Ofta när vi läser böcker, jag och Sixten, försöker jag prata om bilderna mer än att läsa själva texten. Det är ofta då det händer.
[jag] -Titta, ser du grodan som hänger över kanten till badkaret?
[Sixten] -Där inne Sixtens säng. Sixten hängde kanten. Mamma kom in hjälpte Sixten.
[jag] -Ja, så var det den där gången när du lekte med Lilja. Då fastnade du när du skulle klättra ur sängen och hängde på kanten och mamma kom och hjälpte dig ner.
Och så fortsätter det. Det är som bilderna lockar fram de egna berättelserna ur Sixten. Ibland om sånt som har hänt, ibland om sånt som han skulle vilja hände, typ att Sixten och mamma åker brandbil.
Jag bara älskar det. Att få sitta och höra hans egna tankar formas till ord, att få en glimt av vad han tänker på. Det känns så stort, så rikt, så fantastiskt att få ta del av. Min vackra unge.
4 kommentarer:
Ja, visst är det härligt!
Du är så klok Anna, barn har en enorm förmåga och fantasi och en bra förälder lockar fram den! Kram till dig och din söta familj!♥
Jag blir nästan tårögd när jag läser det här. Så fint det är. Jag längtar också dit, med Noel. KRAM
Julia:
Abnormt härligt!
Therese:
Nja, klok vet jag inte, men jag njuter så oerhört av att få kunna ta del av hans tankar. Och barnen lockar ju fram ens egen fantasi också - det är ju också helt fantastiskt:D Kram tillbaka!
Borgarbrackan:
Det är fint. Oändligt fint och stort, tycker jag. Jag blir helt exalterad varje gång det händer faktiskt, jag tycker det är så stort. Förmågan att kunna tänka och uttrycka abstrakta tankar inte bara beskriva det man ser - det är ett stort hopp. Förstår att du längtar också, ni kommer vara där snabbare än du anar:D Kramar!
Skicka en kommentar