Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.
Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!
För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!
Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.
Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.
6 kommentarer:
Oj vad jag känner igen det där. Vi flyttade ner till Skåne för drygt två år sen nu och det var ingen picknick i början. Men rätt var det var så kändes det ganska bra.
Akan-Kakan:
Nej, det är rätt tufft att bryta upp och lämna allt det invanda, det självklara. Det man vet vad man har... Men spännande är det och min mage säger mig att det kommer att bli bra.
Åh, jag tror du ska ta fasta på det här att barnens upplevelser och våra inte alltid är samma. Men det låter inte så kul så jag har full förståelse för ditt mammahjärtas bultande. jag tror det blir bra! Skickar en lördagskram till dig du otåliga ;)
Annika: tack, ja, det gäller att komma ihåg det där med vad som är vad... Ibland är det svårt att se gränserna. Kram:)
Usch!! Jag fattar vad du känner!!! Trodde faktiskt inte det var tillåtet att ha förskola i lokal utan fönster...Hade ju aldrig godkänts om det var en arbetsplats/kontor?!
Står ni i kö till annan förskola under tiden?
Jag håller tummarna för att våren går fort (i alla fall i veckorna) och att det snart är sommar så att ni får byta förskola till någon med lummig görn gård :-)
Förstår verkligen att det gör ont i mammahjärtat... Man vill ju så fruktansvärt gärna ge det allra bästa till barnen, det som vi definierar som bästa. Men som du så klokt skriver, barenens upplevelser behöver inte vara som våra. Jag exempelvis, växte upp i betongförorten Rinkeby och hade det jättebra! Även om det inte är detsamma idag, som det var under 80-talet. Men ändå.
Håller tummarna för att allt känns lite bättre för varje dag som går.
Kram
Skicka en kommentar