
Tålamod och närvaro. Det är saker jag tänker och övar mig på varje dag. Speciellt vid hämtning på dagis.
Sixten går oftast själv numer och vill inte åka i vagnen. Han går med myrsteg, några fram och några tillbaka. Stannar för att titta på brevinkastet till företaget bredvid dagis. Stannar för att gå upp ett trappsteg och hoppa ner tio gånger. Stannar för att springa åt motsatt håll. Stannar för att titta på någon som kommer gående emot honom. Stannar för att prova hur automatiska dörrar fungerar. Stannar för att titta på en hund. Stannar för att slicka på en vägg (jag vet...jag försöker att inte tänka på vad som finns där, men säger jag nej så gör han det 50 gånger istället för en...). Stannar för att titta på ett litet litet papper på marken. Stannar för att springa nerför en garageinfart som sluttar ner.
Det är då jag verkligen är tacksam att jag är föräldraledig och att vi inte behöver hinna hem till något. Och som jag försöker tänka på hur mycket han lär mig att vara där och då. Det är så lätt att gå snabbt, dra honom i armen eller lyfta och kånka under skrik och skrän. Ibland gör jag det också, men alltmer sällan. Det får bara motsatt effekt. Så jag försöker gå där och uppleva världen som han gör det, när allt är nytt och spännande. Utan att få en stressattack av att allt går så långsamt. Jag hoppas jag kan försöka hålla kvar i det när jag börjar jobba igen också för det lär väl bli den största utmaningen.
Närvaro är också att skära laxrosa rabarberstjälkar i lagom stora delar och koka dem med jordgubbar, vaniljstång, lite socker och vitt vin. Och sen äta det till varm Brie. Försök motstå det den som kan,
hur man gör ser man här.