Han vill inte åka vagn längre, bara gå. Och han går på trottoaren, håller hand över gatan, stannar och vrålar "En hundbajs! Äckligt!" när vi går förbi en korv på gatan. Om han inte är på trotshumör då, då kan allt bli en utmaning. Vissa saker hänger i från han var bäbis. Integriteten. Har sagt det förut, men det är så tydligt att Sixten Blixt inte följer strömmen eller låter sina gränser överträdas. Med jämna mellanrum övergår det i tjur och kink och trul.Det är liksom baksidan på det där myntet.
Han älskar att gömma sig, leka mask under täcket eller bygga koja. När jag skojar med honom och säger "Men, här är ju masken" säger han "Nej, mamma, jag är ingen mask, jag är Sixten".
Ja, min älskade unge. Du är Sixten. Din egen Sixten. Vår vackra pojke, med sina spetsiga små knän och sitt stora hjärta.
2 kommentarer:
Åh, fina, fina lilla stora pojke! Jag blir tårögd över din beskrivning och över det faktum att det är så mycket MÄNNISKA i våra små. Alldeles egen och unik sådan. Stor kram till dig!
k:
Tack fina du, för fina ord. Jag blir så glad. Stor kram tillbaka
Skicka en kommentar