Vi börjar gå hand i hand, kroppen och jag. Nu tillsammans med en clown.

Jag promenerar oftast till det djupblå rummet, stänger av mobilen på vägen, känner kroppen röra sig. Öppnar dörren och kliver in i det lågmälda. Mjuka kläder, mjuka fotsteg, mjuka röster. Går in och sätter mig på en av de orangea yogamattorna. Blundar, är i mig själv, andas med magen. Jag tycker om energin i rummet, jag tycker om vår lärares röst när han avslutar en instruktion med "Okey dokey", jag tycker om att lärarna inte fokuserar på vilken typ av yoga vi håller på med eller vad meditationen ska uppnå för det ska inte bli en stressfaktor i sig, jag tycker om att bara vara där. Tycker om att vara där 2 timmar och en kvart varje gång för då hinner jag landa.

Första gångerna så stretade kroppen så fruktansvärt trots att vi bara gjorde enkla, enkla rörelser som löste upp låsta lemmar. Jag pressade och kroppen stretade emot. Jag ville prestera och kroppen kunde inte. Men nu, senaste gången, så började vi hålla varandra i handen, jag och kroppen. Vi hjälptes åt, jag släppte och kroppen släppte också. Millimeter för millimeter, mot något som kändes som närvaro.

Sen stod jag på huvudet i Clownen. Och den exaltation som infann sig när jag faktiskt stod på huvudet och kände mig helt avslappnad var enorm.

Sen kommer meditationen, en timme. Oftast med en röst att följa ibland i tystnad. Ibland vill kroppen bara sova och stänga av, ibland kryper det i mig som en myrstack. Ibland är det härligt, ibland är det jobbigt och ibland är det skitjobbigt. Men det är bra, jag känner det i själen som försöker hitta en liten lugn picknickplats med egen filt och hallonsaft bland alla surrande tankar som pockar på uppmärksamhet. Jag vet inte om det är yogan eller något annat som gör det, men jag känner mig så mycket mer närvarande nu än jag gjort på väldigt länge. Som om jag hänger ihop igen, med alla delar. Som om jag känner smaken av mig själv igen, känner igen mig själv. Som om jag varit vilse och har hittat hem.

Det är bra grejer.

Bild från http://www.yoga.se/

Tekoppar, feber och 2000 gram choklad

 

 

 

Måndag: vab. Först av ett barn (litet), sen också nästa (större). Nils hade en släng feber igår, över 39 grader men jag märkte det aldrig. Idag blev Sixten dålig på dagis, och nu över 39 grader där också. Jag mår fortfarande bra och försöker jobba lite medan bägge sover. Och blogga en smula då.

Men i lördags, då hände det grejer. Vi var på Gröna Lund och gjorde precis allt man ska: åkte tekoppar, flygande elefanter, nyckelpiga, tufftufftåg och till och med pariserhjulet. Avlslutade med att vinna på chokladhjulet och köpa ballonger.

Förövrigt tycker jag att val 2010 är lätt ångestframkallande, eller kanske egentligen mest jäkligt oinspirerande. Jag blir bara trött när jag ser Sahlin och Reinfeldt på tv:n, får ticks och snabbzappar förbi. Jag vet just nu bara vad jag inte vill rösta på. Resten av veckan ska jag göra snabbtester på internet för att se vilket parti som är för mig. Det är tur att det finns en quick fix för allt...

Det snurrar i min skalle

Det snurrar. Det går fort. Mycket jobb, stora saker runt omkring, alla frågetecken, det nya livet utan hemmaman. Det gör att det snurrar ännu mer. Och så lite grönt snor på det. Stor, tung tröttma i kroppen hela helgen och imorgon är det back in business. Men, så skimrar det till där i kalendern, ett vitt lugnt ljus som sprider sig över sidorna. Yoga- och meditationskursen som jag bokat mig på börjar imorgon kväll. Två timmar för bara mig.

Andas höst och tänka kärlek

Mjukhet. Det är vad jag tänker på idag. På vad kärleken skapar, vilka rum den öppnar, om att stå där med hjärtat i handen som en liten nykläckt fågelunge. Vilken magi den bär med sig, kärleken. Jag längtar till varje tunnelbaneresa för då läser jag Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Jag läser den långsamt för att den inte ska ta slut för fort, den är som att ha ett litet moln i famnen. Idag kom första krispet i luften och jag inser hur mycket jag längtat efter det. Sommaren är underbar, men hösten, hösten är det som öppnar mig, tar fram kreativiteten, som får mig att längta. Så här sitter jag nu och känner mig mjuk med ett moln i famnen och längtar.

Och på det: heldagsmöte.

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Att vända blad. Och äta chokladtårta.

Imorgon ska jag sätta på mig sneakers istället för klackar och gå till dagis. Lämna Sixten och ta första dagen av inskolning av Nils, vara där några första timmar. Jag är faktiskt glad att få komma till dagis igen efter alla månader av icke-hämtning och lämning, det är skönt att slippa trasslet men man blir väldigt bortkopplad från hur barnen har det på dagarna, vad kompisarna heter, vad de äter, leker, gör. Så imorgon är det inskolning av mig också. Det behövs.

Ikväll lever jag fortfarande på minnet av den fantastiska middag och fest vi var på igår. Barnvakt, kräftor, västerbotten- och kantarellpaj, champagne, massor av härliga människor. Och hela jag vibrerar fortfarande av tanken på choklad- och hallontårtan som avslutade kvällen. Vibrerar. Imorgon ger jag mig in bland fiskbullarna igen, med full kraft.

Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

1 dygn, 4 timmar middag och 7 rätter senare

 









 

 

 

Vi rymde hemifrån, kärleken och jag. Ett dygn. Farmor och farfar tog barnen och sen drog vi. Tog bilen till stranden och LÅG ner. Läste. Några timmar. Sen åkte vi in till Visby och checkade in på hotellet. Ägnade oss åt den fantastiska dubbelsängen, inspektera utsikten mot havet från balkongen och använda alla gratisprodukterna i badrummet.

Några timmar senare drack vi champagne och åt en gudomlig middag på 50 kvadrat . 7 rätter. 7 glas vin. 4 timmar. Bara äta och prata. I lugn och ro. Bara vi, min vackre man och jag. Inga rusningar för att torka upp spillt vatten eller kladdiga händer. Ingen som vill ha mer mat NU. Bara sitta. Bli uppassad. Babbla om allt vi inte hinner vanligtvis. Dricka vin. Dricka ännu lite mer vin. Bli lite smålullig och glömma att fota till bloggen. Fnissa hysteriskt åt att jag fick fråga hur man skulle sätta på vattenkranen på restaurangens toalett. Sen gå hem till solnedgången och tacka alla gudarna för att vi fick göra just det här tillsammans. Och sen sova hela natten utan att vakna en endaste gång. Med sovmorgon dagen efter, till säkert kl 8. Det är rättvisa.

Sen, när vi var hemma hos våra fina ungar igen och hade varit det ett tag. Och det blev trotsskrik, överkokta makaroner och bajsblöjor så såg vi på varandra och väste: sju rätter - glöm inte det. Jag glömmer inte.

Uti vår hage

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Borta bra...

Det regnar och vi är hemma i stan igen. Det är så jäkla skönt. Senaste veckan har jag längtat ihjäl mig efter att få komma hem till min säng, mina rena kläder och min dator.

Vi åkte från en ö till en annan. Hamnade i hyrd stuga vi inte sett förr, jättemysigt bland tallar och klippor. Lagom stort hus med utedusch, utedass och nyrenoverat kök. Fem minuter från vattnet och blåbärsris precis intill. Härligt. Men efter fyra veckor iväg hemmifrån så började det pocka och locka i mig: hem, jag vill heeeeeeeem.

Så gick vattenpumpen och dog så efter en veckas kånkande på vattenhinkar och raggarduschande så var det himmelrike att landa här hemma igen. Duscha varmt, länge och inomhus. Men, det får en att tänka på hur mycket vatten man gör av med och hur mycket man tar för givet ska finnas. Vi har det ju jävligt bra, det är välbehövligt att få den där påminnelsen om det. Och det är nästan en av de bästa sakerna med att vara borta också. Att längta hem.

Så, nu är jag hemma igen. Jag är så glad för det och mitt fina sommarlov. Idag är en liten extra oas innan jobbet startar igen. Vi tvättar, bygger tågbana och tar det lugnt. Alla landar. Och snart börjar det nya livet med Sixten och Nils på dagis och två heltidsarbetande föräldrar. Pusslandet. Jag tycker faktiskt det ska bli lite spännande att se hur allt kommer att funka. Nu: kaffe och Från och med Du. Hemma.

Om att inte göra många knop

Vi är på ön. Gör inte mycket. Badar, lagar mat, diskar, läser böcker, jagar barn. Rör mig långsamt över gräsmattan, söker skugga. Inte mycket mer. Det är bra. Och imorgon hoppas jag det blir ännu bättre. Med en hägrande hotellnatt bokad, ensam med kärleken. Förhoppningsvis också en bra middag, med allra största sannolikhet sovmorgon och hotellfrukost. Jag längtar. Och tar det lugnt igen. Jagar ett barn till, diskar lite, förhandlar och avstyr bråk mellan småkusiner som börjar vänja sig vid varandra... Så är det att ha semester. Det är grymt skönt och någonstans håller kraften på att fyllas på igen, in i magen, halsen, hjärtat. Fyller på hela mig.

Baa, pa och kaa

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.

This is how we do it

Champagne och korv med mos. En utsökt kombo. Och perfekt så här på sommarlovsstarten. För idag har jag jobbat sista dagen på jäääääääävligt länge och ser fram mot att åka hit och dit, bort och hem, till gamla platser och nya. Gå med bara fötter i gräset, bada i havet, fiska, få vinterhudnyans att bli sommarhudnyans, grilla, åh, som vi längtar efter att grilla. Vi ska i princip inte göra nåt annat än grilla allt som går. Kanske klia på ett myggbett och leta fästingar också, men inte mer än så.

Vara. Vara. Vara. Bara vara.
Puss och kram sötisar, vi hörs när jag grillat färdigt (eller kanske innan om jag inte kan hålla mig)!

PS. Till hemlige bokvännen, kanske blir paketet liggande ett tag på posten... Du kan ju alltid maila och se var jag är om det är så att du vill ha paketet hämtat bums...DS.

Blodsmak i munnen och kärlek i hjärtat

Jag kände det så intensivt i veckan. På blå linje mot Kista. I en vagn som luktade svett och lite unket. Med blodsockerfall och en maska på strumpbyxorna. Trött och sliten efter de senaste veckornas jobb.Ganska mycket som en disktrasa faktiskt. Men hjärtat bultade varmt i bröstet, lycklig någonstans ner i magen. Jag känner mig stark och bra. För jag lever. För att livet, med hela sin bergochdalbana är det som gör det verkligt, sant. Det gör ont och det är så vackert, det är slitigt och tungt, det är ljusa skyar av älvdans och diskmaskinstömning om vartannat. Och jag är så glad att jag känner. Att jag får lov att känna, att jag vågar känna.

Kropp möter hjärta och jag tror minsann att själen också är med på tåget. Men det är tid för återhämtning, för vila, för att bara vara. Det känns också starkt. Jag jobbar några dagar till, men sen, på onsdag då blir det semesteråka av. Jiha.

Idag är jag ensam hemma. Barnen sover, lillgrisen med feber. Lång och skön dag, mestadels utomhus, som jag bara tog som den kom tillsammans med fina vännen U och hennes 3-åring. Korv med bröd bland änderna i parken, kaffe och ballerinakex till allas förtjusning. Sen skulle de åka hem U och V, men vi hängde lite till och gick över till plättar och fruktsallad på gården. Och sen hängde vi lite till och landade i Capricciosa och nåt med räkor och vitlök från finpizzerian i krokarna. En fin dag, en skön dag. Bara för att vi bara var och var och var. Och inget annat.

Nu sover smågrisarna. Diskmaskinen går. Och jag ska lägga mig ner och bara vara här, själv, en stund.

Till hemlige bokvännen: om böcker, läsning, om det jag älskar

Jag älskar böcker, fast läser inte alltid. Är lite periodare, beroende på sömn och andra aktiviteter men kärleken håller alltid i sig. Jag läser ofta om, tycker om att få uppleva en bra berättelse igen, hitta nya saker, förälska mig igen. Läser ofta flera böcker samtidigt, nåt lätt och nåt tungt, långsamt och snabbt, eller bara olika. När jag förälskar mig så släpper jag inte böckerna, då får de följa med mig, flytta, damma till och sen komma fram igen. Älskar jag inte har jag inget problem med att släppa och låta böckerna flytta till någon annan.

Har ingen bra lista över allt jag läst i år, men här finns en del. Och det här är några all time favoriter:

• Elizabeth Gilbert; Eat, pray, love
• Linda Olsson; Nu vill jag sjunga dig milda sånger
• John Irwing; Widow for a year
• Jeanette Winterson; The Passion
• Arundhati Roy; God of Small Things
• Hjalmar Söderberg; Doktor Glas
• Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol

Jag tycker om språk med rytm och rymd, metaforer, ett språk man får rulla på tungan. Jag tycker om biografier, om romaner, om en del deckare (Kepler var utmärkt, Ajvide Lindkvist gillar jag också skarpt), poesi. Jag tycker inte om chicklit alls och fantasy förstår jag mig inte på - kanske har jag missat det som är riktigt bra? Läser på engelska och svenska, lika gärna. 

Jag vill verkligen läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffennegger, Och så längtar jag efter att läsa om Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, som jag älskade och grät till första gången.

I övrigt: gillar jag kaffe, blommor, musik, choklad, vykort, nötter. Inga allergier alls att ta hänsyn till. Om möjligt så skulle jag också bli jätteglad över att få mitt paket senast på onsdag 23/6 nästa vecka - jag vet, det är ju skitkort tid dit - men sen är det semester och vi kommer åka lite hit och dit, så om det funkar blir jag jätteglad:-) Och annars, fråga på om det är något du undrar!

En treåring

Han vill inte åka vagn längre, bara gå. Och han går på trottoaren, håller hand över gatan, stannar och vrålar "En hundbajs! Äckligt!" när vi går förbi en korv på gatan. Om han inte är på trotshumör då, då kan allt bli en utmaning. Vissa saker hänger i från han var bäbis. Integriteten. Har sagt det förut, men det är så tydligt att Sixten Blixt inte följer strömmen eller låter sina gränser överträdas. Med jämna mellanrum övergår det i tjur och kink och trul.Det är liksom baksidan på det där myntet.

Han älskar att gömma sig, leka mask under täcket eller bygga koja. När jag skojar med honom och säger "Men, här är ju masken" säger han "Nej, mamma, jag är ingen mask, jag är Sixten".

Ja, min älskade unge. Du är Sixten. Din egen Sixten. Vår vackra pojke, med sina spetsiga små knän och sitt stora hjärta.

Inte för att jag är avundjuk men

Jag läser om Jazzfestivalen, om Sweden Rock, om spelningar, teater och utställningar. Allt det där pågår tydligen. Jag har ingen aning. Igår såg vi en balkongfest, jag och kärleken, ifrån grodperspektivet i sängen, och kunde konstatera att det var jäkligt länge sen man var på en sån. Från grodperspektivet såg vi också på Sagan om Ringen och kunde konstatera att på alviska är det sällan någon melodiskt och mjukt väser "Har du tömt diskmaskinen?" eller "Är toapappret slut igen?". Sånt som vi säger rätt ofta till varandra. Fast oftast inte så melodiskt och mjukt.

Och visst, det lär ju finnas utrymme för livet där ute sen igen, men just nu är det eoner av tid iväg. För just nu är det parklek, trotsutbrott och klibbiga makaroner under fötterna. Inget ont om makaroner, men ibland blir längtan nästan outhärdlig efter opraktiska skor, middag utan avbrott och låga bord fyllda med små ömtåliga saker.

Eller så blir det ett glas rödvin till falukorven. Glamour i småbarnsträsket.

Ska vi byta grejer?

Böcker är kul. Och överraskningar. Så jag är med igen! Du också?

Fredagsenergi!

Anna ser Helikopter 14 och gubbar med gardintofsar

Idag har mässan startat. Mässan som jag fick i mitt knä för några månader sen (-Ja, vi har ju bestämt att vi ska vara med på det här. Och vi förväntar oss att Kommunikation ska ta hand om det...). Som ingen utom ledningen verkade vara intresserade av.

Så jag och kollegan A har gjort trycksaker, annonser, fixat texter, letat bilder, funderat monter och bemanning. Den senaste månaden har jag säkert jobbat halvtid med hela eländet. För det kändes bara så eländigt i början: få nåt i knät man inte alls har planerat med och som man inser kommer ta en jävla massa tid. För vem ska göra det andra som redan var inplanerat? Jaha, jag ska göra bägge? Hur som helst, det har växt fram ett innehåll, sakta men säkert.

Igår åkte vi till Linköping och tillbringade hela dagen i Helikopterflottiljens hangar, tittade på monterns uppbyggnad, kunde konstatera att allt gick jävligt bra och packade 600 mappar med broschyrer. Idag startade det och jag har samtalat med tyska majorer, leverantörer av krypteringstjänster, lokaliserat en pall vattenflaskor som kommit på avvägar, klättrat i en Helikopter 14 och fnissat åt gubbar med gardintofsar över axlarna (jo, de har sånt de ytländska militärerna av hög rang...). I takt med att människorna vällde in och vi blev varma i kläderna så kom jag på det. Jag kom på varför jag tyckte sånt här var jättekul en gång i tiden. Och att jag fortfarande tycker det är kul För det är spännande att köra lite live, att prata med folk man aldrig skulle mött annars, att lösa problem på volley. Som grädde på moset träffade jag min gamla lågstadiekompis Mathias, som jag inte sett på sådär 25 år och som var sig lik och visade sig jobba med samma saker som vi fast på andra sidan myndighetsstängslet.

Så jäkla underligt. Så kul. Och en helt vanlig dag på jobbet.