Nästan där

Ärtsoppa och pannkakor äts tillsammans med kär vän med växande mage. Sixten får macka och kiwi. Det mesta hamnar på golvet. Men han kan själv hålla nappflaskan med vatten och dricka. Vi är nöjda, både han och jag. Sen går vi hem. Vi möter ett hunddagis. Det känns festligt. Sixten sover och jag njuter av rörelsen och ljuset.

Gårdagens gråa regnrusk, som höll på att driva mig till vansinne är borta. Solen värmer ryggen över Västerbron och nästan framme vid Fridhemsplan böljar knopparna grönskande fram i en ljusgrön sky från högerflanken. Två barn skrattar högt hela vägen över gatan.

Allt är förlåtet.

Flod och ebb

Veckans högvattenmärken:
1. Darjeeling Limited. Inte så bra som The Royal Tenenbaums, men ändå. Färgsprakande.
2. Skånska gruvan på Djurgården. En ljuvlig kokostopp framför sprakande öppen brasa.
3. Leverpastejmackan. En ny favorit hos Sixten.
4. Kaprifolknoppar & snödroppar. På balkongen och bakgården.
5. Günters Paprikawurst. Med surkål, hojhoj och grön röra. I baguette. Alldeles abnormt bra.

Veckans lågvattenmärken:
1. Promenaden till Skånska gruvan med en unge som vrålade som besatt av djävulen. Svettigt, svettigt, svettigt, tills två fyllda blöjor och ett uppätet mellanmål senare . Då blev han som vanligt igen. Likasom mitt blodtryck.
2. Gråa dagar. Låg energi och oinspiration.
3. Sömntrubbel. En snuvig gris sover illa. Då gör hans föräldrar det också.
4. Mattrubbel. En snuvig och trött gris äter för lite och blir kinkig. Det blir även hans föräldrar, som bägge lider av svajjigt blodsocker.
5. SJ. Deras site och serviceinställning gör mig galen.

Ay, que rico

Jag tittar på Papas kappsäck som handlar om salsa i New York. Suget känns i hela kroppen och jag kan omöjligt sitta stilla framför tv:n. Det väcker danssug och New York-sug. Samma sug som fanns 2001, när jag och vännen A var på salsaresa till just NY.

Jag minns en oförglömlig utflykt med nyblivna musikervänner till ett gig som visade sig vara ett politiskt möte för exil-Haitier. Vännen A sjöng och jag agerade pressfotograf. Jag minns en kväll när jag dansade som en gudinna. Jag minns salsahak fyllda av svettiga kroppar. Jag minns spelningar med Jimmy Bosch och Nelson Gonzales. Jag minns den oerhörda dansglädjen. Leendet som spricker upp i takt med de första stegen. Rytmen som startar i magen och strålar ut i resten av kroppen.

En-två-tre-paus. Kroppen längtar.

Nu är det äntligen måndag. Äntligen.

Vi kan hälsa alla oroade mor- och farföräldrar att sängen är sänkt nu och Sixten kommer inte att trilla ur den. Åtminstone inte förrän han kan klättra själv.

Sportlovskänsla, del 3

1. Snorfest [check]
2. Inställd samvaro med vänner och mat [check]
3. Blekansikte på promenad i stark vårsol [check]
4. Kaffe i plastmugg [check]
5. Hemmafruaktivitet (se ovan) [check]

Sportlovskänsla, del 2

Sportlovskänsla

Det går upp och det går ner

Den här veckan har varit lite upp och ner. Humörmässigt. För både mig och Sixten, verkar det som. För hans del har det dreglats och bitits, vägrats sova och sovit gott, skrikit och klängt, skrattat och varit solsken. Jag tror att det är fler tänder på g och väldigt mycket som händer utvecklingsmässigt, som gör att det är en lite stökig period.

För mig har det varit oinspiration och fniss, tråkkoma och infall, en öppen dörr mot världen och sen "slam" igen med den. Det är mycket som händer här hos mig också. Jag tror dessutom att jag vill ha kontroll på vad som händer och det kan jag inte ha just nu. Det hänger på jobb och pappaledighet, det hänger på vad jag bestämmer mig för och vad min käresta gör. Och över allt det sköljer tanken på att inte vara hemma med Sixten, som kan vara väldigt svår att vänja sig vid samtidigt som jag kan längta efter att jobba igen.

Idag ska jag öva mig på att bara luta mig tillbaka och följa med. Inte göra något annat alls. Bara följa.

Sol ute, sol inne...

Det räckte ju med att gå ut! För att komma ur komat alltså.

När jag klev utanför dörren med kinkig unge under armen så möttes vi av en strålande sol och klarblå himmel. Det behövdes inte mer. Både jag och Sixten blev glada och kisade allt vad vi kunde.

Gick ner till lekplatsen och gungade på en häst. Det tyckte S var väldigt kul. Samtidigt fick jag öva upp min torkande hjärna med lite marknadsföringsprat med gammal kollega. Det tyckte jag var väldigt kul.

Promenad längs med kanalen och upp över bron, in rakt i smeten, där människorna smattrade omkring i väldig fart på höga klackar och med stora solbrillor på näsan. Uppfriskande. God kaffe med ljuvlig vän. Skratt. Mer inspiration. Raska kliv hemåt, förbi alla fräsande bussar och kissande hundar. Träff med fler mammor och bäbisar. Hembakad kanelkaka som smekte gommen. Mer promenad och till slut hem för fiskgryta och kvällsdopp med världens sötaste bäbis.

Nu: nymålade naglar i starkt korallrött (färg Paris från Mavala). Jag är världens sämsta nagelmålare och biter med jämna mellanrum dessutom ner allt som kommer i min väg. Så nu är de korta och färgstarka.

Jag är så jäkla nöjd.
Och inspirerad.

Torka på fronten

Det är torka. I tankar. I ord. I inlägg. Känner mig som min hjärna har kommit vilse in på en väldigt rak och tråkig väg, som jag gått på alltför länge.

Var är de nya, spännande tankarna? De metaforrika inläggen med färg och närvaro? Lusten att göra något nytt, tänka ett varv åt andra hållet, ta en ny väg hem? Jag vill, men det händer inget.

Vad gör ni för att komma ur ett tråkkoma?

Det sociala livet

Den här veckan har varit oändligt social och festlig.

Jag har varit på två intervjuer, en champagnefrukost, en födelsedagsmiddag och en 50-års fest. Träffat svärmor och svärfar, svåger och svägerska med man och barn, mamma och pappa, brorson och ett STORT gäng blandad övrig släkt. Vi har haft barnvakt tre gånger. Jag har ätit minst fem semlor i kombination med tre dagars tårtor - allt för att upprätta balansen i livet.

Två födelsedagspresenter har inhandlats och promenaderna på dagen har oftast varit i sällskap med någon av släktingarna. Jag har hunnit läsa ganska mycket - just nu cirkulerar Vibeke Olsson "Vinden går över gräset" och Qiu Xiaolong "När rött blir svart". Jag har åkt pendel till Södertälje. Och alltid haft vackra, färska tulpaner hemma.

Idag är jag trött. Och känner mig samtidigt ledsen över att alla redan har eller ska åka igen. Att umgås kräver mycket energi. Men ger så mycket tillbaka. Och för mig blir det viktigare och viktigare för varje år, det här med släkten. Det är så mycket trygghet och nätverk och värme och självklarhet. Och man är liksom i sitt sammanhang, förbunden med sin historia. Det är viktigt.

En annan sak som är viktigt är att den kommande veckan bör präglas av linser, rårivna morötter och enskildhet. Det känns som det behövs.

I love semlan

Semlan har en historisk betydelse i mitt liv.
När jag var nyfödd och kom hem från BB hade min farmor bakat semlor till oss. Så efter det har det nästan alltid blivit semlor på min födelsedag i januari. Och jag har inget emot att tjuvstarta lite med semmelätandet. Jag älskar en god semla. De allra bästa bakas av min mamma: små och kardemummastinna, fylliga utan att bli stabbiga och med en motståndsfylld mandelmassa - blandad med bullinkråm för bästa tuggmotstånd - under en ganska hårdvispad gräddklick. Helt perfekt.

På mitt gamla jobb hade vi varje år en semmel-utvärdering inför fettisdagen. Då bjöd nämligen jobbet på semlor och vi (en liten grupp semmelentusiaster) var därför tvugna att äta oss igenom en lagom mängd varianter för att hitta den absolut bästa semlan i staden inför detta storslagna tillfälle. Så några veckor före tisdagen med stort F så började vi äta, bedöma och betygsätta. Många semlor blev det. Men vad gör man inte för att glädja sina kollegor!

Idag ska jag och Sixten gå på NK och äta lunch med svärmor/farmor. Och kanske slinker det ner en semla också.
Just because we're worth it.

Uppdatering: My god! Det blev inte en enda semla idag. Fasansfullt dåligt. Fast jag har å andra sidan ätit två dammsugare istället. Summan av lasterna är...alltid för mycket.

En åtta

Igår fyllde guldgrisen 8 månader. Vi firade med gröna ärter (till grisen), semlor (till mamma och farmor) och vaniljhjärta (till icke-semmelätande man). Dessförinnan hade han sagt "pappa" massor med gånger, "mamma" ett par gånger och "mappa" om och om igen. Det var också värt att fira.

Men, det är konstigt att det varje månad känns så otroligt och underligt att Sixten blir en månad äldre. Jag har liksom nästan redan glömt hur det var när han var nyfödd, skrynklig och introvert. Och jag inser att det där som alla andra föräldrar säger är sant. "Det går så snabbt". Det gör det. Samtidigt är det är väl det som är det underbara med att ha barn. Det går liksom inte att vara någon annanstans än här och nu när man är med dem. Det är min teori om varför förvåningen är så stor när man inser att ens lilla klimp håller på att bli stor.

Igår blev min klimp alltså hela 8 månader. Jag satt med honom i famnen i soffan och strök över hans små mjuka fötter, som ändå inte är så små längre. Och det slog mig plötsligt att de oanvända sammetstassarna inte är kvar längre. Han är samma och ändå inte samma som när han kom, Sixten. Precis som jag. Precis som kärleken som bara växer och växer.