Att komma hem

Det är märkligt, den här resan som det inneburit att bära ett barn, bli mamma och förändringen i livet som är så självklar och samtidigt så svår. För mig har det inte varit enkelt, det här med att landa i den nya rollen, att finnas där och samtidigt sätta gränser.

Det har varit så många behov som tampats om utrymmet. Och av dem som fått komma i första rummet har så få varit mina. Men det har hänt något. De senaste veckorna är det som om jag blivit tydligare för mig själv, som om jag hör mina egna tankar och känner av mig själv igen. Som att ha varit under vatten, där allt är dämpat och tyst, till att komma upp över ytan igen.

För två veckor sen, när jag hade min andra ensamkväll så åt jag middag med en vän. En vän jag delat otroligt mycket med men som jag inte varit nära på länge. Men vi möttes där, mellan pasta med hummer och de italienska kyparna. Ett möte som gjorde mig så glad. Ett möte som inte bara uppstod med en stenbockssyster, utan som också var ett möte med mig själv.

Där satt jag. Anna. Där satt min vän. Och lika tydligt som jag såg min vän, såg jag också mig själv. Det fanns ingen hinna av otydlighet. Bara närvaro.