Två år och 10 mån + ett år och tre mån = a handful

Sixten fyller tre om två månader. Han hoppar från soffans översta kant utan rädsla, klättrar upp i parkens höga mast, älskar att springa, att bli jagad. Stor kille som inte vill bli pussad av mamma på väg till dagis. "Nej, jag vill inte", vrålar han. "Jag vill vara ifred!". Sen, när han har lust, kommer han nära, sticker sin hand i min och säger "Mamma, jag vill vara med dig". Han är en tvättäkta treåring med mycket trots i kroppen, mycket vilja som måste utforskas, många gränser att studera och träda över, mycket längtan efter att göra själv, att hjälpa till, att vara behövd.

Och det är han ju. Behövd. För vad skulle vi göra utan hans integritet, utan hans små sånger som följer honom överallt, utan hans små hoppande trampande fötter som måste röra sig, springa på tå, klättra upp. Utan hans glimrande tankar som böljar och fräser och blir krokodiler och lejon som jagar och kan äta upp så det kommer BLOD eller som är små luddiga kaniner som gömmer sig under täcket. Favoritleken är fortfarande att bli jagad eller jaga, men mer och mer leker han för sig själv,  i sitt eget sällskap. Han pratar och pratar, Sixten. Alla pluraländelser är -or: fåglor och gubbor. Logiskt. Och alfabetet är spännande, "Min bokstav", ropar han, lyckligt som om han hittat en ovärderlig skatt, när han ser ett s.

Bakom honom kommer nästan alltid en lillebror, som också vill ha, som också vill klättra, som också vill leka med samma saker. Och han tar ingen skit, Nils. Blir han slagen slår han nästan alltid tillbaka, blir han fråntagen något skriker han sitt höga argskrik, blir han tillsagd gör han oftast om det han inte får. Han klättrar och klättrar, det finns bara ett ställe han inte kan ta sig upp till nu och det är vår säng som fortfarande är lite för hög. Men, Nils använder saker att kliva på, flyttar stolar och klättrar upp, häver sig och sprattlar ilsket med benen tills han kommer dit han vill. En vilja av stål. Och stora blöta pussar med öppen mun. Pratar gör han inte, men han kommunicerar otroligt mycket. Pekar, nickar, skakar på huvudet, kastar sig på golvet, skriker, skrattar, vinkar, kramas, låter. Han är mycket, vår minsta guldgris, mycket vilja, mycket kärlek som han liksom öser ur sig i ett ständigt flöde.

Sömnen är bättre nu. Han somnar själv, i sin säng, fast oftast med protest, vaknar nästan alltid nån gång runt midnatt och får sova vidare i vår säng. Och nästan alltid sover han resten av natten till 6-tiden när han brukar vakna, som den glada lilla skrutt han oftast är. Och faktiskt, de senaste två veckorna har han sovit flera hela nätter i sin egen säng också. Det går framåt, jag känner mig som en ny människa efter alla nätter med sömn i en- eller två timmars sjok till den här nya lyxen av tre-fyra-fem timmarssömn.

Vi växer allihop, på olika sätt. Nya faser, nya vanor, nya delar av oss som kommer fram. Ibland vill jag bara springa hemifrån för att få vara med mig själv ett tag i mina egna tankar, slippa ansvaret, slippa ha ögon i nacken, men aldrig aldrig släpper den taget för en enda sekund, havet av kärlek i bröstet som bara växer och växer. Kärleken till de vackraste små människorna på jorden.