Dancing king

Vi dansar tryckare på morgnarna, jag och Sixten. Till riktigt smörig r & b som jag väljer och som han inte har något val annat än att gilla. Jag märker redan vilken bra kavaljer han kommer att bli, min son. Han kladdar inte på sin partner och skrattar av glädje när jag tar kommandot och snurrar lite extra.

Eller, det är inte riktigt sant det där med kladdandet. Ibland kräks han nämligen på min axel. Det kan väl inte anses vara riktigt trevligt, men jag måste säga att jag faktiskt dansat med killar med sämre hyfs. Och han luktar så gott att det inte gör något.

Han kräks på mig och jag sniffar honom i nacken. Det är kärlek, det.

Rättvisa

Ett kilo färska svenska signalkräftor, lagrad ost, färskt surdegsbröd och iskall folköl. Avsluta med vitchokladpannacotta med passionsfrukt.

Livet känns rättvist efter en sån lördagkväll.

Lika som bär?

Precis efter Sixten var född och låg hal och slemmig på min mage började första studien kring vem han egentligen är lik. Alf och jag såg på varandra och sa bägge: Eh, ja, inte är det där min näsa i alla fall.

Men näsan vecklade ut sig efter några dagar och visade sig vara ett arv från min sida släkten: en tvättäkta Niemann-näsa. Det vill säga en ganska normal potatisnäsa från min mammas släkt.

Men annars verkar eventuella likheter sitta i betraktarens öga. Mina föräldrar tycker han börjar bli otroligt lik mig som bäbis, medan Alfs föräldrar hävdar att han är en kopia av Alf som liten.

Jag tycker nog mest att han är en egen liten Sixten. Med Niemann-snok.

Den snygga t-shirten som Sixten bär är present från kollegorna Sicilia och LindaK.

Handlingsförlamning

Hej, jag heter Anna. Jag kan inte shoppa.

Jag går in i en butik. Det hänger kläder överallt i alla möjliga färger och former. Mitt synfält minskar och jag får yrsel över det enorma urvalet. Och går ut igen. Tomhänt. Det innebär att min garderob är eländigt ouppdaterad - och numer också kräkfläckig, som grädde på moset. Hjälp!

Fråga: hur kommer man ur en shopping-dyslexi?

Svar till "jag kommer inte ihåg när jag köpte en ny tröja senast".

90-tals äckel

Jag har precis läst Carina Rydbergs "Den som vässar vargars tänder". Den har fått väldigt bra kritik, men mig fyllde den bara med en otäck känsla och en mycket stark doft av 90-tal. Det är nåt med hur hon skriver. Det bara osar 90-tal. Eller så är det ett spår från min första Carina Rydberg roman på litteraturvetenskapen i Karlskrona 1996. Jag vet inte. Boken var i alla fall äckligt otäck. Jag skulle inte läsa den om jag var du.

Guldklimp

Den lille prinsen har varit på BVC idag och blivit vägd. Nästan 6,5 kg nu. Min lille klimp börjar bli stor! Och jag måste börja styrketräna om han ska kunna fortsätta hänga på min axel som en örn.

Det är bara att konstatera...

...att barn gör det skrämmande enkelt att prata bajs, kiss och kräks. Och vara stolt över det. Alltså, det gäller inte mina egna kroppsutsöndringar utan Sixtens. Men ändå.

Föräldraskapet vidgar ens vyer sägs det. Ibland tvivlar jag dock kraftfullt på det.

En månad går så fort...

En månads bara-varande är över. Semestern har varit underbar faktiskt. I all sin enkelhet. Vi packade in ett enormt lass i bilen, som nästan reklamfilmssprängdes, och åkte till sommarstugan i Blekinge. Första långa bilresan för Sixten som var väldigt tålmodig större delen av resan och vrålade i högan sky den andra delen. Dagarna flög fram med släkt i stora lass, grillfest och efterrättsätande. Läste Arn-böckerna, som gått mig förbi, och tyckte att de var helt okej. Fortsatte med Harry Potter och streckläste mig igenom den trots min kvällströtma.

Kossorna som kommer lunkande på ängen framåt kvällen, den doftande kaprifolväggen bakom utedasset, gryningsljuset över ängarna ner mot havet, svalorna som piper förbi som stridsflygare på dagen och som byts ut mot fladdermössens vacklande jakt på kvällen, augustimånen som speglar sig i havsspegeln, blåbären som fläckar mattan under tallarnas kronor, växthuset som dignar av enorma gurkor och solvarma tomater hos mamma och pappa och få lov att äta den grymmaste blåbärspajen som jorden skådat.

Sen fortsatte färden till Skåne för två lika sköna veckor där. Hängde med vänner, 11-fikade, åt smarriga luncher, 15-fikade, åt oändligt många goda middagar med efterrätt, kvällsfikade och satt i skuggan under äppelträden i svärföräldrarnas trädgård och läste.

Och det har hänt så mycket med Sixten under den här månaden. Han känns så mycket större och mer social, sitter hellre och bättre i någons famn, skrattar mer, pratar mer. Har upptäckt sina händer, som han suger på så fort han kommer åt och har upptäckt sin tunga som gärna sticker ut när han pratar. Men det är fortfarande ganska uselt att åka vagn och sitta i Babybjörnen. Jag har investerat i en bärsjal, men börjar bli lite tveksam om det kommer funka eftersom den gode mannen inte har visat sig direkt förtjust i att ligga i den. Men skam den som ger sig!

Det har nog hänt en hel del med mig också. Jag känner mig inte lika mycket som en nybörjare och tycker inte att Siggelito är lika ömtålig och liten som i början. Det är vansinnigt skönt.

Tillbaka

Hej caffe latte, balkonggrönska, buller och eget hem. Hejdå lantluft, tidlös semestervardag, fästingar och stuglukt.

Vi är tillbaka i stan igen. Bloggrapport från semestern kommer snart...

Bye, bye

Nu åker vi snart. De sista absolut nödvändiga sakerna packas och vi ska äta en snabb lunch innan vi far. Sen är det dags.

Bloggen kommer nog att vara ganska oskriven i den närmaste månaden. Så, vi ses i augusti. Eller kanske innan.

Men puss & kram & njut av sommaren, vad ni än gör och var ni än är!

Längtan

Om två dagar är vi där.

Där tallarna susar vänligast, näktergalen sjunger ljuvligast och fästingarna biter som värst. Det är inte semester för mig om jag inte får lov att sova i det gamla huset, med myggnätet på och fönstret öppet så man hör trädsus och fågelsång. Att få gå barfota i gräset över backen, soltorka efter badet eller skrubba potatis till middagen på stentrappan, fundera över livets mening på utedasset. Doften av äng när man går på stigen ner mot havet. Att sitta på den gamla stenbryggan och se solen gå ner. Dricka te ur en blommig tekopp på verandan en tidig morgon.

Och jag längtar efter att få träffa min familj. Få lite tid att bara umgås utan att känna tidspaniken komma krypande. Och hinna prata utan att känna att "nu har vi bara två timmar på oss". Det ska bli så skönt att få träffa dem. Och få introducera Sixten i familjen på riktigt.

Jag längtar.

Ärliga blå ögon

När byter de färg egentligen? Ögonen alltså? Tycker att de börjar dra åt lite klarare gråblå färg än vad de haft innan. Men det kan ju vara en hägring. Både faderskapet och jag har någon slags melerad variant av obestämd art. Kanske blir det det för Sixten också eller så blir det någon alldeles egen färg.

Krokodilkärlek

Det är omåttligt mysigt att sova med sin krokodil. Helst draperad över ansiktet.

Om

Om jag vore i stan den 22 juli. Om jag inte haft en liten bäbis att hänga med på kvällen. Om jag inte vore så förbannat kvällstrött. Då skulle jag gått till Mosebacke, salsat hela natten och njutit av senegalesisk och kubansk musikmagi.

Bara ett ord. Africando.

Smile and the world smiles back at ya

Leendet. Jag måste förklara det för er som inte sett ljuset i tunneln ännu.

Oftast är Sixten ganska trumpen. Han skrynklar sitt lilla Toker-ansikte till ett russin. Vrålar ibland så trumhinnorna känns som de ska spräckas. Eller ser fullständigt allvarsamt på mig när jag fånar mig för att göra honom glad. "Men herregud morsan, vad håller du på med egentligen? Gud, vad du är piiiinsam".

Men när jag nästan gett upp. Då händer det. Inte så ofta än. Men när det händer är det oftast när jag pratar med honom med mitt ansikte nära hans. Om aktiekurserna eller a-kassehöjningen eller Gaza eller om hur oändligt vacker han är eller hur ljuvligt han doftar när man snusar i hans nacke. Då kan det hända. Hans lilla russinansikte spricker helt plötsligt upp i ett fullständigt tandlöst megastort leende. Från Toker till Butter till Glader på två sekunder.

Då bultar hjärtat så högt att det brusar i öronen, kärleken spränger alla världsliga och ovärldsliga gränser och själen smälter ner i en liten hög av evighetslycka.

Som vännen Fia säger: "Meningen med livet är att se sin unge le". Jag kan bara instämma.

6.10.

Sixten och jag hänger väldigt mycket på dagarna. Och nätterna. Och man kan ju säga att man blir lite insnöad av att i väldigt hög grad konversera med någon som är 1 månad gammal. Därav bloggtorkan. Följande har dock hänt:

Sixten kan rulla från höger till vänster och vänster till höger. Sixten tycker om att titta på sin gris och åsna i babygymmet. Sixten tycker om när man pratar med honom och har börjat svara. Sixten har kaskadkräkt en hel del. I princip alltid på sin mamma. Sixten gör av med en ofantlig mängd blöjor per dag. Sixten kissar gärna på sin mamma eller pappa när de byter blöja på honom. Sixten tycker inte så mycket om att åka i sin vagn till sin mammas besvikelse. Och Sixten har börjat le. Det är nog det underbaraste som kan hända en dag.

Badgrisen

Så här söt kan man vara efter att ha legat i badbaljan och plaskat. Söt och lite trumpen. Det är vår Sixten, det.

Att tjocka på sig

Igår var vi på BVC, jag och Sixten. En stolt mamma fick höra att han växt 5 cm på längden till 55 cm och gått upp nästan 1,4 kg sen födseln och väger nu 4,5 kg!

Han måste brås på sin matglada mamma:D

Dagens Sixten

Inte direkt så intresserad av att leka än. Men däremot intresserad av ljus och ovanligt grälla färger.

Ordlöst

För några månader sen drömde jag att jag träffade en person. Det var en blandning av en ängel och en pojke. Problemet var att jag inte kunde tala med honom. Det var som han inte hade något språk utan bara använde sig av ordlös kommunikation. Inte förrän jag förstod att jag var tvungen att bara lyssna inåt, känna mig fram och gå på magkänslan kunde vi förstå varandra. Och när jag gjorde det så flödade ett ordlöst språk mellan oss.

Jag tror att det var Sixten som visade sig i drömmen. För så är det ju att vara med någon som inte har ett språk ännu. Det handlar bara om att lyssna och känna och vara.

Först då förstår man.