Mån djö

Efter en jobbig natt hägrar kaffepannan, såsom en oas för en törstande i öknen. Kaffe. Kaffe! Kaaaafffffffeeeeeeeeee!

Idag ska en fantastisk lägenhet ses och en av balkongerna städas. Den andra fixades igår, med gott resultat. Blommor ska köpas för att göra humlen, kaprifolen, klematisen och kattmyntan sällskap. Sen kan vi börja njuta av att sitta ute igen. Och Sixten ska få släppas ut som en kalv på grönbete.

Kommunikation, del 2

Ridå upp.

Sixten ligger på golvet med en snorelva under näsan och en bar rumpa, som strax ska få en ny blöja. Jag står på knä över honom med det ädlaste av snorredskap: Fridan. SSShhhhhllllllllluuuuuuuurrrrrrppppp. Elvan är borta. Och en välbekant värme sprider sig. Närmare bestämt på mitt högre innerlår. Sixten har just kissat på mig.

[jag] Lilla kissunge.
[Sixten] ... (ler stort och lyckligt mot mig)
[jag tänker: äh, det är ju bara lite babypink, det torkar snart...]

Slutsats: man bli rätt sunkig av att ha barn.
Ridå ner.

Andaktsfull

Sixten har haft sömntrubbel ett tag, vaknat mycket, gråtit och inte kommit till ro förrän efter en lång stund i famnen, fått dricka vatten och krama krokodilen. Det har inneburit ett visst sömnvakum för hans föräldrar också i kombination med snuva. Inte speciellt kul.

Men idag vaknar jag med tillförlit i magen och inte alltför sömndrucken blick klockan 06.57. Från Sixtens rum hör jag "glugluglu iiiii aaaahhhh". Hans mest tillfredställda och glada prat med krokodilen. När jag drar upp rullgardinen skiner solen utanför.

Det känns som början på en alldeles ljuvlig och helt vanlig dag.

Kommunikation

Ridå upp.

Vi ligger på köksgolvet, Sixten och jag, mellan fläckar av blodpudding och grönsaksmos. Alla kastruller på de två nedersta hyllorna är utrivna och använda som trumma till en ljudnivå jag inte trodde var möjlig utan förstärkare.

[jag] Var är kissen, Sixten?
[Sixten] Dääää (pekar på kattvykortet från farmor och farfar)
[jag] Ja! Där är kissen! (exalterad)
[jag] Vad säger kissen, Sixten?
[Sixten] Maaaooo

Applåder.
Ridå ner.

Vurma för en påse

Jag kan absolut inte sy. Så därför stödjer jag den svenska entreprenörsandan och köper från såna som kan. Igår kom de med posten, mina fina påsar från Vurm. Där finns det plats för överraskningar och, helt otippat, mitt sykitt.

Bilden har jag lånat från www.vurm.se

Rädslomonster

Igår skrev pressforskaren Stig Hadenius på DN Debatt och varnade "för överdriven återhållsamhet med namnpubliceringar". Hans tes är att om Englas mördares identitet blivit allmänt känd tidigare så "kanske Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam hem". Så genom att publicera namn på misstänkta gärningsmän skulle man kunna förhindra brott.

För mig låter det där bara dumt. Och felfokuserat. Jag tror att ett sånt tänkande sår mer rädsla och rädsla leder i de flesta fall till mer rädsla. Jag tror inte heller att man kan förhindra brott genom att välja att inte gå ut eller släppa ut sitt barn i det samhälle vi faktiskt lever i. Dessutom lägger det ett ansvar på fel person. Slutsatsen blir att Englas mamma kunde förhindrat mordet genom att inte släppa iväg sin dotter själv. Det är för mig ett obegripligt resonemang.

Det är allas vårt ansvar att se till att det samhälle vi lever i är ett samhälle vi känner oss trygga i. Och det får vi inte genom att sluta delta i livet och stänga in oss i rädsla. Det får vi bara genom att engagera oss, ta ansvar och möta våra medmänniskor med värme och respekt.

Hjärtat värker

Idag går alla tankar till Englas familj som fått veta att de mist sitt barn. Tanken är för hemsk att ens tänka och samtidigt oundviklig.

Det gungar och det svänger

Eric Roberson "Been in love" och Estelle feat. Kanye West "American boy". De får min morgon att svänga. Rejält.

Havsluft

Vad hände?

Nyss var det vår. Nu är det snö ute.
Något är allvarligt fel.

Back on track

Vi har varit på landet. Andats frisk luft som doftat hav och kåda. Jag har sett årets första citronfjäril och Sixten har klappat sin första katt. Jag har hälsat på hos min farmor, farfar, mormor och morbror på kyrkogården vid havet. Ätit rökt lax från Blomlöfs. Handlat i den lilla handelsboden inne i byn.

Sixten har fyllt 10 månader och imponerade kraftfullt på alla med våra inövade konster: hur gör ormen? [S sticker ut tungan och viftar med den], kan du blinka? [S blinkar som en flörtande 85-åring], kan du vinka? [S vinkar som drottning Silvia]. Det har ätits plättar och spelats piano. Det har varit fågelsång, lugn och vårsol. Inte en endaste sammandrabbning. Bara sköna dagar och familj.

Och samtidigt har jag varit lite jetset på ett lågpris- och miljöbovsaktigt sätt. Fick nämligen en intervju på ett jobb jag gärna, gärna skulle vilja ha och bestämde mig för att åka upp och ner till Stockholm över dagen. Aldrig har jag varit ifrån Sixten så länge (12 timmar). Och jag svär, hade jag inte gått med nervositetsfjärilarna i magen hade det varit precis som semester. Oj, vad skönt det var att få köpa kaffe på det där lilla, lilla haket med trappor. Oj, vad skönt att få kliva på tunnelbanan, sätta sig och läsa hela vägen. Oj, vad skönt att få äta lunch när jag vill - inte när det råkar hinnas med.

Frågan man ställer sig är: var det verkligen så där det var innan? Hela tiden?

On the road

Snart bär det iväg till Blekinge. Och det tillsammans med en ung man, som känns som en helt ny bäbis. Han kryper och utforskar. Kravlar iväg till andra rum och kommer ibland när jag ropar och vill att han ska följa med någonstans i lägenheten. Det är så underbart att se honom. Samma, men ändå inte. På väg. Och snart åker vi söderöver.

Meanwhile så håller jag tummarna för att Linda K äntligen har fått sin bäbis!

Alla [onda] ting är tre

I början av veckan hade lillgrisen hög feber. Sen fick kärestan influensa. Och igår kom ett ryggskott till mig. Åh, vilken härlig vecka vi har i familjen!

Ett säkert vårtecken

En bröllopsinbjudan är ett lika säkert vårtecken som en krokusknopp. Wunderbar! Jag fantiserar redan om vad jag ska ha på mig. Några förslag?

Beam me up Scottie

Snittet är detsamma: åtsmitande. Färgerna: svart och rött. Frisyren obefintlig.

De är lika som bär, kapten Picard och Sixten. Den unge mannen här iförd sin faders stilfulla dress från 70-talet.

Kapten Picards bild är lånad från www.startrek.com

Öh. Glad påsk! Eller?

Ett djupt andetag och så är jag igång igen! För någon timme sen gick jag förbi den judiska kyrkogården. Där låg snön låg vit över stumma gravstenar trots att pärlhyacinterna (eller var det krokus?) tittade upp som små vårhorn genom den vita ytan.

Några väldigt händelserika veckor är över. Först en resa till Göteborg där Sixten och jag var på tjejhelg. Nåväl. De killar som var med var max ett år, så det räknas nästan inte. Fast ändå var det just Malte och Sixten som styrde tillvaron av någon märklig anledning... Och jag fick träffa mina underbara vänner och dricka eftermiddagskaffe, skumpa och äta ljuvliga skaldjur från västkusten. Mycket prat om barn, förlossningar och livet. Och om radhus. Vi kom dessutom på att vi i år kan fira 21-års jubileum på vänskapsfronten och bara det är ju enormt stort.

Åkte sen vidare till ännu en kär vän, som jag inte sett på väldigt länge. Ny bekantskap med ung herre gjordes. Han hade lärt sig krypa som ett skott och kanske fick Sixten någon liten insikt i denna konst, som han tog med sig därifrån? Vi hann äta middag och jag fick dessutom inblick i hur en RIKTIG hemmafru sköter sin borg och familj. Min mun gapade som på en guldfisk när vännen visade vad hon hade sytt, målat, bakat, inrett, ramat in och lagt en massa kreativ energi på. Jag som trott att jag hade hemmafrupotential. Ha! Tillåt mig skratta högt. Jag får nog nöja mig med att känna mig huslig när jag lagat havregrynsgröt på morgonen...

Hem igen, feber och rossel. Och lagom tills allt var bra så åkte vi hela familjen till Sveriges södra delar för påskhäng med kärlekens släkt. Tågresa ner och upp gjorde dessutom själva resan lätt som en plätt. Dock placerade i djurvagnen, men ändå... Sixten blev väldigt intresserad av de ludna vännerna och jag satt och tjuvlyssnade på yngel i luva och dårar i telefon. Påskveckan blev väldigt lugn och väldig skön. Faster, farbror, storkusin (på bilden)och ny lillkusin har vi umgåtts med. Liksom farmor och farfar. Och haft en liten turné bland vännerna i söder med kafferep, korvlunch och blötsnö.

Nu är vi hemma igen. Sixten har fått två nya tänder, satt för första gången upp i sängen när vi skulle plocka upp honom i morse och kryper oftast som tiggaren i Luosa (hasande på rumpan). Men det går snabbare och snabbare. Han har ätit köttbullar och haft utedagis med plättar. Badat skumbad med kusinen. Och varit lite känslig och mammagrisig också. Men, vem skulle inte vara det om man hade lärt sig så mycket och varit runt som han har? Nu har vi en vecka i lugn och ro hemma. Sen bär det av till Blekinge och efterlängtat besök hos mormor och morfar.

Andetag ut. Puuuh.

Sorry

Inget skriveri. Jag har bara varit så... Trött? Less? Okreativ? Ordlös?

Hur som helst - jag pausar lite och tar ett djupt andetag för ny lust och nya ord. Jag har finfina bilder i kameran på Sixten som hänger med nya kompisar på västkusten. Och på mig som hänger med gamla vänner. Även detta på västkusten. Härligt var det och ny inspiration kom på andra sätt än i skrivandet. Mer om detta kommer senare. När lusten infunnit sig.

Imorgon drar vi söderöver och träffar bland annat Sixtens nya lillkusin, numer 9 dagar gammal.

Att sjunga tacksamhetens lov

Härom dagen drack jag kaffe i solen med vännen H. Jag uttryckte mig lite negativt utan att vara egentligen vara det och fick mig en bassning. Hon har haft mycket negg runt sig på sistone och uttryckte sin trötthet över att människor klagar så fruktansvärt mycket. Så där på rutin. Bara för att.

Och jag håller med. Det är lätt att att göra det. Och lätt att inte tänka på allt som är underbart och fantastiskt och smått i vardagen. Enkelt att ta för givet.

Så idag är jag tacksam för att jag har fått ägna mig åt sömnad. Det är jag nämligen våldsamt dålig på och behöver träna mig. Och se, en knapp har fått en ny tråd och blivit alldeles brukbar igen! Tack lilla knapp, tack lilla tråd och tack lilla hand för att vi fick ihop det så bra.

Vad är du tacksam för idag?

Äventyret väntar

Imorgon far vi ut på äventyr, jag och Sixten. Till Göteborg. Där ska vi träffa vänner och vänners bäbisar. Gå på promenad, dricka skumpa och äta långa middagar. Det ska bli så himla kul och jag längtar.

Kärestan ska få vara hemma själv hela helgen. Längta efter oss. Och inte minst njuta oändligt av att vara ensam. Enjoy honey!

Klara, färdiga, kryp

Jag har visst varit sugen på att blogga. Fast inte just när jag haft tid att göra det. Så då blev det så här. Men det har hänt ett och annat under tiden.

Sixten har krypit sitt första kryp. Och fortsätter sin svajjiga övning inom detta område. Tjoho! Hans tredje tand har sett dagens ljus (eller känts på mammas tumme). En liten vass flisa uppe till höger. Och han har slutat amma helt och hållet. Vi har också varit hos läkaren eftersom han började låta som Darth Vader när han andades i söndags, men det visade sig vara ett helt vanligt virus som satt sig på halsen och nu är han mycket bättre igen.

Jag har varit på fler intervjuer. En stor och bra fråga ställdes, som jag fortfarande funderar på. Resa till Göteborg, Malmö och Karlskrona planeras. Jag har också fått klädinspiration och nytt mod inför våren. Och väntar på en leverans från Adlibris. Middag med vänner har ätits, kaffe har druckits och flera ettåringar har firats, bland annat den här.

Men det största är ändå Sixtens nya kusin som kom till världen igår. Hon ser så fin och underbar ut. Och vi längtar så efter att träffa henne allihop!

Den översta bilden är från i fredags när vi var på utflykt till vänne n U och hennes Viggo, som just fyllt ett år. Han blev väldigt exalterad över att kunna klappa Sixten på huvudet och gjorde det ganska mycket och intensivt. Därav Sixtens ansiktsuttryck.