Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?
Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.
Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.
Nu: barnkalas. Jiha!
4 kommentarer:
mycket finns det att grubbla på... så det är väl kanske tur att man inte får så många eller värst långa stunder att ägna sig åt det? hoppas du hann med lite under din kvart i alla fall, lagom grubbel tror jag på!
Jag förstår dig, tror jag. Och det där med grubbel ägnade jag mig åt väldigt mycket innan barnen, men kan precis som du svårligen hitta den tiden och platsen för tillfället. "Bra", ofta, för sådana grubblare som mig, kanske, men "dåligt" om det innebär att all eftertanke sätts på undantag. Jag försöker sätta mig på min arbetsplats ibland (har ju fördelen av en ganska så anpassad arbetsplats för sådana grubblerier). Du har ingen sådan i närheten av jobbet? En där du kan smita in på lunchen, tända ett ljus och bara vara?
Hoppas att det blev ett ok barnkalas i alla fall. Stor kram till dig i allt blått!
Ut och jogga med dig, eller i alla fall gå....Det är grymt bra grubbla tid. Hur som helst snäckan, låt oss boka in den där vardagmiddagen på stan där det bara är du och jag, och tid för lite sammansatta meningar. In the meantime var det superhärligt att se dig på vårt kalas, och jag hoppas det piggade upp lite. KRAM
fru a:
nä, det är nog mest bra att inte ha för mycket tid till övers för grubblerierna tror jag:D och jo, lite grubblat blev det och slutsatsen är nog att det finns ett uppdämt behov av att höra mina tankar lite oftare och mer regelbundet.
k:
Det är en bra idé, att smita iväg någonstans själv på lunchen. Jag ska nog faktiskt försöka göra det denna veckan. Tack för tanken! kram
Borgarbrackan:
Du, kalaset var supermysigt och det var grymt härligt att få hänga med dig, barnen och syrran! Men, du vet vad jag menar. Bara tid för eftertanke. Tror att du har rätt i det där med att promenera. Bara flyta iväg i sin egen takt en stund och få låta tankarna flyta med. Och en middag ska vi absolut få till. Jag längtar efter hela meningar med dig! kram, kram
Skicka en kommentar