I mitt köksfönster har en fuchsiafärgad pion slagit ut från knopp till full blom. Idag ska jag inviga mina nya highheels på intervju. Och innan dess ska jag hänga med Sixten på filt i parken och njuta av sol och gräs under bara fötter.
Men jag känner mig lite kluven. Jag är liksom i gränslandet mellan föräldraledigheten och jobbandet. Problemet är bara att jag fortfarande väntar på att få det där härliga jobbet, vilket är stressande i sig. Men framför allt är det stressande att inte veta när det är dags att ta avsked. Avsked är viktigt för mig och även om Sixten så klart finns kvar så är det ändå ett stort steg att kliva ut i det andra livet. Livet utanför föräldraledigheten.
För jag längtar ut också. Livet inne i barnbubblan är ljuvligt och avstressande och lär mig massor: om närvaro, om kärlek, om ansvar. Men det kan också vara ensamt och stressande på andra sätt (typ att aldrig få vara ensam) och enformigt. Jag kan längta efter att ta mina andra delar i anspråk - de som är mer i huvudet än i kroppen. Och samtidigt kan jag inte tänka mig hur det kommer att bli att vara ifrån Sixten en hel dag. Att inte få känna hans varma, tunga huvud mot min axel och dra in doften från bäbiskroppen. Att inte få se utvecklingen och glädjen och upptäckandet.
En del vill vara hemma. En del vill ut. Hur får man ihop dem?
8 kommentarer:
Jag känner igen mig från när sonen var bebis. Så kluvet att gå tillbaka till arbetslivet. Jag sökte jobb, liksom du, och visste inte när och hur det skulle bli.
Trodde det skulle vara annorlunda den här gången, men kan även nu känna den där kluvenheten, fast det är länge kvar till uppbrottet!
Det är så blandat att vara mammaledigt: helt underbart och fullkomligt urtråkigt, på samma gång liksom!
Tror det är svårt att hitta en optimal balans mellan jobb och vara hemma med småbarn.
Jag har gjort så att jag tar några månader i taget och funderar på vad som känns bäst just nu. För tillfället jobbar jag 90% och får på så sätt några extra timmar på eftermiddagen med Lillan (20 månader).
Hoppas du snart hittar ett jobb som passar dig.
sara:
huvudet på spiken (underbart och urtråkigt):D har du något sätt att hantera det på, den där kluvenheten, och hur förbereder du dig på uppbrottet från mammaledighet?
marielle:
det kanske är så det är. svårt att hitta balansen. är man på jobbet vill man hem och är man hemma vill man ut. det låter som en bra plan att inte bestämma alltför mycket i förväg utan gå på här och nu. man kan ju faktiskt ändra sig efter hand också...
tack för att du delade med dig.
åh, det är svårt det där! jag tror det ultimata är att jobba lagom mycket, så att man hinner lite annat också. när man jobbar heltid känns det verkligen som ett ratrace...
Jag har exakt samma ångest..Började jobba i måndags (dottern är 15 månader och är hemma med maken så henne är det inte synd om :-)) och första dagen var djävulsk...Jag grät när jag gick och jag grät när jag kom hem för att jag saknat henne så mycket :-(. Känns som man missar så mycket.
Hade vi kunnat hade jag gärna varit hemma 1 år till alt jobbat bara 2 dagar i veckan. Nu jobbar jag heltid fram till i höst när det är dags för dagis, då ska jag gå ner i tid till 75% har vi tänkt. Har en tillfällig anställning fram till nyår på den arbetsplats jag vill jobba på men inte precis med de arbetsuppgifter jag önskar.
När har ni tänkt att Sixten ska börja dagis?
fru a:
en svår nöt att knäcka. samtidigt är att jobba deltid inget alternativ just nu... så vi får se hur det känns.
jessica e:
aj, vad jobbigt. det är så svårt det där. jag känner att jag är ganska mätt på att vara hemma, men samtidigt så vet jag ju inte hur det känns att vara borta en hel dag ännu. måste nog fundera lite över sommaren.
planen är att Sixten ska börja dagis i september, men det är ju också beroende av vad som händer med dagisplatsen...
Det ger fantomsmärtor när du påminner mig om hur det var, minns farmor. Jag tänker på dig! Och vet att det går att kombinera arbete och barn.Fast det gör ont. Hoppas det på sikt blir möjligt för dig med deltid, för det är det enda mänskliga. Många kramar när det är svårt!från farmor
farmor:
Ja, vi är ju trots allt inte de första som ska både jobba och ha barn. Det känns ju bra att veta:D Vi får väl se hur det löser sig. Det bästa skulle ju vara om varken jag eller Alf behöver jobba 100%. Kram tillbaka!
Skicka en kommentar