På mina balkonger är det fortfarande höst. En maläten ros står oklippt och spretar, klematisen verkar ha gått och dött och de enda som verkar något sånär glada är humlen och myntorna.
Jag längtar efter att shoppa loss på kaprifol, pelargoner, kryddväxter och dahlior. Fast kommer inte längre än till Västermalmsgallerian, där jag ohågad går och glor på någon orkidé i en obskyr kruka. Det är synd och skam. Kanske ska jag ta mig i kragen och tvinga ut Porschen och sambon på balkonghandling till helgen . Det enda problemet är att sambon blir galen när jag vill forsla jordsäckar i bilen. "Men, vad har man annars en bil till?" försöker jag med min allra mest övertygande röst. Det går mycket sällan vägen.
Fast, nu sitter jag ju nästan med trumf på hand. En havande kvinna som behöver växter. Som bär på ett liv. Ett liv, y'all! Kan han säga nej till det är han en man med ett hjärta av sten. Eller så har han läst det här inlägget...
4 kommentarer:
klart du ska ha växter, kvinna! han skulle bara våga neka dig. peka på magen och ge honom BLICKEN :D
Eller hur! Det är ju så jag tänker också... Ska öva blicken på någon stackars kollega i korridoren innan jag åker hem och övertygar sambon:D
ja ja! testa på nån på personal, dom ska väl vara härdade! :D
Ha! Den stackars personalen borde vara härdade, men jag undrar om de faktiskt är det... Bomber och granater är en sak, men en hård blick är en helt annan sak att ta:-)
Skicka en kommentar