Idag har jag ett tålamod som sträcker sig en millisekund. Jag är trött och har väldigt kort stubin. Och är glad att kärleken är tillbaka från Köpenhamnsresan igen. En ensam kväll till hade inte gått. Igår när jag nästan hade fått ett sammanbrott över gallskrikande hungrig Nils och gallskrikande trotsig Sixten, mat som inte skulle ätas, fontänkräkning, bångstyrigt blöjbyte och maniskt sjungande av "Små grodorna" (som är min räddning när jag håller på att gå i bitar) så utspelade sig följande i vårt hem:
[jag med forcerad röst] Ska vi läsa saga? Vi läser om hemulen, Sixten. (Jag ammar Nils samtidigt som jag bygger koja under täcket, tittar på Bolibompa och försöker få klockan att bli läggdags för Sixten)
[Sixten] Nej. Inte läsa hemulen.
[jag] Ska vi läsa om Kalle då? Kalle och hans morfar? (alltmer forcerad, trött och vill bara lägga mig själv)
[Sixten] Nej rolig. Nej rolig.
[jag] Vad betyder det? (Tänker efter) Du tycker inte att det är roligt?
[Sixten] Nej.
Älskade unge. Jag tycker inte heller det är roligt att vara så där kluven, onärvarande och trött. Det blir bättre, det är mitt mantra nu. Det kommer att bli bättre, ljusare och roligare att vara både mamma, Sixten och Nils. Men igår var det ingen hit.
4 kommentarer:
jag känner igen mig, så väl, och det är inte roligt ibland, och då undrar jag ibland vad jag faktiskt gett mig in på. Men när båda barnen spricker upp i varsitt leende och Signe kramar mig och säger "Mamma, jag älskar dig" då vet jag att det är värt varenda icke-rolig-stund.
kram till dig!
Du är så stark och skön tvåbarnsmamma som lyckas behålla lugnet, de flesta gånger. Och visst kommer det bättre dagar. Alltid! Stor kram till dig darling
Du beskriver det på pricken! Många gånger har jag tänkt att jag nog inte är gjord av rätta virket. Jag har mest önskat att barnen fort ska bli större. Stora. Och flytta hemifrån. Andra mammor pratar längtansfullt om att att få åka på spa. Jag drömmer om att få läggas in på sjukhus. Med dropp.
Min granne blev gravid med ett engångsligg som försvann ur bilden. Och hon födde tvillingar. Jag tänker på det ibland, undrar hur sjutton hon bar sej åt.
En stor eloge till alla kämpande småbarnsmammor! Och till alla tappra små barn med!
Pia
Yogamamma:
Ja, kärleken uppväger. Alltid! Kram tillbaka
Borgarbrackan:
Tack, du är en sötnos. Och jo, det blir alltid bättre. Nån dag. Kramar!
Pia:
Jo, jag känner igen det där också. Och fnissar lite hysteriskt åt dropp-önskningarna. Så känns det verkligen ibland. Jag brukar tänka på min brorsas kompis (ensamstående trebarnsmamma) vars motto är: Glass är också mat.
Alla småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående borde få en medalj av kungen. Eller det där droppet då... Kram till dig, du kämpande småbarnsmamma:D
Skicka en kommentar