Helgen har dominerats av vårt sömnprojekt. Och, jo, det går långsamt framåt. Vi har tragglat med ramsor, skrivit dagsschema och övat oss på att känna tillförsikt för att det faktiskt händer något med Sixtens sömn. Och det har det faktiskt gjort. Sixten har de senaste dagarna somnat själv, med ibland lite mer hjälp och ibland nästan ingen. Både på dagen och på kvällen. Och han har sovit de flesta kvällar från klockan 19 till 22 innan han vaknat första gången. Ett litet steg framåt som gör ganska mycket!
Och så har vi kommit fram till att middagen får vänta tills efter Sixten har lagt sig. Innan har vi stressat ihop middag vid halv sex och haft en grinig unge i stolen samtidigt, vilket inneburit att jag och Alf har ätit på ungefär 3 minuter. Det är inte bra. Så vi bestämde att vi äter efter Sixten lagt sig klockan 19. Och det är så mycket, mycket bättre. Både för oss och för Sixten. Men framför allt så får jag och Alf tid att prata med varandra. Och äta i lugn och ro. Bägge väldigt behövligt i småbarnsträsket.
4 kommentarer:
låter som ni kommit en bra bit på vägen att hitta det som känns rätt för just er familj.
Jag och mannen äter också middag när Signis somnat, det är lugnast så, för oss alla.
Lycka till med sömnen!
hum, hade nästan förträngt den där tiden. nu komemr den snart igen. men det känns faktiskt välkommet :)
usch, det där med sömn är ingen kul nöt att knäcka!
act as if:
ja, jag tror faktiskt att vi har det. nu ska vi bara försöka hitta nyckeln till att Sixten ska kunna sova hela natten också... han vaknar fortfarande minst 4 gånger per natt och skriker. och kan inte somna om direkt heller utan kan vara vaken en timme helt plötsligt... hm, det kommer väl med tiden...
linda k:
ja, det är ju lite slitigt. men för världens bästa sak!
frida:
nej, det är ett aber. och en mystisk gåta...
Skicka en kommentar