Blodsmak i munnen och kärlek i hjärtat

Jag kände det så intensivt i veckan. På blå linje mot Kista. I en vagn som luktade svett och lite unket. Med blodsockerfall och en maska på strumpbyxorna. Trött och sliten efter de senaste veckornas jobb.Ganska mycket som en disktrasa faktiskt. Men hjärtat bultade varmt i bröstet, lycklig någonstans ner i magen. Jag känner mig stark och bra. För jag lever. För att livet, med hela sin bergochdalbana är det som gör det verkligt, sant. Det gör ont och det är så vackert, det är slitigt och tungt, det är ljusa skyar av älvdans och diskmaskinstömning om vartannat. Och jag är så glad att jag känner. Att jag får lov att känna, att jag vågar känna.

Kropp möter hjärta och jag tror minsann att själen också är med på tåget. Men det är tid för återhämtning, för vila, för att bara vara. Det känns också starkt. Jag jobbar några dagar till, men sen, på onsdag då blir det semesteråka av. Jiha.

Idag är jag ensam hemma. Barnen sover, lillgrisen med feber. Lång och skön dag, mestadels utomhus, som jag bara tog som den kom tillsammans med fina vännen U och hennes 3-åring. Korv med bröd bland änderna i parken, kaffe och ballerinakex till allas förtjusning. Sen skulle de åka hem U och V, men vi hängde lite till och gick över till plättar och fruktsallad på gården. Och sen hängde vi lite till och landade i Capricciosa och nåt med räkor och vitlök från finpizzerian i krokarna. En fin dag, en skön dag. Bara för att vi bara var och var och var. Och inget annat.

Nu sover smågrisarna. Diskmaskinen går. Och jag ska lägga mig ner och bara vara här, själv, en stund.