Dag 03 - Mina föräldrar

Jag tycker det är lite svårt att skriva om någon som inte bett om att bli skriven om. Men så här då: mamma från norr och pappa från söder. Bägge ursprungligen lärare, fast pappa har efter pensionen gjort sig en ny karriär som stenugnsbagare Bengt. Mamma är generös och kreativ, har alltid varit en jäkel på att göra ritningar och komma på fiffiga inredningsidéer. Pappa har bondblod i ådrorna och trivs bäst med en mycket välklippt gräsmatta och att pyssla om sin fantastiska trädgård. Jag är glad att vi snart kommer lite närmare varandra rent fysiskt och jag är glad att det också känns som vi kommit närmare varandra sen jag fick barn, någonstans möts vi i en ny dimension av kärlek. De är fina, mina päron.

Dag 02 - Min första kärlek

Det har ju varit några stycken, men den första riktiga är den här.

Jag var 20 och aupair. En kväll i september såg jag honom tvärs över dansgolvet på en obskyr klubb i San Fransisco. Han dansade som regn faller, som havet som rör sig. Jag såg honom och han såg mig. Han ringde mig nästa dag och vi stämde träff. Han kom i nya kläder han köpt för min skull. Det var kärlek från början, stor och passionerad, som rann ut i sanden när jag åkte hem ett halvår senare. Vi möttes igen 10 år senare i en förvirrad blandning av känslor från förr och nu. Och så dumpade han mig och vi fick ett välbehövligt slut. En stängd dörr som öppnade en ny.

Dag 01 - Presentera mig själv

Just nu halvdagsvabbande mamma. Stenbock. Velig. Född i Eksjö, uppvuxen i Solberga (Småland), flyttad till liten by utanför Karlskrona (Blekinge), bott i Oakland, Uppsala, Karlskrona och Stockholm. Undvikit att bo i Växjö. Snart på väg till Malmö eller Lund. Snart 40 och håller på med mitt bokslut för det. Kommunikatör (vilket en gammal pojkvän tyckte var omåttligt roligt - jag "som är så dålig på att kommunicera"). Bästa resmål: öluffning i Thailand, salsa på Cuba och galenskap i Las Vegas. Lojal. Eftertänksam. Kärleksfull. Lyhörd. Stark. Dåligt minne. Tycker väldigt illa om blåst och snålhet. Tycker väldigt mycket om fyrar och bullriga, utrymmeskrävande kvinnor. Bekräftelsebenägen. Dålig på att höra av mig till många jag vill höra av mig till. I starkt behov av ensamhet, vilket det finns väldigt lite av just nu. Stark längtan efter en egen trädgård, mer yoga och kaffe. Och choklad, alltid choklad.

Separation en masse

Hudlös. Det var det enda ordet jag kunde tänka på i fredags när jag stod och väntade på tunnelbanan hem från jobbet. Förra veckan var ett enda svall av känslor, som stegrades från onsdag, när jag blev erbjuden nytt jobb och berättade för chefen, till torsdag när jag berättade för kollegorna och i fredags när jag skyndade hem för att börja tänka på visningen av lägenheten som har varit idag söndag.

Jag har alltså sagt upp mig från jobbet. Inte för att jag vill egentligen vill eftersom jag älskar mitt jobb, men för att vi har tagit ett stort beslut som inte kan få andra konsekvenser. För i februari flyttar vi från Stockholm till Skåne. Det är jätteroligt och spännande och skitläskigt och får mig framför allt att förstå hur mycket separationsprocess jag måste köra igenom. Här har jag levt i 10 år, fina10 år när jag har förstått vad jag vill jobba med, mött kärleken, vidareutbildat mig, fått barn. Jag har blivit stockholmare. Och sen allt det andra: dagispersonal, mitt kvarter, tunnelbanan - allt det som är "mitt" som jag inte reflekterar över vanligtvis men som nu helt plötsligt känns jätteviktigt.

Så mycket känslor som maldes runt i mig förra veckan var det länge sen jag gick runt med. Jag har gråtit varje dag på jobbet för att det faktiskt finns en massa sorg över att lämna något som är så bra. Mina fina kollegor som jag skrattar med varje dag, spännande människor och forskning, nya utmaningar varje dag och en ny bra chef. Och alla vänner som finns här, det vill jag nästan inte tänka på. Vi som träffas så sällan i samma stad, hur ska det bli att bo långt ifrån varandra? Det är tungt att lämna. Men det kommer bli bra, det vet jag. Det är bara så många nya situationer och val: jobb, stad, boende, dagis. Fast långt därinne i magen så vet jag att det är det här vi ska göra nu. Det är dags, det är nu som det faller på plats. Så vi gör det, men jag är skitskraj.

Jag tänkte bara säga att den där listan kommer men jag har liksom inte hunnit än bara.

Alla gör det och jag vill också

Det har spridit sig som en löpeld i bloggosfären. Alla gör det. K, Yogamamman, Frida, fru a, ja, alla alltså. Jag är i vanlig ordning inte först på bollen men nu hänger jag på. 30 dagar om mig, som kanske kan få upp mitt bloggtempo och ge lite ny energi. Så här. Jag kommer ta mig lite friheter, men so be it. Nu startar vi.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

insikt

just nu funderar jag mycket på mitt arbete. jag älskar det. älskar utmaningen i ett kommunikationsproblem, älskar allt det som hänger samman med kommunikation: människorna, känslorna, budskapen. och det finns så mycket att lära sig, så oändligt mycket. var ska vägarna leda så småningom? jag är urkass på att sätta långsiktiga mål men jag tror banne mig det är dags nu, snart 40 och ändå är det så svårt för mig att formulera vad jag vill. jag vet vad jag inte vill. men vad jag längtar efter, ibland tror jag att jag inte vågar formulera det ens för mig själv. men jag vet att jag ska öva mig, det är det mitt hjärta längtar efter.

helgen bjöd på en slags oväntad gåva: bröllopsfest. ja, alltså jag visste ju att vi skulle gå på bröllop, men det var så mycket annat som hände inför så jag hann inte tänka på det alls. så i lördags morse satt vi på ett plan till Oslo, kärleken och jag, bägge trötta och lite håglösa efter ännu en sömntrasslande natt. kände bägge mest för att checka in på hotellet, stanna på rummet och beställa upp roomservice och dra täcket över huvudet. men vi kom iväg på vacker vigsel och fantastisk fest med vackraste norska brudparet och energin flödade tillbaka tillsammans med champagnen. jag slogs av den abnorma skönheten hos alla kvinnor, äldre och yngre. dansade tonårsaktigt till Robyn och vacklade slutligen i säng med svullna fötter efter för höga klackar. lycklig.

det underbara i att förflytta sig, resa en smula, inifrån och ut.

blodsmak i munnen

Tandhygienist som slaktade mitt stackars tandkött, vab på förmiddagen och möten hela eftermiddagen. Efter en natts usel sömn. Det är tur att jag fick landa i kroppen och skruva ner surret i huvudet av min Yoga Nidra ikväll. Alltså, jag måste säga det, yoga och meditation is da shit.

Tillbaka

Jag är här. Går in då och då, läser lite andra bloggar men vill inte skriva. Det surrar mycket i huvudet och det tar all plats. Allt är bra. Jag har rest lite, med barn och jobb. Det har varit fantastiska lövhimlar, kalla fötter, surdegsbröd, vänner från förr. Men mest surrar det. Det är så mycket och för färskt för att dela här än så länge, men vi kommer dit så småningom. Just idag är det vab hemma med ganska pigg Sixten och lite hängig Nils. Sixten har fortfarande inte kommit i några som helst kläder trots att klockan är 14 och jag orkar inte tampas med honom om det. Vi har det mysigt, nakenfisen, lillebror och jag. Målar, bakar med lera, bygger tågbanor. Har installerat Spotify till min nya mobil så musiklivet kan få blomstra. Och så skriver jag igen. För jag har saknat er.

Vi börjar gå hand i hand, kroppen och jag. Nu tillsammans med en clown.

Jag promenerar oftast till det djupblå rummet, stänger av mobilen på vägen, känner kroppen röra sig. Öppnar dörren och kliver in i det lågmälda. Mjuka kläder, mjuka fotsteg, mjuka röster. Går in och sätter mig på en av de orangea yogamattorna. Blundar, är i mig själv, andas med magen. Jag tycker om energin i rummet, jag tycker om vår lärares röst när han avslutar en instruktion med "Okey dokey", jag tycker om att lärarna inte fokuserar på vilken typ av yoga vi håller på med eller vad meditationen ska uppnå för det ska inte bli en stressfaktor i sig, jag tycker om att bara vara där. Tycker om att vara där 2 timmar och en kvart varje gång för då hinner jag landa.

Första gångerna så stretade kroppen så fruktansvärt trots att vi bara gjorde enkla, enkla rörelser som löste upp låsta lemmar. Jag pressade och kroppen stretade emot. Jag ville prestera och kroppen kunde inte. Men nu, senaste gången, så började vi hålla varandra i handen, jag och kroppen. Vi hjälptes åt, jag släppte och kroppen släppte också. Millimeter för millimeter, mot något som kändes som närvaro.

Sen stod jag på huvudet i Clownen. Och den exaltation som infann sig när jag faktiskt stod på huvudet och kände mig helt avslappnad var enorm.

Sen kommer meditationen, en timme. Oftast med en röst att följa ibland i tystnad. Ibland vill kroppen bara sova och stänga av, ibland kryper det i mig som en myrstack. Ibland är det härligt, ibland är det jobbigt och ibland är det skitjobbigt. Men det är bra, jag känner det i själen som försöker hitta en liten lugn picknickplats med egen filt och hallonsaft bland alla surrande tankar som pockar på uppmärksamhet. Jag vet inte om det är yogan eller något annat som gör det, men jag känner mig så mycket mer närvarande nu än jag gjort på väldigt länge. Som om jag hänger ihop igen, med alla delar. Som om jag känner smaken av mig själv igen, känner igen mig själv. Som om jag varit vilse och har hittat hem.

Det är bra grejer.

Bild från http://www.yoga.se/

Tekoppar, feber och 2000 gram choklad

 

 

 

Måndag: vab. Först av ett barn (litet), sen också nästa (större). Nils hade en släng feber igår, över 39 grader men jag märkte det aldrig. Idag blev Sixten dålig på dagis, och nu över 39 grader där också. Jag mår fortfarande bra och försöker jobba lite medan bägge sover. Och blogga en smula då.

Men i lördags, då hände det grejer. Vi var på Gröna Lund och gjorde precis allt man ska: åkte tekoppar, flygande elefanter, nyckelpiga, tufftufftåg och till och med pariserhjulet. Avlslutade med att vinna på chokladhjulet och köpa ballonger.

Förövrigt tycker jag att val 2010 är lätt ångestframkallande, eller kanske egentligen mest jäkligt oinspirerande. Jag blir bara trött när jag ser Sahlin och Reinfeldt på tv:n, får ticks och snabbzappar förbi. Jag vet just nu bara vad jag inte vill rösta på. Resten av veckan ska jag göra snabbtester på internet för att se vilket parti som är för mig. Det är tur att det finns en quick fix för allt...

Det snurrar i min skalle

Det snurrar. Det går fort. Mycket jobb, stora saker runt omkring, alla frågetecken, det nya livet utan hemmaman. Det gör att det snurrar ännu mer. Och så lite grönt snor på det. Stor, tung tröttma i kroppen hela helgen och imorgon är det back in business. Men, så skimrar det till där i kalendern, ett vitt lugnt ljus som sprider sig över sidorna. Yoga- och meditationskursen som jag bokat mig på börjar imorgon kväll. Två timmar för bara mig.

Andas höst och tänka kärlek

Mjukhet. Det är vad jag tänker på idag. På vad kärleken skapar, vilka rum den öppnar, om att stå där med hjärtat i handen som en liten nykläckt fågelunge. Vilken magi den bär med sig, kärleken. Jag längtar till varje tunnelbaneresa för då läser jag Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Jag läser den långsamt för att den inte ska ta slut för fort, den är som att ha ett litet moln i famnen. Idag kom första krispet i luften och jag inser hur mycket jag längtat efter det. Sommaren är underbar, men hösten, hösten är det som öppnar mig, tar fram kreativiteten, som får mig att längta. Så här sitter jag nu och känner mig mjuk med ett moln i famnen och längtar.

Och på det: heldagsmöte.

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Att vända blad. Och äta chokladtårta.

Imorgon ska jag sätta på mig sneakers istället för klackar och gå till dagis. Lämna Sixten och ta första dagen av inskolning av Nils, vara där några första timmar. Jag är faktiskt glad att få komma till dagis igen efter alla månader av icke-hämtning och lämning, det är skönt att slippa trasslet men man blir väldigt bortkopplad från hur barnen har det på dagarna, vad kompisarna heter, vad de äter, leker, gör. Så imorgon är det inskolning av mig också. Det behövs.

Ikväll lever jag fortfarande på minnet av den fantastiska middag och fest vi var på igår. Barnvakt, kräftor, västerbotten- och kantarellpaj, champagne, massor av härliga människor. Och hela jag vibrerar fortfarande av tanken på choklad- och hallontårtan som avslutade kvällen. Vibrerar. Imorgon ger jag mig in bland fiskbullarna igen, med full kraft.

Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

1 dygn, 4 timmar middag och 7 rätter senare

 









 

 

 

Vi rymde hemifrån, kärleken och jag. Ett dygn. Farmor och farfar tog barnen och sen drog vi. Tog bilen till stranden och LÅG ner. Läste. Några timmar. Sen åkte vi in till Visby och checkade in på hotellet. Ägnade oss åt den fantastiska dubbelsängen, inspektera utsikten mot havet från balkongen och använda alla gratisprodukterna i badrummet.

Några timmar senare drack vi champagne och åt en gudomlig middag på 50 kvadrat . 7 rätter. 7 glas vin. 4 timmar. Bara äta och prata. I lugn och ro. Bara vi, min vackre man och jag. Inga rusningar för att torka upp spillt vatten eller kladdiga händer. Ingen som vill ha mer mat NU. Bara sitta. Bli uppassad. Babbla om allt vi inte hinner vanligtvis. Dricka vin. Dricka ännu lite mer vin. Bli lite smålullig och glömma att fota till bloggen. Fnissa hysteriskt åt att jag fick fråga hur man skulle sätta på vattenkranen på restaurangens toalett. Sen gå hem till solnedgången och tacka alla gudarna för att vi fick göra just det här tillsammans. Och sen sova hela natten utan att vakna en endaste gång. Med sovmorgon dagen efter, till säkert kl 8. Det är rättvisa.

Sen, när vi var hemma hos våra fina ungar igen och hade varit det ett tag. Och det blev trotsskrik, överkokta makaroner och bajsblöjor så såg vi på varandra och väste: sju rätter - glöm inte det. Jag glömmer inte.

Uti vår hage

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Borta bra...

Det regnar och vi är hemma i stan igen. Det är så jäkla skönt. Senaste veckan har jag längtat ihjäl mig efter att få komma hem till min säng, mina rena kläder och min dator.

Vi åkte från en ö till en annan. Hamnade i hyrd stuga vi inte sett förr, jättemysigt bland tallar och klippor. Lagom stort hus med utedusch, utedass och nyrenoverat kök. Fem minuter från vattnet och blåbärsris precis intill. Härligt. Men efter fyra veckor iväg hemmifrån så började det pocka och locka i mig: hem, jag vill heeeeeeeem.

Så gick vattenpumpen och dog så efter en veckas kånkande på vattenhinkar och raggarduschande så var det himmelrike att landa här hemma igen. Duscha varmt, länge och inomhus. Men, det får en att tänka på hur mycket vatten man gör av med och hur mycket man tar för givet ska finnas. Vi har det ju jävligt bra, det är välbehövligt att få den där påminnelsen om det. Och det är nästan en av de bästa sakerna med att vara borta också. Att längta hem.

Så, nu är jag hemma igen. Jag är så glad för det och mitt fina sommarlov. Idag är en liten extra oas innan jobbet startar igen. Vi tvättar, bygger tågbana och tar det lugnt. Alla landar. Och snart börjar det nya livet med Sixten och Nils på dagis och två heltidsarbetande föräldrar. Pusslandet. Jag tycker faktiskt det ska bli lite spännande att se hur allt kommer att funka. Nu: kaffe och Från och med Du. Hemma.

Om att inte göra många knop

Vi är på ön. Gör inte mycket. Badar, lagar mat, diskar, läser böcker, jagar barn. Rör mig långsamt över gräsmattan, söker skugga. Inte mycket mer. Det är bra. Och imorgon hoppas jag det blir ännu bättre. Med en hägrande hotellnatt bokad, ensam med kärleken. Förhoppningsvis också en bra middag, med allra största sannolikhet sovmorgon och hotellfrukost. Jag längtar. Och tar det lugnt igen. Jagar ett barn till, diskar lite, förhandlar och avstyr bråk mellan småkusiner som börjar vänja sig vid varandra... Så är det att ha semester. Det är grymt skönt och någonstans håller kraften på att fyllas på igen, in i magen, halsen, hjärtat. Fyller på hela mig.

Baa, pa och kaa

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.