Inte långt från mig ligger en liten judisk kyrkogård. Den är magisk. Varje gång jag går förbi måste jag stanna och titta. Den är så fin. Lite övervuxen, lite övergiven, lite som en egen värld. Jag älskar kyrkogårdar över lag, men den här är speciell. Kanske är det så att om man går in på den en dag, när snön singlar ner i stora tysta flingor och världen tar långsamma andetag, så öppnas en ny dimension. Så öppnas en ny värld.
Jag tror att det gör det.
4 kommentarer:
Jag kikar in här ibland och är imponerad över dina fina bilder och härliga språk.
Fortsätt så! :-)
En annan Anna
den andra Annan:
Tack, vad gullig du är och vad glad jag blir!:D
Jag tror att detta är en del av svenskens "privatreligiositet", man får en aning av evigheten. Att det är en judisk begravningsplats gör nog också att den verkar lite magisk/mystisk/främmande och man vågar tänka lite annorlunda. När man åker förbi Oskarsvärn kör man också förbi en judisk begravningsplats och en kolerakyrkogård. Då får man samma känsla av enslighet och lite vemod. En annan känsla är det med Avaskär. Trots att det nu är vinter, har jag kvar sommarkänslan: havet, Backen, svalorna som svirrar, lärkan i skyn,göken på Långaskär. Det känns både naturligt och varmt att veta att man skall stoppas ner i jorden där.Man kan då försonas med att ligga där i evigheters evigheter och titta upp mot himlen!
Du har så rätt. Avaskär är speciellt. Med himlen som öppnar sig ovanför och havet som välver sig brusande nedanför. Så fint du beskriver det!
Skicka en kommentar