Igår åkte kärleken till Köpenhamn och stannade borta över natten. Jag hade tillkallat förstärkning i form av mina föräldrar. Tur var väl det. Det är inte helt enkelt att hantera en ung man som vill amma i timmar i kombination med en lite äldre ung man som behöver närhet och hjälp och får blodsockerfall och är trött. Det resulterade i en bra dag utan för mycket trassel.
Men sen kom kvällen, päronen åkte hem och kvar var jag och grabbarna. Ett trötthetsutbrott avvärjdes med nöd och näppe, jag struntade i tandborstningen och ammade skrutten som hängde på trekvart under armen samtidigt som jag läste bok och kramade motsträvig Sixten. Ammade sen i tre timmar konstant med ett kortare avbrott för tandborstning för mig. Liten skrutt somnade. Puh. Sen vaknade Sixten och grät. Att jag gick in och stoppade om igen gjorde bara att tårarna gick över i hysteriskt skrik. Puls som efter ett Vasalopp och tårar i ögonen. Fan.
Och så där höll det på till klockan 3 i natt. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig. Tanken som höll mig uppe var en rad ur "Vem ska trösta knyttet?". Den tänkte jag om och om igen.
Men vem ska trösta knyttet med att säga, ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Idag är jag abnormt trött, Sixten är hemma från dagis och jag känner mig fortfarande otillräcklig. Men håller mig uppe med hjälp av pappa och "Små grodorna". Tvåbarnslivets smekmånad verkar vara över...
10 kommentarer:
Den trötthet man känner när man ammar är obeskrivlig och att på det även ha en nästan-2åring som kräver sin tid.... Jag kan inte ens föreställa mig. Men kämpa måste man och det gör du med bravur. Snart hittar ni era rutiner och tvåbarnslivet blir i varje fall lite lite lättare. Jag hejar på dig och skickar över lite styrka.
kram Elma
www.elmaa.wordpress.com
om det är någon som helst tröst så vet jag presciiis hur du känner dig... och det blir bättre!
ja, jag känner igen mig. Alltför väl. Och precis som fru A skriver så blir det ju bättre, det vet ju både du och jag, men det hjälper inte att tänka så när man har sina stunder. Då vill man bara gråta och själv vara liten och bli omhändertagen. I alla fall jag.
Varm kram till dig, medsyrra!
ja, jag känner igen mig. Alltför väl. Och precis som fru A skriver så blir det ju bättre, det vet ju både du och jag, men det hjälper inte att tänka så när man har sina stunder. Då vill man bara gråta och själv vara liten och bli omhändertagen. I alla fall jag.
Varm kram till dig, medsyrra!
Ojoj. Även fast mina två är lika gamla känner jag igen panikkänslan när båda är ledsna samtidig, eller går om lott och man själv inte får sova nåt alls. Skickar en styrkekram!
Du är ju världens bästa mamma, och det tycker nils och sixten också...!!!
don´t worry, kraaamar
åh, kram! det är inte så lätt att ensam manövrera två små herrar. men det blir lättare och lättare!
Ge lillkillen flaska, det är mitt bästa råd. Han blir mättare, du slipper amma i timmar och kan "bara" hålla honom nära dej i stället. På så sätt blir det mycket lättare med stora barnet, det är min erfarenhet i alla fall. Dessutom kan pappan/morfarn/mormorn ta nån natt när du nästan dör av trötthet. För mig, som dessutom fick en mini-förlossningsdepression efter såväl ettan som tvåan, var flaskan räddningen.
Jag nöjer mig med att säga: Jag förstår!! Och jag vet att du är tillräcklig för de båda. Men det gäller ju också att räcka till för sig själv. Det är väl det som är kruxet ibland. Skickar en stor kram.
elma:
det är sant att man behöver hitta sina rutiner och att det kommer att bli enklare, men när man är trött och ensam så känner man sig så eländig... kram tillbaka och tack för peppet!
fru a:
Tack, det är ändå skönt att höra att man inte är den första tvåbarnsmorsan i universum som känner sig så:D Och ännu mer tröst att höra att det blir bättre. Jag vet ju att det är så.
Yogamamma:
Stor kram tillbaka till dig!
Frida:
Jo, jag kan tänka mig att det är samma bollande att vänja sig vid även fast sessorna är lika gamla. Det är ändå två som vill ha tröst och man önskar sig minst tre armar... Kram och tack!
katten:
Jag ska försöka vila i den tanken:D Puss till dig!
Linda K:
Det är skönt att höra att det är så. Mitt i natten är det jäkligt lätt att tvivla... Kram tillbaka!
lina:
Tack för tipset. Och shit, en förlossningsdepression mitt i all övrig förändring låter otroligt tufft. Hoppas du hade mycket stöd runt dig när det hände.
Borgarbrackan:
Tack honey! Mig själv har jag inte ens övervägt att räcka till för ännu, men det kommer snart... Stor kram till dig!
Skicka en kommentar