Anna ser Helikopter 14 och gubbar med gardintofsar

Idag har mässan startat. Mässan som jag fick i mitt knä för några månader sen (-Ja, vi har ju bestämt att vi ska vara med på det här. Och vi förväntar oss att Kommunikation ska ta hand om det...). Som ingen utom ledningen verkade vara intresserade av.

Så jag och kollegan A har gjort trycksaker, annonser, fixat texter, letat bilder, funderat monter och bemanning. Den senaste månaden har jag säkert jobbat halvtid med hela eländet. För det kändes bara så eländigt i början: få nåt i knät man inte alls har planerat med och som man inser kommer ta en jävla massa tid. För vem ska göra det andra som redan var inplanerat? Jaha, jag ska göra bägge? Hur som helst, det har växt fram ett innehåll, sakta men säkert.

Igår åkte vi till Linköping och tillbringade hela dagen i Helikopterflottiljens hangar, tittade på monterns uppbyggnad, kunde konstatera att allt gick jävligt bra och packade 600 mappar med broschyrer. Idag startade det och jag har samtalat med tyska majorer, leverantörer av krypteringstjänster, lokaliserat en pall vattenflaskor som kommit på avvägar, klättrat i en Helikopter 14 och fnissat åt gubbar med gardintofsar över axlarna (jo, de har sånt de ytländska militärerna av hög rang...). I takt med att människorna vällde in och vi blev varma i kläderna så kom jag på det. Jag kom på varför jag tyckte sånt här var jättekul en gång i tiden. Och att jag fortfarande tycker det är kul För det är spännande att köra lite live, att prata med folk man aldrig skulle mött annars, att lösa problem på volley. Som grädde på moset träffade jag min gamla lågstadiekompis Mathias, som jag inte sett på sådär 25 år och som var sig lik och visade sig jobba med samma saker som vi fast på andra sidan myndighetsstängslet.

Så jäkla underligt. Så kul. Och en helt vanlig dag på jobbet.