Lunk

Det har börjat ljusna. Och tack gode gud för det. Igår kändes det som vår i luften när jag promenerade vid kanalen med Sixten och Nils. Fågelkvitter och krokusskott på väg upp tillsammans med blötsnö och vattenpölar.

Sixten har fått en ny antibiotikakur, den andra på två veckor, för sin öroninfektion. Så jag har tränat en hel del, både förra veckan och denna, med att vara hemma med bägge de unga männen. Det är så jäkla intensivt, men vi har haft fina dagar. Och jobbiga också. Sixten har haft en period av väldigt oroligt sovande, mycket vaknande med skrik och gråt. Jag duger oftast inte utan det är pappa som behövs. Nils börjar SE världen. Han tittar på mig med stora vackra blå ögon och svarar när jag pratar med honom. Jag har ganska ofta dåligt samvete för att jag inte hinner ta mig så mycket tid med honom när Sixten är med. Han får hänga med och gilla läget. Fast när storebror har lagt sig försöker jag låta honom få den tid han behöver för sig själv.

Och idag är vi ensamma hemma igen. Det känns som rena semestern jämfört med de senaste dagarna. Annars rullar livet på. En vardagslunk har infallit som handlar mycket om att förbereda mat, plocka undan och få ihop dagarna. Det där med att vila när Nils sover har jag helt förkastat till förmån för plättstekning (bra att ha i frysen till mellis), grytkokning (långkoket är på frammarsch hos oss) eller bakning (måste dock avslutas innan jag ser ut som jag var gravid igen). Men vi har det fint. Allt fungerar hyfsat och turbulensen i familjens humör är relativt liten.

Det får vara så bra det kan bli just nu.

Då och nu

Andra spädbarnstiden är väldigt annorlunda än första, så är det bara.

Med Sixten kommer jag så väl ihåg hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte att det var med sömnbristen. Nu är den mer ett faktum och det stör mig oftast inte så mycket. Då var jag otroligt störd över att jag hade gått från feministisk heltidsarbetare till en 50-tals hemmafru. Nu är även det ett faktum, men det gör mig inget - det är nästan en lättnad att inte behöva stressa till och från dagis och att hinna förbereda middagen på dagen.

Då petade jag i tid och otid på Sixten för att se att han bara sov. Det gör jag väldigt sällan med Nils. Nu är det mer av "För guds skull, rör honom inte - han sover ju" och dessutom har han en bror som mer än gärna petar på honom när han sover. Då förstod jag inte hur jag skulle hinna både duscha och äta frukost innan lunch. Nu kan jag inte förstå hur det kunde kännas så. Då var jag helt ointresserad av omvärlden i åtminstone två månader och läste inte en dagstidning eller såg på nyheter under den tiden. Med Nils har det intresset aldrig avstannat över huvudtaget.

Bloggandet är däremot lite knixigt att hinna med. När jag inte kan blogga tänker jag en massa intressanta tankar (det verkar otroligt, jag vet, men jag lovar att det är sant!) som jag skulle vilja blogga om, men inte hinner. När jag väl kan blogga så har jag glömt allt jag tänkt under dagen och är mest intresserad av att få gå och lägga mig vilket gör inspirationen lätt bristfällig. Jag hoppas det är tillfälligt.

May I present to you...

Här är han. Nils. Liksom sin storebror, när han var i samma ålder, ganska trumpen. Utom när han får ligga nära och amma, vilket han gör mest hela tiden om han själv får välja. Då smackas det, ögonen rullar och en skymt av ett leende kan skönjas.

Hårfästet har flyttat upp sig lite sen födseln. Numer ser han lite ut som en liten kamrer som funderar på att börja överkamma. Dubbelhakan har gjort entré liksom armbågsgropen. Munnen är känslig och kurvig. Hans farmor tror att den tyder på en känslig konstnärssjäl. En ny Björn Ranelid, säger hon. Jag hoppas väl inte det, men välformad och känslig är den. Och den stora frågan är om man kan få Björns ego om man gångammas, ständigt får vänta och hanteras lite lagom hårdhänt av sin storebror?

Dagens matchvikt är 5,595 gram och några centimeter har han vuxit till på längden till 58,5. En klimp. Guldklimp!

Vab med två

Sen i onsdags kväll har Sixten haft feber. Jag vet inte om det är mässlingsvaccinet från början av veckan eller en ihärdig förkylning, men han har varit hemma från dagis sen igår. Två dagar ensam med bägge barnen. Det är en bra träning på tvåbarnslivet. Jag har fasat ganska mycket inför tanken - hur tusan ska man göra för att få ihop allt för två små liv som har olika behov. Och så jag då.

Men det har gått ganska bra. Ibland har jag fått bita mig i kinden, ta tre djupa andetag och sjunga en liten glad sång för att mota bort den överväldigande frustrationen. Fast oftast har det faktiskt funkat. Och det jag är mest glad åt är att jag inte längre känner mig rädd att vara ensam med bägge. Det går. Oftast till och med bra. Och min första dust som ensamförälder känns ganska långt borta. Tack och lov.

Planering och ett oändligt tålamod verkar vara nycklar. Liksom att ta saker som det kommer, som det funkar bäst just då. Och inte få dåligt samvete över att titta på Bolibompa mitt på dagen, att man äter en eller annan kaka med sin stora unge eller att det blir lite skrik som man kanske inte kan trösta omedelbart.

Det går. Puh!

Uppdatering: Det slutade med att jag skickade följande sms till kärleken kl 16.55: Kom hem nu, snälla! Då vrålade Nils argt medan både Sixten och jag började få lågt blodsocker. Samtidigt som jag försökte förbereda middagen, muta Sixten med skorpor och Pingu och amma gående...

20 + 1

I lite över en månad har vi varit fyra nu. Nils växer och frodas, väger nästan 5 kg och är numer 56 cm lång. Och har därför vuxit ur sina första kläder... Det händer nog mycket nu med både kropp och själ nu, han gnisslar mycket, har svårt att komma till ro och vill helst ligga nära nära och snutta. Så så tillbringar vi mycket tid, han och jag. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Lite mer och mer för varje dag. Idag fick jag det första leendet från honom. Stort!

Att bli fler i familjen känns både nytt och bekant. Det är ibland lätt som en plätt och ibland på gränsen till nervsammanbrott. Men jag har kommit till en punkt när det inte känns så otroligt läskigt att vara ensam med två barn längre. Allt löser sig. I alla fall om man förbereder sig så mycket som möjligt... Och det är jäkligt coolt med flera barn.

Sixten har blivit 20 månader och är närmare två år än ett. Han är en sån stor kille i jämförelse med Nils. Men ändå inte så stor. Han klättrar och älskar att hoppa. "Mamma hoppa" säger han. "Tycker du att jag ska hoppa?", frågar jag. "Jaaaaaaaaaaaaa!" På utvecklingssamtalet på dagis förra veckan så berättade hans fröknar att han är kompis med de flesta barnen. "Alla känner Sixten, men inte för att han är den som skriker högst eller tar deras saker" sammanfattade de. Och det känns bra. För dagis funkar jättebra nu. Han är glad när han kommer dit och glad när vi går hem. Han har kompisar och har utvecklats så mycket i både talet och motoriken. Han äter och sover bra. Han är trygg och kommunicerar mycket med både barnen och fröknarna. Vår söta lilla gris.

Och han tycker också om att bli buren, kanske för att han ser att lillebror blir det. "Mamma bäja Titti" [Mamma ska bära Sixten]. Pratar och härmar hela, hela tiden. Älskar att få läsa om Hemulen i "Vem ska trösta Knyttet".

Barnen. Plural.
Det är så stort. Och de är så fina.

Lycka!

Vi har dimmat med dimmern, diskat i diskmaskinen, stekt köttbullar och kokat grönsaker på den fenomenala induktionshällen, tänt ljus för mysfaktorn, gått på vårt ljusa nyslipade golv, packat upp lådor i skåpen och njutit av att sitta i köket och äta. Det är magiskt härligt att ha fått tillbaka hemmets hjärta.

Idag har jag skurat golv och lägenheten börjar se ut som ett hem igen. Och lagret med damm är på väg bort...