Livet rinner mellan mina fingrar, genom mig. Tankarna springer framför, runt, runt och bakom, går aldrig jämte och bara håller mig i handen. Jag skriver oändliga listor på jobbet, blir aldrig färdig med dem, det dyker alltid upp fler saker, mer saker. Hastar hem och kastar i mig middag som kärleken trött lagat, leker intensivt med barnen i en timme. Sen lugnet när de gått och lagt sig. Då dör jag nästan av tröttma.
Och ändå hinner jag med. Jag har bott på slott, det här slottet. Jag skulle berättat det. Men jag kom liksom inte till skott. Fick träffa vackra vänner som jag inte träffat på så länge. Vi pratade och pratade och pratade. Det rörde sig under ytan. Kom tillbaka känslor och människor jag inte tänkt på på länge. Vi badade bastu och kallbad i sjön utanför. Åt ljuvlig middag. Sen sov jag ensam en hel natt, tungt i en aning vindimma, men ensam utan uppvak.Och några timmar senare var jag hemma hos min lilla familj igen, mina vackra människor.En morgon, några dagar senare, loopade jag över Gotland. Hela världen upp och ner. Fem minuter senare drack jag kaffe vid min dator igen. Jodå, det händer grejer. Men jag hinner inte reflektera över dem, inte stanna upp i dem. Jag springer, småspringer, andas flyktigt. Längtar efter tid, efter stillhet, efter plats som bara är min. Allt pockar på och vill in och det är svårt att mota bort dem, alla tankar och allt som vill k o m m u n i c e r a.
Jag viskar i mitt öra. Men runt omkring dånar det. Jag hör inte. Det brusar över allt det tysta. Jag hör mig inte. Jag måste stillna, vara stilla, vara tyst, lyssna. Men jag vet inte om jag kommer ihåg. Hur gör man? Hur gör man?
11 kommentarer:
Du och jag. Förstår varandra. Väldigt bra. Just nu.:)
är lite nyfiken över den där loopen. över ön. hade vari kul å se.
stor kram till dig.
jag tror inte att det finns någon universell lösning. jag har fått stanna upp i livet för att inte gå under, men man tycker ju inte att det ska behöva gå så långt....skit i alla måsten som kan skjutas upp till morgondagen och försök vara medveten närvarande i nuet, kanske det kan vara en lösning. Men det är fanken inte lätt att vara människa 2010, som en klok vän sa till mig! Kram ♥
Andas! Glöm inte att andas. Kram / Pia
det undrar jag med...
Ja du hur gör man? Jag kan säga att ironiskt nog är jag på väg att lägga ett inlägg själv på min blogg, som jag inte hunnit, orkat eller velat ägna mig åt på minst 1 månad... Men jag tror att det bästa botemedlet mot hastigheten är en sak: Se glädjen i det som händer. Hur mycket härliga, roliga, fantastiska saker just du är med om. Det och sen att bestämma en tid på dagen i veckan när man får 1 h lugn och ro. Ut och gå. Notera fågelsången. Lyssna på favvomusiken. Eller vad det nu kan vara. /Tips från coachen du vet:-) Puss
Andas! Gå ut i skogen. Själv. Sitt kvar en stund i bilen. Själv. Och andas. Andas. Andas.
Och det där slottet. Det vackra. Dit vill jag åka med min man. För att vi behöver det.
Andas genom näsan..djupt är bra. Å något som hjälpt å hjälper mig varje dag är mindfulness-övningar...å det är nog precis vad du behöver just nu tror jag. Låna boken "Mindfulnes i vardagen"..det finns en CD-skiva med som är jättebra..små korta övningar som man kan göra på det små transportsträckorna man har i livet..på cykeln, på bussen, när du stiger upp, när du äter...prova det..kanske kanske får du kontakt med ditt inre igen! Önskar dig lycka till å en klapp på din kind..å en fin valborg naturligtvis!
Ja, och amen. Så är det här också. Jag tror att jag gjort saker som jag inte gjort, känner att jag tappar kontrollen, den där viktiga som liksom är min livstråd. Jag känner att det stärker och tröstar av att veta att jag inte är ensam och att springa ut på lunchen och träna. Det gick EN dag den här veckan, men hjälpte ändå lite mot frustrationerna. I övrigt tänker jag att det löser sig. Någon gång. Sommaren kanske? Den är snart här med tanke på vilket tempo vi hastar i. Kramar i mängd!
Det kommer tid till det. Dina små är så små just nu men när dina små blivit något större kommer tidsluckor att öppna sig. Inte långa och många men små, små luckor där man kan hinna ifatt i sin tankevärld.
ANDAS. Det är så man gör. Så lätt, ändå så förbaskat svårt (jag vet). Men när allt är sådär snurrigt tror jag man måste tvinga sig själv att bara sitta rakt upp och ner på en stol (eller ligga raklång) och bara fokusera på en sak: andetagen. Ett i taget.
fröken blund:
jo, det verkar som vi är i rätt lika lägen just nu... loopen var härlig. kanske får du också göra en nån dag, man vet aldrig! kram
therese:
nej, det är inte lätt minsann.. jo, jag tror du har rätt i att bara vara närvarande. det var jag faktiskt fullt ut igår. och det kändes så bra. jag bara var med barnen hela dagen, utan att göra nåt speciellt alls. och vi funkade fint hela dagen, alla var glada och nöjda. man lär sig med små små steg i taget... kram
pia:
ja visst ja, jag hade glömt: andningen. såklart! tack och kram!
fru a:
läs tipsen här. men det verkar vara något med närvaro och andning. så tror jag. så om du bara hinner det så går det nog bra:D
borgarbrackan:
fina du, närvaro igen alltså. ja, det är ju det jag saknar, det känner jag. och tid för mig själv. huvet på spiken:D tack för tips, världens bästa coach:D kramar!
yogamamman:
ja, det verkar vara det enda, att vila lite i sig själv. stanna upp ett tag. inte springa. bara vara. och slottet hade ni älskat, du och mannen, det tror jag. jag ville omedelbart åka dit med min nämligen...
Toril:
tack snälla för fina ord och bra tips - ska genast beställa boken för att ha med mig i vardagens små närvaroövningar... det är nog precis vad jag behöver. kram
k:
ja, all denna stress och allt springande. jag försöker också träna på dagarna. en dag i veckan brukar funka, men jag tänker att det kanske långsamt kan bli mer. lite i taget. och precis som du ser jag fram mot sommaren. kanske är det då det vänder? sköt om dig, fina bloggvännen och kram!
Librarybeth:
Skönt att höra, för just nu tvivlar jag. Men, runt omkring verkar ju folk fungera så det måste väl nästan vara så. jag håller i mig tanken, för nu känns den svindlande...
Alexia:
Ja, det är knäppt att nåt så lätt är så svårt. Bara vara. Bara andas. Jag försöker...
Skicka en kommentar