Om man inga byxor har

Förra året pluggade jag och hängde på universitetet hela sommaren. En upptäckt jag gjorde då var att ett sommartomt universitet är en sockerbit för weirdos. Någon använde toaletten som sovplats och hade ställt in allt sitt bohag i påsar på toaletten, någon såg ut som en yxmördare, någon köpte klasar med bananer och intog dessa i en mörk hörna. Men inget slog den långe mannen med väst, reflexband och handduk.

Helt plötsligt svischade han förbi i korridoren. Jag pratade med en kursare och såg honom bara i ögonvrån. "Damn, han var lång", tänkte jag. "Och damn, vilka korta shorts han har". Den långe mannen som gått förbi hade nämligen väldigt långa ben och väldigt lite på dem.

Nåväl. Folk får ju ha korta shorts om de vill. Jag går ut genom dörrarna och reagerar inte igen förrän den långe mannen plötsligt kom cyklande förbi mig. Svisch, svisch. Tramporna viner och när jag vänder på huvudet ser jag, som i slowmotion, att de korta shortsen inte alls är shorts. De är en handduk. En handduk som fladdrar glatt i fartvinden från cykelturen. Då inser jag att han inte har något under den. En bar rumpa glider fram under handduksviftet. Och jag skrattar hysteriskt i en halvtimme.

Men historien är inte slut här. Midsommar kom nämligen med en väldigt glatt återseende. Jag står vid filmjölken på Daglivs när jag plötsligt ser nåt i ögonvrån. En beige väst, orange reflexband och långa ben skymtar till och jag formligen flämtar av exaltation. Det är han! På Daglivs av alla ställen glider han fram och handlar mat. Precis som en helt vanlig man. Fortfarande med en kort handduk runt midjan. Men denna gång med kalsonger under.

Praise the lord!