Det är söndag. Morgonpigga familjen har ätit söndagsfrukost med kokt ägg, promenerat och gungat i 10 minus med lånkisar på och solgnister i ögonen, storhandlat inför veckan, impoviserat lunchlagning på veckans rester och sövt bägge barnen.
Jag dricker kaffe i köket, läser DN och väntar på att min ugnsrengöring ska verka efter en urartad kycklingtillagning. Och helt plötsligt är den här. Lusten att skriva. Lusten att sätta ihop verb, adjektiv och substantiv till en förvånande mening. Eller åtminstone en mening att tycka om. Det här är min blogg. Mitt kreativa vattenhål. Och här dödas inga älsklingar. It's my party and I'll cry if I want to.
Och lika plötsligt som lusten kommer så är den borta. Eller, inte lusten egentligen, utan idéerna om vad jag skulle skriva om. I väntan på att de ska komma tillbaka så kan jag tipsa om Marciej Zarembas artikelserie "I väntan på Sverige". Den första delen idag i kulturdelen i DN. En artikel med både innehåll och snygga meningar. Väl värd att läsas.
4 kommentarer:
Den kommer verkligen och går, den berömda inspirationen. Kan bara instämma med känslan av att när man väl sitter där med datorn i knät så är det blankt ibland. Men det kan ju också vara intressant..Puss
Vilken fantstisk observation av tvåbarnslivet här nedan. Jag kan inte annat än hålla med. Visst är det så annorlunda nu och ändå så nytt och overkligt.
Och vart tog den vägen ;P sa katten, som tillägger med knutna knogar: heja heja!!!
Borgarbrackan:
Ja, fast lite mer intressant att veta hur man kan glömma så snabbt... Puss o kram
Yogamamma:
Det är lite speciellt helt enkelt. Att både ha gjort det förut men ändå inte, liksom. Hoppas du har fått tillbaka orken igen!
katten:
Ja, det vete tusan. Men jag hoppas den kommer igen någon dag...:D De knutna knogarna hejar tillbaka!
Skicka en kommentar