Back on track

Vi har varit på landet. Andats frisk luft som doftat hav och kåda. Jag har sett årets första citronfjäril och Sixten har klappat sin första katt. Jag har hälsat på hos min farmor, farfar, mormor och morbror på kyrkogården vid havet. Ätit rökt lax från Blomlöfs. Handlat i den lilla handelsboden inne i byn.

Sixten har fyllt 10 månader och imponerade kraftfullt på alla med våra inövade konster: hur gör ormen? [S sticker ut tungan och viftar med den], kan du blinka? [S blinkar som en flörtande 85-åring], kan du vinka? [S vinkar som drottning Silvia]. Det har ätits plättar och spelats piano. Det har varit fågelsång, lugn och vårsol. Inte en endaste sammandrabbning. Bara sköna dagar och familj.

Och samtidigt har jag varit lite jetset på ett lågpris- och miljöbovsaktigt sätt. Fick nämligen en intervju på ett jobb jag gärna, gärna skulle vilja ha och bestämde mig för att åka upp och ner till Stockholm över dagen. Aldrig har jag varit ifrån Sixten så länge (12 timmar). Och jag svär, hade jag inte gått med nervositetsfjärilarna i magen hade det varit precis som semester. Oj, vad skönt det var att få köpa kaffe på det där lilla, lilla haket med trappor. Oj, vad skönt att få kliva på tunnelbanan, sätta sig och läsa hela vägen. Oj, vad skönt att få äta lunch när jag vill - inte när det råkar hinnas med.

Frågan man ställer sig är: var det verkligen så där det var innan? Hela tiden?

On the road

Snart bär det iväg till Blekinge. Och det tillsammans med en ung man, som känns som en helt ny bäbis. Han kryper och utforskar. Kravlar iväg till andra rum och kommer ibland när jag ropar och vill att han ska följa med någonstans i lägenheten. Det är så underbart att se honom. Samma, men ändå inte. På väg. Och snart åker vi söderöver.

Meanwhile så håller jag tummarna för att Linda K äntligen har fått sin bäbis!

Alla [onda] ting är tre

I början av veckan hade lillgrisen hög feber. Sen fick kärestan influensa. Och igår kom ett ryggskott till mig. Åh, vilken härlig vecka vi har i familjen!

Ett säkert vårtecken

En bröllopsinbjudan är ett lika säkert vårtecken som en krokusknopp. Wunderbar! Jag fantiserar redan om vad jag ska ha på mig. Några förslag?

Beam me up Scottie

Snittet är detsamma: åtsmitande. Färgerna: svart och rött. Frisyren obefintlig.

De är lika som bär, kapten Picard och Sixten. Den unge mannen här iförd sin faders stilfulla dress från 70-talet.

Kapten Picards bild är lånad från www.startrek.com

Öh. Glad påsk! Eller?

Ett djupt andetag och så är jag igång igen! För någon timme sen gick jag förbi den judiska kyrkogården. Där låg snön låg vit över stumma gravstenar trots att pärlhyacinterna (eller var det krokus?) tittade upp som små vårhorn genom den vita ytan.

Några väldigt händelserika veckor är över. Först en resa till Göteborg där Sixten och jag var på tjejhelg. Nåväl. De killar som var med var max ett år, så det räknas nästan inte. Fast ändå var det just Malte och Sixten som styrde tillvaron av någon märklig anledning... Och jag fick träffa mina underbara vänner och dricka eftermiddagskaffe, skumpa och äta ljuvliga skaldjur från västkusten. Mycket prat om barn, förlossningar och livet. Och om radhus. Vi kom dessutom på att vi i år kan fira 21-års jubileum på vänskapsfronten och bara det är ju enormt stort.

Åkte sen vidare till ännu en kär vän, som jag inte sett på väldigt länge. Ny bekantskap med ung herre gjordes. Han hade lärt sig krypa som ett skott och kanske fick Sixten någon liten insikt i denna konst, som han tog med sig därifrån? Vi hann äta middag och jag fick dessutom inblick i hur en RIKTIG hemmafru sköter sin borg och familj. Min mun gapade som på en guldfisk när vännen visade vad hon hade sytt, målat, bakat, inrett, ramat in och lagt en massa kreativ energi på. Jag som trott att jag hade hemmafrupotential. Ha! Tillåt mig skratta högt. Jag får nog nöja mig med att känna mig huslig när jag lagat havregrynsgröt på morgonen...

Hem igen, feber och rossel. Och lagom tills allt var bra så åkte vi hela familjen till Sveriges södra delar för påskhäng med kärlekens släkt. Tågresa ner och upp gjorde dessutom själva resan lätt som en plätt. Dock placerade i djurvagnen, men ändå... Sixten blev väldigt intresserad av de ludna vännerna och jag satt och tjuvlyssnade på yngel i luva och dårar i telefon. Påskveckan blev väldigt lugn och väldig skön. Faster, farbror, storkusin (på bilden)och ny lillkusin har vi umgåtts med. Liksom farmor och farfar. Och haft en liten turné bland vännerna i söder med kafferep, korvlunch och blötsnö.

Nu är vi hemma igen. Sixten har fått två nya tänder, satt för första gången upp i sängen när vi skulle plocka upp honom i morse och kryper oftast som tiggaren i Luosa (hasande på rumpan). Men det går snabbare och snabbare. Han har ätit köttbullar och haft utedagis med plättar. Badat skumbad med kusinen. Och varit lite känslig och mammagrisig också. Men, vem skulle inte vara det om man hade lärt sig så mycket och varit runt som han har? Nu har vi en vecka i lugn och ro hemma. Sen bär det av till Blekinge och efterlängtat besök hos mormor och morfar.

Andetag ut. Puuuh.

Sorry

Inget skriveri. Jag har bara varit så... Trött? Less? Okreativ? Ordlös?

Hur som helst - jag pausar lite och tar ett djupt andetag för ny lust och nya ord. Jag har finfina bilder i kameran på Sixten som hänger med nya kompisar på västkusten. Och på mig som hänger med gamla vänner. Även detta på västkusten. Härligt var det och ny inspiration kom på andra sätt än i skrivandet. Mer om detta kommer senare. När lusten infunnit sig.

Imorgon drar vi söderöver och träffar bland annat Sixtens nya lillkusin, numer 9 dagar gammal.

Att sjunga tacksamhetens lov

Härom dagen drack jag kaffe i solen med vännen H. Jag uttryckte mig lite negativt utan att vara egentligen vara det och fick mig en bassning. Hon har haft mycket negg runt sig på sistone och uttryckte sin trötthet över att människor klagar så fruktansvärt mycket. Så där på rutin. Bara för att.

Och jag håller med. Det är lätt att att göra det. Och lätt att inte tänka på allt som är underbart och fantastiskt och smått i vardagen. Enkelt att ta för givet.

Så idag är jag tacksam för att jag har fått ägna mig åt sömnad. Det är jag nämligen våldsamt dålig på och behöver träna mig. Och se, en knapp har fått en ny tråd och blivit alldeles brukbar igen! Tack lilla knapp, tack lilla tråd och tack lilla hand för att vi fick ihop det så bra.

Vad är du tacksam för idag?

Äventyret väntar

Imorgon far vi ut på äventyr, jag och Sixten. Till Göteborg. Där ska vi träffa vänner och vänners bäbisar. Gå på promenad, dricka skumpa och äta långa middagar. Det ska bli så himla kul och jag längtar.

Kärestan ska få vara hemma själv hela helgen. Längta efter oss. Och inte minst njuta oändligt av att vara ensam. Enjoy honey!

Klara, färdiga, kryp

Jag har visst varit sugen på att blogga. Fast inte just när jag haft tid att göra det. Så då blev det så här. Men det har hänt ett och annat under tiden.

Sixten har krypit sitt första kryp. Och fortsätter sin svajjiga övning inom detta område. Tjoho! Hans tredje tand har sett dagens ljus (eller känts på mammas tumme). En liten vass flisa uppe till höger. Och han har slutat amma helt och hållet. Vi har också varit hos läkaren eftersom han började låta som Darth Vader när han andades i söndags, men det visade sig vara ett helt vanligt virus som satt sig på halsen och nu är han mycket bättre igen.

Jag har varit på fler intervjuer. En stor och bra fråga ställdes, som jag fortfarande funderar på. Resa till Göteborg, Malmö och Karlskrona planeras. Jag har också fått klädinspiration och nytt mod inför våren. Och väntar på en leverans från Adlibris. Middag med vänner har ätits, kaffe har druckits och flera ettåringar har firats, bland annat den här.

Men det största är ändå Sixtens nya kusin som kom till världen igår. Hon ser så fin och underbar ut. Och vi längtar så efter att träffa henne allihop!

Den översta bilden är från i fredags när vi var på utflykt till vänne n U och hennes Viggo, som just fyllt ett år. Han blev väldigt exalterad över att kunna klappa Sixten på huvudet och gjorde det ganska mycket och intensivt. Därav Sixtens ansiktsuttryck.

Nästan där

Ärtsoppa och pannkakor äts tillsammans med kär vän med växande mage. Sixten får macka och kiwi. Det mesta hamnar på golvet. Men han kan själv hålla nappflaskan med vatten och dricka. Vi är nöjda, både han och jag. Sen går vi hem. Vi möter ett hunddagis. Det känns festligt. Sixten sover och jag njuter av rörelsen och ljuset.

Gårdagens gråa regnrusk, som höll på att driva mig till vansinne är borta. Solen värmer ryggen över Västerbron och nästan framme vid Fridhemsplan böljar knopparna grönskande fram i en ljusgrön sky från högerflanken. Två barn skrattar högt hela vägen över gatan.

Allt är förlåtet.

Flod och ebb

Veckans högvattenmärken:
1. Darjeeling Limited. Inte så bra som The Royal Tenenbaums, men ändå. Färgsprakande.
2. Skånska gruvan på Djurgården. En ljuvlig kokostopp framför sprakande öppen brasa.
3. Leverpastejmackan. En ny favorit hos Sixten.
4. Kaprifolknoppar & snödroppar. På balkongen och bakgården.
5. Günters Paprikawurst. Med surkål, hojhoj och grön röra. I baguette. Alldeles abnormt bra.

Veckans lågvattenmärken:
1. Promenaden till Skånska gruvan med en unge som vrålade som besatt av djävulen. Svettigt, svettigt, svettigt, tills två fyllda blöjor och ett uppätet mellanmål senare . Då blev han som vanligt igen. Likasom mitt blodtryck.
2. Gråa dagar. Låg energi och oinspiration.
3. Sömntrubbel. En snuvig gris sover illa. Då gör hans föräldrar det också.
4. Mattrubbel. En snuvig och trött gris äter för lite och blir kinkig. Det blir även hans föräldrar, som bägge lider av svajjigt blodsocker.
5. SJ. Deras site och serviceinställning gör mig galen.

Ay, que rico

Jag tittar på Papas kappsäck som handlar om salsa i New York. Suget känns i hela kroppen och jag kan omöjligt sitta stilla framför tv:n. Det väcker danssug och New York-sug. Samma sug som fanns 2001, när jag och vännen A var på salsaresa till just NY.

Jag minns en oförglömlig utflykt med nyblivna musikervänner till ett gig som visade sig vara ett politiskt möte för exil-Haitier. Vännen A sjöng och jag agerade pressfotograf. Jag minns en kväll när jag dansade som en gudinna. Jag minns salsahak fyllda av svettiga kroppar. Jag minns spelningar med Jimmy Bosch och Nelson Gonzales. Jag minns den oerhörda dansglädjen. Leendet som spricker upp i takt med de första stegen. Rytmen som startar i magen och strålar ut i resten av kroppen.

En-två-tre-paus. Kroppen längtar.

Nu är det äntligen måndag. Äntligen.

Vi kan hälsa alla oroade mor- och farföräldrar att sängen är sänkt nu och Sixten kommer inte att trilla ur den. Åtminstone inte förrän han kan klättra själv.

Sportlovskänsla, del 3

1. Snorfest [check]
2. Inställd samvaro med vänner och mat [check]
3. Blekansikte på promenad i stark vårsol [check]
4. Kaffe i plastmugg [check]
5. Hemmafruaktivitet (se ovan) [check]

Sportlovskänsla, del 2

Sportlovskänsla

Det går upp och det går ner

Den här veckan har varit lite upp och ner. Humörmässigt. För både mig och Sixten, verkar det som. För hans del har det dreglats och bitits, vägrats sova och sovit gott, skrikit och klängt, skrattat och varit solsken. Jag tror att det är fler tänder på g och väldigt mycket som händer utvecklingsmässigt, som gör att det är en lite stökig period.

För mig har det varit oinspiration och fniss, tråkkoma och infall, en öppen dörr mot världen och sen "slam" igen med den. Det är mycket som händer här hos mig också. Jag tror dessutom att jag vill ha kontroll på vad som händer och det kan jag inte ha just nu. Det hänger på jobb och pappaledighet, det hänger på vad jag bestämmer mig för och vad min käresta gör. Och över allt det sköljer tanken på att inte vara hemma med Sixten, som kan vara väldigt svår att vänja sig vid samtidigt som jag kan längta efter att jobba igen.

Idag ska jag öva mig på att bara luta mig tillbaka och följa med. Inte göra något annat alls. Bara följa.

Sol ute, sol inne...

Det räckte ju med att gå ut! För att komma ur komat alltså.

När jag klev utanför dörren med kinkig unge under armen så möttes vi av en strålande sol och klarblå himmel. Det behövdes inte mer. Både jag och Sixten blev glada och kisade allt vad vi kunde.

Gick ner till lekplatsen och gungade på en häst. Det tyckte S var väldigt kul. Samtidigt fick jag öva upp min torkande hjärna med lite marknadsföringsprat med gammal kollega. Det tyckte jag var väldigt kul.

Promenad längs med kanalen och upp över bron, in rakt i smeten, där människorna smattrade omkring i väldig fart på höga klackar och med stora solbrillor på näsan. Uppfriskande. God kaffe med ljuvlig vän. Skratt. Mer inspiration. Raska kliv hemåt, förbi alla fräsande bussar och kissande hundar. Träff med fler mammor och bäbisar. Hembakad kanelkaka som smekte gommen. Mer promenad och till slut hem för fiskgryta och kvällsdopp med världens sötaste bäbis.

Nu: nymålade naglar i starkt korallrött (färg Paris från Mavala). Jag är världens sämsta nagelmålare och biter med jämna mellanrum dessutom ner allt som kommer i min väg. Så nu är de korta och färgstarka.

Jag är så jäkla nöjd.
Och inspirerad.

Torka på fronten

Det är torka. I tankar. I ord. I inlägg. Känner mig som min hjärna har kommit vilse in på en väldigt rak och tråkig väg, som jag gått på alltför länge.

Var är de nya, spännande tankarna? De metaforrika inläggen med färg och närvaro? Lusten att göra något nytt, tänka ett varv åt andra hållet, ta en ny väg hem? Jag vill, men det händer inget.

Vad gör ni för att komma ur ett tråkkoma?