All grown up

Sixten har fått en egen stol där han kan sitta själv, om än med huvudet på svaj. Och med en aldring sinande salivsträng som blöter ner det lilla kycklingbröstet.
Men det är ändå någonting med att sitta som plötsligt gör att han känns så stor. Nästan vuxen.
Nästan.

Helt ovetande

Nej, jag har inte märkt att Emma känner på mina bröst.

Vad gör du?

På en husvägg i korsningen Fridhemsgatan/Industrigatan. Spännande och gåtfullt. Och förmodligen väldigt viktigt.

Oktoberglimmer

Nästan varje dag promenerar jag längs Karlbergskanalen förbi ett underbart litet koloniområde. Det får mig nästan att känna det som jag var på landet och inte i stan. Och det behövs när man bor bland biljoner bilar, magnifika mängder människor och ständigt svirr.

Där nere vid vattnet möter man taxar och bulldoggar. En och annan barnvagnsförare. Joggare av olika kaliber. Änder. Och båtägare. Man hör vatten. Känner doften av nyklippt gräs, multna löv och länkarnas kaffekokande.

Och med en bäbis som har börjat digga att sova i vagnen är det ljuvligt att bara gå, hinna tänka på saker, dricka en kaffe och kanske ringa ett samtal. Det är både en oas i staden och i mammalivet.

En sockerbagare här bor i staden

Glöm för guds skull inte att det är Kanelbullens dag idag! Jag tycker att kusinen Kardemummabullen också skulle få vara med och fira, men det tyckte de inte på Xoko. De har fantastiska bullar hur som helst. En ligger i min mage och jäser just nu.

Update: Jag fick smaka Henriettas hembakade kardemummabullar idag, fredag. Jag är fortfarande lycklig.

Ja må han leva

Idag fyller Sixten 4 månader. Det är märkligt att det bara är 4 månader vi har varit tillsammans i den här världen. Det känns så mycket mycket längre. Och det känns konstigt att tänka på den där natten för 4 månader sen när han bestämde sig för att äntligen komma. Det känns så långt borta men är ju faktiskt inte det.



Det började på natten, ett dygn innan han faktiskt kom. Jag vaknade av den första värken och tänkte "Aha, är det så det känns". På morgonen gick Alf till jobbet och jag var hemma. Ville inte röra mig ur fläcken utan bara ligga under filten i soffan och vila. Värkarna kom som ett oregelbundet tidvatten. Inte smärtsamt eller obehagligt, bara som en förberedelse. På kvällen köpte vi pizza. Och på Il Gino da forno, mellan ruccola och pizzaost, så kom första värken som jag var tvungen att verkligen andas igenom. Några timmar senare var vi på väg till Huddinge eftersom det var fullt på KS i Solna (som vi skulle åkt till), Danderyd, SÖS och ja, i princip överallt.

Taxifärden till Huddinge kändes som den tog timmar. Men taxichauffören var en äldre herre som lovade att köra försiktigt, men snabbt, och som frågade om han kunde hjälpa till genom att spela lite klassisk musik eller något lugnt. Så det blev Nora Jones och en enorm fullmåne som hängde på himlavalvet som kuliss. Värkarna sköljde över mig, inte som tidvatten längre, utan mer som ett stormigt hav. Tätt, tätt, tungt, tungt. Det enda jag försökte tänka på var att andas, slappna av i kroppen och fokusera. Varje värk så dök jag i en bassäng för att plocka upp en ros. Och på vägen upp, ut ur värken, så öppnade sig rosen helt. Fantastiskt nog funkade den bilden som inre fokus för mig.

In på BB. Äntligen. Värkarna som ett pärlband för varje steg. Och de förlösande orden när jag blev undersökt: "Jo, du är i princip helt öppen. Det är bara att köra". Krystvärkarna som kom strax därefter. Så kraftfulla och fulla av liv. Efter tjugo minuter gick bäbisens syresättning ner och det blev lite stress i luften. Jag fick syrgas och en läkare kom in i rummet. Jag tänkte "Nej, nu jä..ar. Det ska absolut inte bli sugklocka." Och sen kom Sixten. Blåvit och hal. Ett mirakel på min mage.


Sixten 1 dag gammal. Eller ung kanske.

Nu är han här. Och det känns som vi alltid har varit en familj.
Vår fina, fina unge. Den bästa Sixten i världen.

Bibbla 2.0

Det var länge sen jag var på biblioteket märkte jag idag när jag var där. För jag gick dit. Och det var inte som det var på 90-talet. Jag kände mig som en riktig åldring som inte ens fattade hur man skulle göra när man lånade. "Va, sköter man allt själv? Oj. Vad modernt."

Då: lånekort i mjukplast, manuell stämpling av lämna-tillbaka-datum på det lilla kortet längst bak i boken, manuell inlämning av böckerna hos skinntorr dam med glasögon och yvigt grått hår. Och i övrigt absolut tystnad.
Nu: egen scanning av lånekortet och boken för att låna, inlämning i litet bokinkast till ett löpande band som går in bakom kulisserna och möjlighet att dricka caffe latte i det snajsiga caféet.

Den skinntorra damen med glasögon och det yviga håret var dock kvar. Men men, alla bibblor kan ju inte ha en Linda K. Även om det borde vara något av ett obligatorium.

Komma in i garderoben

Tjoho! Idag har jag tagit ett steg ur mitt shoppingkoma och ett steg längre in mot garderoben. Jag har köpt jeans.

Som småbarnsförälder blir man ohyggligt effektiv, det kan jag meddela. Så som grädde på laxen så tog det 20 minuter. T-j-u-g-o-m-i-n-u-t-e-r. Det är fantastiskt.

Förvåning

Vad underbart att man kan bli så förvånad över att bara vakna i sin vagn. Med krokodilen som schalett.

My left foot

Sixten är glad igen. Och har hittat sina fötter. Gullgris.

Tack gode gud för att idag nästan är slut

Vad mer kan jag säga än att jag hade fel om dagens humör.

Långsamläsning

Länge hade jag ingen lust att läsa den. Men så fick jag "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson och jag kan bara varmt rekommendera den. Det är något njutningsfyllt över att läsa långsamt när språket har en sån tydlig rytm. Mild. Mjuk. Långsam. Med en tydlig melodi i bakgrunden.

Den kunde blivit sentimental och smörig. Men det är den inte. Den är vacker och njutbar. Om vänskap, berättande, minnen, liv. Och naturens växlingar.

Läs!

Tack gode gud för att det inte är igår

Igår var det gnissel och gnassel hela dagen. Från sekunden Sixten vaknade så lät han precis som en väldigt osmord dörr. Vi lekte, han gnisslade. Jag bar, han gnisslade. Äta, gnissel. Vagn, gnassel. Sjunga, gnissel.

Men idag har dagen börjat mycket, mycket trevligare. Stort leende från Sixtens säng, lek i babygymmet, frukost i soffan. Och sen lite gnissel, men bara lite. Och nu sover den lilla prinsen sin första lur för dagen.

Tack gode gud för att igår är över och idag är en fredag med mer hopp och lek åt folket.

Nu ska vi sjunga

Idag var vi på Öppna förskolan för första gången. Och jäklar vad det var mycket ungar där. Det dreglades och snoddes leksaker för fulla muggar. Och mer än ett "Kalle, slå inte - klappa fint" hördes ljuda efter ett illvrål från det stackars barnet som Kalle behagade klappa till just då.

Sixten var ganska måttligt intresserad av de andra kidsen, men tyckte det var kul när vi sjöng en sång om östan och västan och gungade på kroppen samtidigt. Jag kunde i vanlig ordning nästan ingen sång vi sjöng, men hummade högt med för att dra mitt strå till stacken.

Jag ska nog bli en riktig mamma jag också, nån gång, som kan sjunga riktiga sånger för mitt barn. Inte bara hittepå ord till Broder Jakob-melodin. Fast jag har en känsla av att Sixten skiter i vilket.

Den som babybjörnen har, hon får gå med armen bar

Mitt vagnhatande barn har drillats i Babybjörnens glädje. Och det funkar faktiskt ganska fint. I alla fall när han får sitta framåt och tugga på kanten samtidigt.

Häromdagen somnade han så. Med munnen full av Babybjörnstyg, vått av saliv, och huvudet guppande som ett litet hallon på en stängel. Allt medan jag promenerade. Min lilla guldgris.

Sjukt

Den funkar faktiskt. Men man känner sig som en dåre när man använder den.

Vardagssvärta

När man vankar omkring i en värld som består av blöjor, färgglada djur i plysch och mammaträffar behöver man få sig lite svärta till livs. Min består oftast av Johnny Cash. Helst "Sunday Morning Coming Down", som excellerar i hur jävligt livet kan vara.

Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.

On a Sunday morning sidewalk,
I'm wishing, Lord, that I was stoned.
'Cause there's something in a Sunday
That makes a body feel alone.

Vi dansar kind mot kind, jag och Sixten. Johnnys skrovliga stämma är avgrunddjup. Jag känner doften av sur mjölk och bebisvanilj på Sixtens kind. Den är len som silke.

Jag blundar.

Återkomst

Jag har dock haft bloggtorka och ingen lust att skriva nåt alls. Efter en vecka på landet med Sixten tar det lite tid att komma tillbaka till bloggandet igen. Men nu är vi tillbaka i stan. Och bloggosfären.

Vår vecka på landet har haft inslag som brödbak i stenugn, skogspromenader, drillning i Babybjörnen, träff med Malte och Sigge, häng med föräldrar och mostrar och fastrar och hallonätning direkt från busken.

Och så har vi åkt tåg jag och Sixten. På egen hand från Stockholm till Kalmar och tillbaka igen. Jag är numer en härdad morsa. Nästan i alla fall.

Kärlek vid första ögonkastet

Sixten är inte speciellt lättflörtad. Men när han ser sig själv i spegeln så blir han så här glad. Hm. Hur var det med Narcissus nu igen?

TGI Friday

Oj, oj, oj vilken intensiv fredag det blev. Sixten och jag gjorde följande:

1. Åkte tunnelbana (och dessförinnan kissig hiss till tunnelbanan. Urk.)
2. Shoppade (till Sixten, inte till mig)
3. Var på anställningsintervju
4. Käkade lunch med jordens snyggaste webmaster
5. Fikade med jordens snyggaste bibliotekarie
6. Fick nya tips och råd av ovan nämnda snyggingar för bot på mitt shoppingkoma
7. Träffade jordens snyggaste arbetsförmedlare
8. Åkte mer tunnelbana
9. Föll i koma i hemmet och blev serverad Spagetti Carbonara av jordens snyggaste sambo
10. Tittade på en halv film och somnade i soffan