Bilåkande och bokslut

Så blev det ett juluppehåll i alla fall. På bloggen. Och i livet.
Det har varit sköna dagar som tillbringats på något av nedanstående sätt:
1. i bilen mellan Stockholm - Malmö - Karlskrona - Stockholm
2. med föräldrar, bröder, systrar, syskonbarn, mostrar, farmödrar och kusiner i blandad skara
3. ätandes något, med fördel av onyttig karaktär

När jag tänker efter tror jag att alternativ 3 varit inblandat i princip hela tiden. Hur som helst har det varit en intensiv, grön, familjespäckad och härlig jul på alla sätt och vis. Fast jag har tagit fruktansvärt lite bilder. Och inte haft lust att skriva heller. Bara vila i nuet och familjefamnen. Så det har jag gjort.

Och nu är det dan före dan igen. Med det gamla årets skälvande bokslut och det nya årets renpudrade matta framför fötterna. För vår del ser det ut som det blir hemmasittarkväll med fokus på chevre chaud, Biff Rydberg och crème brulée. Ett glas vin. Och sen är det nedräkning och avslut av ett fantastiskt spännande år. Och välkomnande av det nya året.

Må ni alla få vad ni önskar er av 2008!

Grönt är skönt...

... och broccoli är fest.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Systerskap

Trasslade in i en butik idag och hajjade till av svänget som strömmade ut ur högtalarna.

[jag] Vad är det för musik du spelar?
[hon] D'angelo.
[jag] Va! Du menar att han har släppt ett nytt album?
[hon] Ja! Jag har precis hittat den.
[jag] Praise the lord!
...
Efter att ha pratat D'angelo, Maxwell, Jill Scott och Angie Stone i en kvart med min nyfunna soulsyster så smet jag ut i kylan igen.

Han är tillbaka. Äntligen.

Årets sursnörp

Alltså, jag orkar inte skriva så mycket om Svenskt Näringslivs nya annonskampanj. Förrutom att den känns så mossig att klockorna stannar. Och provocerar mig enormt med sin taffliga copy och snipiga ton.

DN:s Malin Ullgren säger det så mycket bättre. Läs här.

Idag

Underbart häng med vännen U och sötnosen Viggo. Och ny upptäckt: Dieselverkstaden. Fantastisk Voltaire-fika med kidsen. Introduktion av smörgåsrånet i Sixtens värld. Mycket stort.

Och från en massa kärlek över till hat med Elisabeth Ohlson Wallins utställning "In hate we trust". Stark och otäck. Rembrandtskt ljus-dunkel. Viktig och tankeväckande. Målerisk i sitt återhållna ursinne. Men den stora frågan är ju hur vem man älskar kan väcka så mycket hat hos människor?

Igår

Långpromenad till Nationalmuseum och Moderna. Trafikstockning utanför NK. Skridskoåkare som bambi på hal is i Kungsan. Och en och annan julsång som genomträngde parfymdimman på det stora varuhuset.

Klarblå himmel och trynande gris i vagnen.

Se upp!

Lillgrisen kan sitta på egen hand. Om än något ostadigt. Och så tycker han att det är väldigt roligt att stå. Tur att vi har så många lagom höga saker att hålla sig i.

Fredag i stan

Jag sitter där. I soffan. Kakelugnen strålar värme och stjärnan i fönstret ett rött skimmer över rummet. Marshmallows finns i en påse i köket och om jag hade velat hade jag kunnat grilla en eller två eller fjorton över glöden i kakelugnen. Jag äter mandariner och tittar på Idolfinalen. Den unge mannen sover och den lite äldre mannen är bortrest. Jag njuter av att vara alldeles ensam.

Någonstans i förorten springer samtidigt kattkvinnan varv efter varv på en regnvåt löparbana åtföljd av en karaktär av stål. Jag kryper längre upp i soffan och vänder rumpan mot värmen. Och på tv:n faller ett regn av silverconfetti över vinnarblondinen.

Världen är god, välsignad och vacker.

Rutiner härdar

Ett plus med att få ordning på mat- och sovrutinerna är att man helt plötsligt kan planera och veta (nåväl, nästan veta) vad som ska hända. Sixten sover numer mellan 12 och 2 på dagen. Och det gjorde att jag kunde klippa mig igår. En och en halv lyxig timme hos min fantastiska frisör.

Under tiden låg Sixten och sov i vagnen utanför fönstret. En och annan tanke på galna pundare som skulle kunna springa förbi och stjäla mitt lilla änglabarn for genom mitt huvud. Men, jag stålsatte mig och numer är jag både snygg i håret och något mer härdad av storstadslivet.

Att sticka ut

Över stora delar av Vasastan har någon stickat ut. Eller gjort ett utstick. Ja, vad man nu ska säga. Helt enkelt stickat stilfulla saker som värmer stuprör, stolpar och en och annan naken staty. På Odenplan har numer den kalla mannen med rumpan bar åtminstone fått en snygg luva. Det är något så spännande som graffitistickarna Stickkontakt som varit i farten.

Jag imponeras mäktigt över alla som kan handarbeta. Sy, sticka, brodera, virka eller knyppla. Inget kan jag sägas göra. Jag kan med stor möda sy i en knapp, men annars förlitar jag mig helt på proffsen eller min häftapparat. Det är uselt.

Sticka försökte jag mig på i högstadiets syslöjd och tänkte glatt att "en tröja ska man väl kunna sno ihop". Ett år senare satt jag där med ett halvt bakstycke, som jag fick lura min slöjdfröken att jag hade stickat klart för att få betyg. Det var första och sista gången jag befattade mig med de räta och aviga. Men, graffitisticka - det skulle jag också vilja kunna.

Sätta färg på tillvaron

I november börjar den. Färgtörsten.

Från att ha sprakat av höstfärger så antar naturen plötsligt 14 nyanser av brunt. Eller grått. Öststatsgrått.
Och människorna sätter på sig den pigga färgen svart och glor ner i marken när de travar fram genom det iskalla duggregnet.

Då börjar min färgtörst, som varar ända in i april. En längtan efter smaragdgrönt, fuchsia och rapsgult. En längtan som går ända in i kroppen och gör att jag känner mig blodfattig.

I år kureras den av vagn, åkpåse och unge.
Han sätter färg på tillvaron, Sixten.

Segervrål

I natt har Sixten sovit 12 timmar. Vaknat tre gånger (som jag hört) och somnat om själv på några minuter. För första gången på nästan 6 månader har jag sovit mer än 3 timmar i sträck. Jag har nämligen sovit 10 timmar. I sträck.

Milt uttryckt är jag i extas.

Att känna tillförsikt

Förra veckan blev en mardröm sömnmässigt. Sixten vaknade varje eller varannan timme hela nätterna och kunde inte somna om själv. Jag ammade, vaggade, sjöng, bar, hyssjade...och visste varken ut eller in till slut. Och eftersom vi sover i samma rum alla tre (och inte har något alternativ med vår tvåa) så blev situationen ohållbar.

Så i fredags blev det start för Anna Wahlgrens "Sova hela natten-kur". Jag har inte velat köra den full ut innan, men har läst på mer och omvärderat sättet. Det innebär också att jag inte har ammat på natten sen i torsdags och det känns väldigt bra. Det innebär också att vi avbokade allt som var planerat för helgen, för att kunna fokusera på att sätta dagsrutinerna. Så ett schema är satt för dagens mat- och sovtider, som vi numer håller stenhårt på.

Resultat: Sixten har vaknat mycket de två gångna nätterna, men det har ändå känts hoppfullt. Som att han frågar mycket och protesterar en hel del men faktiskt ändå är på väg mot något nytt. Nämligen att lära sig somna om själv och vara trygg med det. Och hoppfullt för att jag vetat vad jag ska göra när han vaknar och skriker. Nämligen försöka vara lugn och trygg i mitt handlande.

Jag är lätt groggy efter att ha sovit i snitt 5 timmar per natt. I uppbruten tid. Så jag ska snart gå och lägga mig. Och tro med hela mitt väsen på att vi går åt rätt håll.
Mot en hel natts sömn för oss alla.
Halleluja.

Nakenfis framför brasan

En naken rumpa, stor som ett rejält äpple. Som får plats i ena handen. Liggande framför sprakande brasa i kakelugnen.

Det är kärlek.

Hagaparken, klockan 12.45

Jag svär, om jag skulle återfödas som träd så skulle jag förälska mig i en vacker bok. De är så ljuvliga. Slanka, rakryggade och silkesgrå. Vackra nakna med mattan av rödbruna löv kring foten. Och fantastiska klädda i skir grönska, som gjord för solen att långsamt sila sig ner genom.

Idag har dagen bjudit två timmars promenad i Hagaparken. Eller, kanske en timme i parken och en timme dit och hem. Härligt var det i alla fall och jag föll i djup vördnad över vilken tur vi har i det här landet, som får betalt för att vara hemma med våra barn. Dessutom har jag sett säkert 12 taxar. Det fyllde mig också med glädje. De är fina de små liven.

I ett nafs

Först var det fredagkväll. Sen helt plötsligt söndag. Helgen har bara rusat iväg och var obokad men lyckades bli fulltecknad ändå. Jag har ätit middag med härliga vänner och myst med katten Sally, varit arg på NK, promenerat en masse, fikat med andra vänner och hängt med min älskade.

Och så har jag sett en Musikbyråns intervju med Bill Withers, soullegenden som inte bara gett världen fruktansvärt bra musik utan som också verkar vara en otroligt härlig människa. SVT glimrar ibland.

Just nu sover Sixten och jag längtar efter att se Wes Andersons nya film "The Darjeeling Limited". Jag älskar Wes Andersons universum. Färgstarkt, skruvat och lågmält på en och samma gång. Så där som livet faktiskt ofta är, bara man stannar upp och ser sig omkring. Fast tillsammans med ett riktigt, riktigt bra soundtrack.

Filmtips: satsa på en filmkväll med Wes Andersons "The Life Aquatic" och Jacques-Yves Cousteaus "Den tysta världen". Bägge filmerna ger varandra en otrolig extra stuns! Toppluvor, sköldpaddor och en känsla av overklighet.

Fredagsmys

Jag vet. Man blir lite galen som förälder. I sitt barn. Att ta bilder av sitt barn. Men eftersom det här är min blogg så kan jag lägga upp hur mycket bilder på Sixten som helst. Bara för att jag vill det.

Det här är vårt fredagsmys.

Tandläkarskoj, del 2

Igår var jag tillbaka hos tandläkaren. Denna gång för ett besök hos tandhygienisten. Hon är väldigt glad, min tandhygienist, och pratar väldigt mycket. Hon pratar och frågar. Frågar mycket. Det är lite svårt när man sitter där med bomullsrullar instoppad i kinderna som en hamster och supersugen väsande i mungipan. och ska svara på frågan om vilken favoritdialekt man har.

Igår pratade vi förlossning, förlovning, frieri, amning och dialekter. Och så fick jag ännu en inblick i tandläkarskojets dunkla stränder.

[hon] Jodå. Ibland på eftermiddagarna så skojar vi till det och då pratar jag göteborgska.
[jag] Ashjå. (bomullsrondellen hamnar på sniskan, som en stor snus under läppen)
[hon] Jodå. Då skojar vi till det. Du kan inte tro det, men Christina kan låta som en gammal feskargubbe om hon vill också. Det är helt galet.
[jag] Ashjå, he. Ahh. (håller på att kväljas av sugen som slurpar farligt nära svalget)
[hon] Ja, vi är lite tokiga sådär. Jag och Christina.
[jag] Mmm. (ler som Mona Lisa, fast med lite blod sipprande från tandköttskanten)

Jag blundar och tänker ännu en gång att det är väldigt bra att de har varandra. Hon och Christina.

Grötfis

Sixten vill själv hålla i skeden när det ska ätas. Det innebär att det mesta käket hamnar på kinden istället för i kistan. Jag tänker att det är bra att han inte bara mjäkar med utan är lite bestämd av sig. Jag bävar dock lite inför trotsåldern. Redan. Men grötfisen är det sötaste som finns.