För några månader sen drömde jag att jag träffade en person. Det var en blandning av en ängel och en pojke. Problemet var att jag inte kunde tala med honom. Det var som han inte hade något språk utan bara använde sig av ordlös kommunikation. Inte förrän jag förstod att jag var tvungen att bara lyssna inåt, känna mig fram och gå på magkänslan kunde vi förstå varandra. Och när jag gjorde det så flödade ett ordlöst språk mellan oss.
Jag tror att det var Sixten som visade sig i drömmen. För så är det ju att vara med någon som inte har ett språk ännu. Det handlar bara om att lyssna och känna och vara.
Först då förstår man.
4 kommentarer:
Du skriver så vackert!
Inte för att jag vill förråa ditt vackra språk, men av någon anledning kommer jag att tänka på Barbarella!
Att bara lyssna och känna och vara är det svåraste som finns, så tänk vad våra barn lär oss!
frida:
tack, vad gullig du är!
gambla moster:
hehe - är det något freudianskt måhända?:D om du såg mig skulle du nog också kunna tänka på barbarella, fast av andra skäl...
kerstin:
absolut. det är verkligen ett fantastiskt lärande. det upptäckte jag inte minst igår när det ordlösa gnället var ett konstant flöde. då är det bara att vara som gäller...
Skicka en kommentar