Sötnos

Fick just en stor fin bukett sommarblommor av kollegan eftersom jag kommer bli ensam på enheten större delen av nästa vecka. Vad glad jag blev! Och det ger mig ett utmärkt tillfälle att sniffa på jasmin hela dagen trots att jag sitter i min holk på jobbet.

Ett, tu, tre

Jag gör som Fraidi och skriver en lista:

1. sommarplaner: jobba. men också en vecka på gotland och en i blekinge.
2. mest nöjd med: att ha börjat jobba igen!
3. last: choklad. choklad. choklad.
4. vad hänger på väggarna: inte tillräckligt mycket, men åtminstone ingen monet-affisch.
5. relation till mejlen: både och. ibland kärlek. ibland tvång. men oftast kul.
6. skrattade senast: för en stund sen när kollegan sprattlade in med mycket energi.
7. nojor: alldeles för många.
8. favoritresmål: längtar till italien och nya zeeland. har älskat new york, skottland och kuba.
9. favoritråvara: olivolja och vitlök.
10. favoritredskap i köket: vass kniv.
11. hemlig kunskap: tom of finland och hög kajsa varg-kompetens.
12. skrek senast till mitt barn: har inte börjat än. fast vi skrek i kapp igår, sixten och jag, när rullgardinen hängde sig. jag morrade och han härmade.

Längtar ut

Trots att jag bara jobbat några veckor så längtar jag ut. För den här tiden på året är det inte naturligt att jobba helt enkelt.

Sommar. Mjölkfärgade nätter, smutsiga barfotafötter, fräknar på näsan. Jordgubbar, solvarma. Jasminbuskar som doftar överraskande retsamt, men som inte låtsas om att de får hjärtan att värka av längtan. Regn, ljummet doftande. Solvarm hud på älskad vän, fingertoppar, andedräkt. Utomhusfrukost med syrlig filmjölk och de där jordgubbarna, de solvarma. Simma naken i havet, huden som knottrar sig av kylan i vattnet och som blir salt och sträv i solen igen.

Jag längtar efter sommarlov.

Tittut

Sixten har lärt sig hur man gömmer sig. Han böjer sig fram och håller händerna för ögonen. Då syns han inte.

Det är ett knep man ibland fortfarande skulle vilja använda sig av.

En klassiker

Midsommarafton firades med pompa och ståt på klassisk midsommarmark: Skansen. Det var jag, kärleken och Sixten. Samt ungefär 12 000 andra: japanska turister, punkrockare med rosa hår, bråkande småbarnsföräldrar, lätt alkoholiserade pensionärer, glada danskar, skrikande 3-åringar, bekransade ungdomar och en stor mängd glada damer och herrar. Sixten fick grissini av ett gäng japaner som vi fikade bredvid och bytte i ett obevakat ögonblick ut den mot en torkad gåsbajs, som låg på marken. Slutsats: en torkad bajs må se smaskig ut, men är det icke!

Men, Skansen är ändå alltid Skansen. Det är lite högtidligt att vara där. Speciellt om man gått förbi kilometerköerna och hittat en annan ingång som minimerat köandet (gå upp för backen till höger och där är den). Vi tittade på getter, kycklingar och svin. Besökte Skånelängan. Åt sockerkaka och drack kaffe. Sen åkte vi hem och åt sill medan regnet började ösa ner utanför fönstret. Det var en fin dag.

Ombytta roller

Det är märkligt. Att ha ett nytt liv. Att vi har bytt liv, jag och kärleken. Jag klär på mig kavaj och höga klackar. Han går i shorts och t-shirt och vinkar hejdå med Sixten när jag klapprar ut genom dörren. Sen tunnelbana: tusen och åter tusen Metros som prasslar som en lövskog.

In genom dörrarna på myndigheten. Passerkort och vink till vakterna. Automatkaffe. Mail att beta av och samtal att ringa. Kollegor att tjattra med. Lunch. I lugn och ro en hel timme. Sen jobba mer. Eftermiddagsfika. Telefonsamtal. Möte. Ett sms frågar "Kan du köpa en liter fil?". Det gör jag. Och sen är jag äntligen hemma igen. Hos Sixten och kärleken, som väntar med middag och fyllt kylskåp. Han är en fantastisk hemmafru, min man.

Det har gått så lätt, att byta liv. Jag tror att det har varit lätt för oss bägge. Jag är glad för det. Jag är glad för att det känns så roligt att börja jobba igen. Och jag är glad att jag fått vara bara mamma i ett helt år före det.

Tillsammans

Lördag. En fantastisk avslutning på mitt hemmafruliv. Och en fantastisk bra ettårsfest.

Solsken och skugga under träden på gården. Våra fina familjer tillsammans. Smörgåstårta som blev både god och ofarlig. Ett dopljus från den 17 april 1971, som aldrig tändes då, men som fick brinna nu. En glad födelsedagsgris som pep omkring på golvet bland presenter och käkade jordgubbar. Champagne och prinstårta. Gungfest för storkusinen. Grillad korv med chimichurri. Värme och glädje.

Jag är så glad att ni alla kom och att vi fick vara tillsammans och fira Sixten. Stor kram och stort tack!

På jobbet

Första dagen gick utmärkt. Mailen kom igång, användarkonton för i princip allt införskaffades, kaffe dracks med gamla kollegor som välkomnade mig tillbaka, det åktes tunnelbana, jag fick igång telefonen och började luska i mitt första ärende (en rapportförfrågan). Känslan i magen var skolstart: lite nystruken, lite pirrig, lite nybakad.

Ingen ångest över att åka hemifrån och bara lite ångest när jag kom hem igen, trött som en bäver och tyckte att Sixten var tjurig så fort jag ville vara med honom. Men, det är en stor omställning för oss bägge. Och jag får lov att låta honom vara tjurig över den stora omställningen ett tag också. Det är bara att finnas där ändå.

Nationaldagspyssel

Vi förbereder den optimala festmaten inför morgondagen: smörgåstårtan. Kladdig, kaloririk och kolhydratladdad. Helt perfekt alltså.

Utanför köksfönstret säger termometern 43 grader i solen. Det känns allt lite vågat att hålla på med räkor, lax och majonäs.

Det är alltså en både festlig och spännande dag.

Slutet på en era

Idag är sista riktiga mammalediga dagen för mig. Imorgon är det ju helgdag och således är kärleken hemma också. Vi ska laga smörgåstårta till lördagens kalas. Och så dimper mer eller mindre stora delar av min och kärlekens släkt ner för att få träffa födelsedagsbarnet (och eventuellt oss på ett hörn också).

Men idag är bara min och Sixtens dag. Vi ska ägna oss åt blandade aktiviteter: dammsugning (redan fixat), parkhäng på filten, ett jobbmöte runt hörnet och sen tvätt i stora lass. Hur som helst ska jag njuta av dagen - trots att inte alla aktiviteterna är drömroliga. Idag så börjar vi räkna ner.

Och på måndag så bär det av med blå linje mot Kista. Kavaj och klackar på. Ett annat liv.
Jag känner mig redo.

...och alla hönsen sa "kackaaa, kackaaa"...

Det här är en bekännelse. Från en mamma. Som i lördags skrev två hela A4-sidor som skötselinstruktion till den ljuvligaste av barnvakter och tillika vänner, H. (Inte alls för att jag misstror dig H, som barnpassare. Tvärtom! Men, jag kunde liksom inte hålla mig.) Det sista som hördes när kärleken drog mig med våld ut genom dörren var jag som ropade en instruktion om handbromsen till vagnen.

Det är dags att bekänna färg: jag är en hönsmamma.

PS. Vi åkte på bröllop och jag ringde inte förrän 6 timmar senare för att kolla hur det gått. Var inte det ganska så bra? För en hönsmamma alltså. DS.

En ettåring gör debut

Det började igår för ett år sen. Sen låg jag vaken nästan hela natten och bara tittade på undret som låg tätt intill mig. En ny liten människa. I två dagar vankade jag och kärleken i korridorerna på Huddinge sjukhus. Omtumlade. Nyblivna föräldrar. Så ofattbart stort.

Idag fyller han ett, Sixten. Han står över allt där han kan. Han härmar ord och säger just nu "mamma" och "dääää". Han vet hur fåglarna gör när de flyger. Han äter gärna äggröra, potatis och macka. Han tycker det känns läskigt att krypa på gräs och grus. Han älskar krokodilen och att bli hållen upp och ner. Han förstår en himla massa ord. Han har åtta tänder, är 75 cm lång och väger 9,5 kilo. Han är bestämd och tydlig. Han vinkar, blinkar, snurrar, gapar, klappar i händerna och pussas. När han vill. Och han börjar få en kalufs!

Det är roligare och roligare för varje dag att vara med honom. För han är världens ljuvligaste unge. Och varje dag lär han mig något nytt om livet. Hurra för dig, Sixten!

Äntligen!

Som det brukar ropas vid Nobels litteraturprisutdelning: äntligen!

Igår blev jag erbjuden två jobb. Jag är själaglad, har velat fram och tillbaka och sovit på saken. Och nu har jag bestämt mig. Börjar jobba om en vecka, den 9 juni.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Da dress

Så här ser den ut. Min prinsessklänning.

Bild lånad från Mint & Vintage.

Älskling

Jag och Sixten har hängt med mammorna i skuggan under Rosendahls äppelträd. Det har doftat vatten och mynta. Jag har sett Midsommarblomster och gässlingar. Ätit har jag gjort. Svindyr och svingod köttfärslimpa. Och druckit kaffe. Sixten har fnissat, kravlat, tuggat och sovit med de andra bäbbarna.

En gudomlig måndag är på väg i kväll. Då går vi ner i källaren för årsstämma i bostadsrättsföreningen. Och pratar tvättstuga, fimpar och motorcyklar.

Visst skulle man kunna kalla det ett antiklimax?

Bröllopsbestyr

Det vankas bröllop på lördag. Inte mitt, men en kär gammal kollegas. Och jag har hittat min klänning! Hos ljuvliga Mint & Vintage, som ligger precis här runt hörnet. Det blev en axelbandslös prinsessdröm i ljuvligt silvergrått. Som inget jag haft förut. Jag är lite lätt exalterad faktiskt.

Kanske

Kanske är det här första dagen i min sista föräldralediga vecka. Gulp. Fast den börjar bra, det måste jag säga. Strålande sol och klarblå himmel. Och jag är så tacksam att jag fått den här tiden med min fina unge. Ett helt år att få öva sig att vara heltidsförälder. Det är enormt.

Nu börjar nästa fas.

Jodå, ibland rostar den. Kärleken.

Det skär i hjärtat. När en kärlek man haft inte längre kan framkalla samma heta känslor. När man tänker "jodå, det är väl bra, fast det är ju inte var det var". När man inser att man helt enkelt tröttnat.

Jag har verkligen försökt ta mig genom "Den tysta flickan". I flera veckor. Men det som jag alltid älskat med Peter Hoeg stoppar upp min läsning gång på gång. Jag tycker han svamlar ofantligt. Jag blandar ihop personerna. Det är Flickan, det är Afrikanskan, det är Clownen. Alla med stor bokstav. Det fysiska och det metafysiska rörs ihop, men hänger inte samman. Jag är helt förvirrad. Och det hade kunnat funka om jag åtminstone varit fångad av handlingen. Men det är jag inte. Jag lägger ifrån mig boken halvläst och har ingen lust att fortsätta. Det är tragiskt.

Peter, jag ska alltid komma ihåg våra fina stunder. Fröken Smillas ljuvliga kantighet. Och Mekanikerns kaffe. "Berättelser om natten" som jag älskade på en strand i Mexico 1996. Och de första meningarna i "De kanske lämpade", som jag läst säkert 1000 gånger och ryst av glädje. Varje gång.

Vad är tid? Vi steg fem våningar upp mot ljuset, och fördelade oss på tretton led vända mot guden som upplåter morgonens portar. Sedan var det en paus, och sedan kom Biehl.

Peter, jag har älskat dig, men nu är det faktiskt slut.

Who's your daddy?

Sixten blir mer och mer lik sin pappa för varje dag. Och snart fyller han ett! Inte längre en bäbis, utan en liten kille. Det är så jäkla häftigt att vara med om!

Vi planerar kalas där släkterna ska stråla samman. Jag ser väldigt mycket fram mot det. Speciellt eftersom vi varken haft dop eller namngivningsceremoni. För mig känns det viktigt att välkomna det nya livet till världen och andligheten. Det kräver en välkomstfest - en introduktion till församlingen, som i det här fallet är Sixtens släkt. Och nu blir det äntligen av.

Det är ett symboliskt avstamp. En sammanfogning av våra släkter, som ju alltid kommer ha Sixten som ett kitt mellan sig. Det känns stort och härligt. Och som jag längtar efter att ni ska komma allihop!

Att öva sig

Jag väntar och väntar. Tar upp telefonen med jämna mellanrum: "Tänk om jag har missat ett samtal! Nähä, inte nu heller...". Vankar omkring som en äggsjuk höna.

Tålamod är sannerligen en dygd. Och att vänta en väldigt nyttig övning för mig.