, lösningar att uppstå ur ingenting och saker att falla på plats. Fast genom magi, inte genom arbete. Eller förändring i livet.

Jag är i obalans och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Men jag tror jag måste ha ett ordentligt snack med mig själv.

Det funkar!

Tredje veckan på dagis är snart avklarad. Och idag är personalen på utbildning och farmor i stan, så Sixten får hänga med henne istället för gänget med småknattar.

Men det funkar! Han är ledsen när vi lämnar men det går snabbt över, äter som han ska, sover i sin vagn och de flesta dagar är han mest glad hela tiden. Igår när jag var och hämtade så var vi kvar en stund, Sixten och jag. Och han for omkring som ett skållat troll och hämtade grejer till mig, som han ville visa och det kändes som han var trygg och tyckte det var mysigt att vara där.

Det gör mig så oändligt glad.

Glädjetårar

Jag trodde inte jag skulle bli så glad som jag blev i morse när jag såg de amerikanska valresultaten. Men det kändes så stort och så hoppfullt efter att ha levt i misströstan över hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ha tänkt när de röstade fram Bush till president. En oändlig misströstan över antiterroristlagar, Guantanamo, energiförbrukning och abortmotstånderi.

I morse såg jag med tårar i ögonen på Obamas tal och tänkte på förändring. På vad som faktiskt kan hända när man ger människor nytt hopp. Och vad man kan göra tillsammans, med gemensam kraft.

Förändring. Jag längtar efter och gläds åt den.

Överraskning

Vi har haft en högalv på jobbet idag.

Oh mi god

Intensiteten i den här helgen har varit abnorm.

Fredag: barnsjukhuset för blodprov på Sixten, lämna på dagis, körkortsfoto och linshämtning på olika ställen i stan, fantastisk steak Café de Paris-lunch med kärleken på Mäster Anders, storhandling och storstädning, hämta på dagis, middag, leka med Sixten. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Lördag: heldag med Sixtens mormor, morfar, morbror och storkusse F. Parklek, xboxturné, sedelärande historier om föregående, tårtätning och ljuvlig boeuf bourguignone. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Söndag: ta tag i diskberget från föregående dag, mata ankor och gunga, fika med mormor och morfar, storhandling inför veckan och försök till planering av dagishämt- och lämning. Praktiskt taget... Ja, ni förstår.

En väldigt bra helg var det. Men intensiv.

Lyx

1. Köpekaffe och macka med till jobbet
2. Klipptid i eftermiddag
3. Ledig från jobbet imorgon

Slutsats: jag kommer bli både snygg och snäll idag!

Intresse

Ljusning

En blå tunnelbanevagn genom älvdimmorna över Hallonbergens ängar. Solen kysser morgonen med bleka strålar. Och det biter i kinder och strumpklädda ben när jag kommer ut i kylan. På kontoret vankas det köpekaffe och Los Van Van i lurarna.

Rapport från dagis: gråt när kärleken lämnat Sixten, men snabbt övergående. När han ringde och kollade efteråt så spankulerade han omkring och hämtade böcker som skulle läsas. Och i måndags sov han i sin vagn efter lunch.

Efter flera dagar av gnäll, tröttma och tung mage så känns det rätt bra igen.

Dagisinskolning

Nu är första veckans inskolning snart avklarad.

Med lite blandat resultat får man väl säga. Kärleken har berättat att Sixten verkar tryggare och mer hemma för varje dag. Men klockan 13 har det burit av hemmåt alla dagar eftersom Sixten tvärvägrar att sova på dagis. Och då är han ändå jättetrött från 11-tiden... Och så trött att han somnar efter ungefär 30 sekunder i sin vagn på väg hem. Men på dagis sover han inte. Så tryggt är det inte än. Det är lite lätt stressande att allt ska funka till om en vecka, för sen är planen att både jag och kärleken ska börja jobba.

Men, vad gör man om det inte funkar? Vad har ni för erfarenheter?

Who's your daddy?

Söndag i bistron på X2000 från Malmö till Stockholm. Tokrolig konduktör busar med Sixten, som far omkring som ett skållat troll. Dörren till nästa kupé öppnas och in kommer Stephen Simmonds.

[konduktören] Och här kommer pappan förstår jag!
[jag] Eh... Inte riktigt.
[Stephen] Tycker du inte att han är lite väl blond?
[konduktören] Hoho, det vet man aldrig!

Ridå.

Ny era!

Idag har Sixten varit på dagis. Första steget mot en ny era. Rapporten från fadren var att Sixten hade varit lite blyg, men att allt hade gått bra. Imorgon blir det någon timme längre. Det känns så märkligt: vår lilla, stora kille. På dagis!

Annars har helgen bestått av ganska mycket tågåkande, Stockholm-Malmö. Och bröllop! Vackert och härligt. Sixten fick hänga med sin farmor och farfar. Han var lite kinkig på dagen, så det finns en viss stresskänsla i min mage när vi åkte iväg mot festen. Men, några timmar senare kom ett sms från barnvakterna. Sixten hade ätit 20 [t j u g o!] plättar och var glad. Och då släppte stressen helt.

Läget då?

Status:

1. Grått och blött. Jag har idag bytt mina höga klackar till fotriktigt och varmt. Känns inget vidare förrän jag är utanför dörren.


2. Jakt. Efter något som går över tjock mage och funkar på bröllop. Inte mitt dock. Resultat? Vi får se... Min drömklänning är helt otänkbar just nu och jag är oklippt. Jag hoppas innerligt på läppstift som lösning.


3. På benen. Sixten är frisk igen. Fast hostar som en räv. Älskar att diska. Och är ganska klängig. På måndag börjar inskolningen. Spänningen är olidlig...


4. Litterära resor. Tunnelbaneresorna till jobbet har gjort ett raskt hopp från omläsning av meditation, gud och förlåtelse till det våldsammaste våldsamma, zombier och mänskliga offer. Det är...omtumlande. Men bägge funkar.

Ungefär så.

Lille skrutt

Igår var Sixten på Astrid Lindgren, blev lungröntgad, stucken med nål, avklädd och klämd på i en massa timmar. Han hade för höga infektionsvärden i blodet och har numer fått sin första penicillinkur för att bli av med eländet.

Till på köpet har han gått ner ett helt kilo i vikt och det behövde han inte direkt. Han är inte så stor, Sixten Blixten, och har alltid legat ganska lågt på viktkurvan. På sjukhuset sa de att vi skulle ge Sixten saft, juice och vätskeersättning. Och det skulle ju kunna funka om han ville dricka nåt annat än vatten. Men, saft - blä. Juice - blä. Vätskeersättning - blä. Vatten går däremot ner, så vi får väl vara nöjda med det.

Idag fick jag ett mess från kärleken. "På bättringsvägen ser det ut som... 3 jordgubbar, 12 russin och 1 plätt till mellis". Ett framsteg att glädjas över.

Feberfrossa

Vi var i parken i lördags förmiddags. Sprang mellan vattenpölar och gungor, drack kaffe från Thelins och hyllade kanelbullen. Tills lillgrisen inte ville mer, inte ville gå och bara skakade. Av feberfrossa. Sen har det fortsatt så hela helgen. Han har haft mellan 39 och 41 graders feber, lilla skrutten. Ätit en halv rostad macka, några plättar och lite melon. Men druckit mycket vatten. Och sovit ryckigt och hoprullad som en liten valp på sin pappas mage väldigt stor del av tiden.

Men man kan säga att man inte läst i någon du-ska-bli-förälder-bok om de där dagarna när socialrealismen slår till med full kraft. När tröttman och oron sliter i en, barnet gråter och vill under inga omständigheter sitta hos sin mamma, utan det bara är pappa som duger. När man får jobba med att skilja på vad som är ens egna känslor och vad som är lågt blodsocker och tröttma.

Tur att man kan skratta åt eländet efteråt. Och tur att kanelbullens dag finns, som en blodsockerhöjare, mitt i höstregnet.