Jag stod på Daglivs för en timme sen och försökte förstå. Det var fasansfullt mycket människor där och jag förstod inte varför. Tills jag kom på att det bunkrades inför midsommarafton. Framför mig lastades det sill i stora lass, jordgubbar i oändlighet och nypotatis till ett helt kompani i kundvagnarna. Jag praktiskt taget sprang ut från eländet och försökte ignorera känslan som framkallades i mig.
Jag tycker nämligen inte att midsommar är kul. Oavsett var jag är. Eller jo, festen kan vara bra. Men det är ändå aldrig som en vanlig kväll när man går ut efter jobbet och kommer hem 10 timmar och 14 drinkar senare. Eller efter en natt som man dansat bort och när man går hem i gryningen är tröjan blöt av svett och leendet på läpparna stort. [Här betackar jag mig för syrliga kommentarer om mitt nattliv... Visst, det var ett bra tag sen jag var en partyprinsessa. Med oändlig kvällströttma och en stor mage är inte rumlande på klubb det första man längtar efter. Men jag kommer faktiskt ihåg känslan.]
Men midsommar är ett problem. Liksom nyår för den delen. Som sagt, festen kan vara jättetrevlig och människorna underbara, men det är ändå högtider som framkallar ångest hos mig. Man ska ha så jäkla kul. Och vara så himla snygg. Vädret ska vara perfekt. Och kärleken ska blomma.
Och så står man ändå där och hulkar av gråt efter att ha bråkat med sin älskade. Om man har någon över huvud taget - annars har man panik för att man inte har det och för att man hånglat med fel person. Eller så kräks man av den äckliga snapsen man druckit för mycket av. Eller så fryser man som en hund och ska bo i tält på landet.
Så de senaste åren har jag varit i stan. Tillsammans med min älskade som också kan tänka sig att vägra midsommarfirande. Och i år blir det likadant, fast nu är Sixten med också förstås. Så förlåt mig, alla ni som ska vara på en liten kobbe i skärgården och äta sill ute. Men jag hoppas innerligen att det kommer att ösregna, så jag kan elda i kakelugnen.
Och vägra midsommar i år också.
6 kommentarer:
Jag instämmer, vägra högtider! Eller är det ett försvar för att dämpa ångesten? För även i år ska Peter och jag fira midsommar själva. Bara Malte är såklart bjuden på vår fest. Har laddat upp med färska havskräftor, räkor, lax, rökröra, kräftröra, inlagd sill, löjrom från feskekörka...vi har helt enkelt inte råd med några gäster. Kanske är det ett sätt att trösta oss. Kan faktiskt avslöja att vi har försökt bjuda till i år, men alla har ju redan sina traditioner med en massa ungar och sånt. Kanske nästa år?
kerstin:
er midsommarbunkring låter fantastisk! kan man få ändra sig och komma till västkusten?:D
fattar vad du menar. det ska bli så perfekt och jordgubbigt allting. vi åker ut i skärgården och bara äter gott och umgås med familjen. Ja jordgubbar också, men resten är helt opretto.
Haha, mmm..jag anar den svarta slängkappan här :-D stryker utmed väggarna på Vivo alltså.
Jag är kluven faktiskt. Midsommar kan vara alldeles underbar..Påsk värre och julen, well..
linda k:
det låter grymt med opretto och jordgubbar. skärgård är fint när som helst!
borgarbrackan:
jo, lite slängkappa är det nog allt:D men du vet ju hur hemskt det kan bli. jag säger bara lammet och grisen... :D
Ja du Anna, vad skönt att nån känner likadant som jag! Just nyår och midsommar har en förmåga att bli så himlans upphåsade och så blir man besviken när man inte orkar leva upp till förväntningarna. Hur många gånger har man inte haft en spontanfest nån dag innan, som blev roligare än det stora eventet?!
Skicka en kommentar