tisdag 17 augusti 2010

Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

8 kommentarer:

k sa...

Matleveranser låter som en bra lösning; inte minst om man har lite pendling att trixa med också. Dessutom lite skönt att tvingas tänka igenom menyer redan innan det är dags för mat om en kvart;).
Och oj, vad jag känner igen det där velandet om en trea. Fast jag vill nog, men det pendlar från att längta tills det känns som dags och att tänka att "det där klarar vi ALDRIG ut"...
Intressant att våra pojkar tycks ha lite likartade nattvanor. Vi får honom som sängkamrat varje natt, men det känns som det bättre alternativet just nu. Här sovs det uselt igen hos båda (alla), mest för att dagis börjat på allvar och så även förkylningstiden.
Skönt att det gick bra med din kollega; i sådana lägen kan det precis som du skriver fungera som en god ögonöppnare om livets allra sköraste egenart. För det är verkligen en smal tråd vi balanserar på. Ibland hisnar det när jag tänker på det. Stora kramar!

No-one sa...

Klokt det där med matleveranser. Det är onekligen mycket annat som behöver dig och din tid. Däribland du själv :)

Jessica E sa...

Har också funderat på matleveranser alt städhjälp, får se vad det blir.

Jag har gått ner i arbetstid och jobbar 75% men det verkar mer och mer vara ett undantag...HUr orkar man jobba heltid och sedan komma hem och ta hand om allt där hemma? Har ni diskuterat om du eller mannen ska gå ner i tid?

Jag längtar också efter en 3:a men i vissa stunder blir jag osäker på om vi fixar det. tyvärr är maken just nu inne på att nöja sig med de två tjejer vi har medan jag känner starkt att jag inte är färdig med bebis-tiden...Nu har vi sagt att vi avvaktar 1 år för att lill-tjejen ska bli lite större (hon är 1,5)men vad gör jag om han inte vill då heller...Jag fyller 38 i mars och känner att tiden inte riktigt finns för att vänta hur länge som helst...

DIn blogg är fantastisk att läsa :-)!!!

Anna ser dej sa...

k:
Ja, det är ett bra steg att försöka minimera alla de där logistiska stegen som ska tas och oftast tas i kombination... Och så blir jag så innerligen trött på att inte komma på nya maträtter, inte ha inspiration till en tisdagsmiddag utan äta samma saker i viss variation. Det är grymt härligt att få äta nya saker utan att det tar 2 timmar: som idag när vi käkade revben med senapspotatis och rädisor och lök i någon slags kompott. Låter inte så barnvänligt, men de åt faktiskt och vi tyckte det var jättegott, kärleken och jag.

En trea. Orkar man eller inte, det är väl den stora frågan? Jag skulle gärna ha ett barn till men jag tvivlar ganska ofta på om jag klarar av det. Alltså orkar hela den där bäbisgrejen igen. Jag vet bara inte. Fast längtan finns ju också, klappar hjärtat varmt med jämna mellanrum. Men sömnfrågan ligger liksom där hela tiden också. Märkligt att R också är i samma sömnläge, kanske nån 3-års grej? Vi har haft värsta sömnkamperna i sommar, S har inte velat gå och lägga sig och sen haft värsta utbrotten mitt i nätterna. Det är lite jobbigt. Och jag bara hoppas att det snart går över igen.

Och jo, är det någon som får påminnelser om livets skörhet så är det väl du, med det yrke du har. Du får se hela kretsloppet, hela vägen. Ta hand om dig och kramar!

Alexia:
Jo, det är ju lite annat också som känns bra att få tid för:-) Och dessutom veta att man får bra mat utan att kränga in och ut på sig själv känns abnormt skönt.

Jessica E:
Ja, hur ska det funka, det är väl den stora frågan? Vi har pratat lite om att gå ner i tid men bestämt oss för att avvakta och se hur det går. Jag känner spontant att jag inte har lust att gå ner i tid om inte mannen också gör det. Så vi får pussla och trixa lite istället. Och då krävs nästan matleveranser. Och kanske lite städhjälp också. Men, allt som hjälper till att få loss tid är bra känner jag helt klart.

Och jo, det är ett dilemma med en trea. Att ha tid att vänta eller inte. Jag fyller 40 nästa år så jag känner den stressen också. Är det nån gång vi ska göra det så måste det bli ganska snart, men jag vet inte om jag har så mycket lust just så snart... Det kommer väl att landa tids nog, beslutet.

Och tack, jättetack för fina komplimangen:D

Toril sa...

ja livet är skört..det ska gudarna veta. Å jag har full förståelse för att du behöver sova! Jisses jag som inte har barn blir helt knäpp när min sömn rubbas...kram vännen!

Elisabeth sa...

Jag har fixat tre, sen kände jag att jag inte längre skulle kunna vara den förälder jag vill vara (även om hjärtat ville fler). Men några fixar ett, några fixar tio... det är så många faktorer och omständigheter som bestämmer hur allt blir... Låter klokt med matleveranser - ökar chanserna för utrymmet att vara den där föräldern som orkar. Den där som man får påminna sig om att man faktiskt ändå är oftare än man själv creddar sig för...

Anna ser dej sa...

Toril:
man vänjer ju sig, men bara till en viss gräns... kram till dig!

elisabeth:
ja, det är väl så, det finns många faktorer som öppnar och stänger dörrar. hjärtat kanske längtar, men precis som du skriver - man kanske inte kan vara den förälder man vill när man kliver över en viss gräns. vi får väl se hur det slutar.

Borgarbrackan sa...

Klokt käraste vännen. med maten. Rekommenderar städhjälp å det varmaste. Det är helt enkelt toppen. Och att skaffa tvättmaskin, alt flytta nånstans där det finns.. ;-)
Puss, vi hörs i veckan. Längtar.