Badgrisen

Så här söt kan man vara efter att ha legat i badbaljan och plaskat. Söt och lite trumpen. Det är vår Sixten, det.

Att tjocka på sig

Igår var vi på BVC, jag och Sixten. En stolt mamma fick höra att han växt 5 cm på längden till 55 cm och gått upp nästan 1,4 kg sen födseln och väger nu 4,5 kg!

Han måste brås på sin matglada mamma:D

Dagens Sixten

Inte direkt så intresserad av att leka än. Men däremot intresserad av ljus och ovanligt grälla färger.

Ordlöst

För några månader sen drömde jag att jag träffade en person. Det var en blandning av en ängel och en pojke. Problemet var att jag inte kunde tala med honom. Det var som han inte hade något språk utan bara använde sig av ordlös kommunikation. Inte förrän jag förstod att jag var tvungen att bara lyssna inåt, känna mig fram och gå på magkänslan kunde vi förstå varandra. Och när jag gjorde det så flödade ett ordlöst språk mellan oss.

Jag tror att det var Sixten som visade sig i drömmen. För så är det ju att vara med någon som inte har ett språk ännu. Det handlar bara om att lyssna och känna och vara.

Först då förstår man.

Om man inga byxor har

Förra året pluggade jag och hängde på universitetet hela sommaren. En upptäckt jag gjorde då var att ett sommartomt universitet är en sockerbit för weirdos. Någon använde toaletten som sovplats och hade ställt in allt sitt bohag i påsar på toaletten, någon såg ut som en yxmördare, någon köpte klasar med bananer och intog dessa i en mörk hörna. Men inget slog den långe mannen med väst, reflexband och handduk.

Helt plötsligt svischade han förbi i korridoren. Jag pratade med en kursare och såg honom bara i ögonvrån. "Damn, han var lång", tänkte jag. "Och damn, vilka korta shorts han har". Den långe mannen som gått förbi hade nämligen väldigt långa ben och väldigt lite på dem.

Nåväl. Folk får ju ha korta shorts om de vill. Jag går ut genom dörrarna och reagerar inte igen förrän den långe mannen plötsligt kom cyklande förbi mig. Svisch, svisch. Tramporna viner och när jag vänder på huvudet ser jag, som i slowmotion, att de korta shortsen inte alls är shorts. De är en handduk. En handduk som fladdrar glatt i fartvinden från cykelturen. Då inser jag att han inte har något under den. En bar rumpa glider fram under handduksviftet. Och jag skrattar hysteriskt i en halvtimme.

Men historien är inte slut här. Midsommar kom nämligen med en väldigt glatt återseende. Jag står vid filmjölken på Daglivs när jag plötsligt ser nåt i ögonvrån. En beige väst, orange reflexband och långa ben skymtar till och jag formligen flämtar av exaltation. Det är han! På Daglivs av alla ställen glider han fram och handlar mat. Precis som en helt vanlig man. Fortfarande med en kort handduk runt midjan. Men denna gång med kalsonger under.

Praise the lord!

Avslappnad

Hjärtat bara spränger av kärlek när jag smyger in till den sovande lille prinsen. Bara för att titta på honom.

You remind me of something

Man kan säga mycket om R Kelly.

Ultrasexistisk, ganska läskig och bombastisk som en målning av Rubens. Men när jag hör I'm a flirt så vill jag bara dansa. Han må vara en slags r'n'b:ns Runar. Men, kom igen katten, det svänger faktiskt.

Jävla midsommar

Jag stod på Daglivs för en timme sen och försökte förstå. Det var fasansfullt mycket människor där och jag förstod inte varför. Tills jag kom på att det bunkrades inför midsommarafton. Framför mig lastades det sill i stora lass, jordgubbar i oändlighet och nypotatis till ett helt kompani i kundvagnarna. Jag praktiskt taget sprang ut från eländet och försökte ignorera känslan som framkallades i mig.

Jag tycker nämligen inte att midsommar är kul. Oavsett var jag är. Eller jo, festen kan vara bra. Men det är ändå aldrig som en vanlig kväll när man går ut efter jobbet och kommer hem 10 timmar och 14 drinkar senare. Eller efter en natt som man dansat bort och när man går hem i gryningen är tröjan blöt av svett och leendet på läpparna stort. [Här betackar jag mig för syrliga kommentarer om mitt nattliv... Visst, det var ett bra tag sen jag var en partyprinsessa. Med oändlig kvällströttma och en stor mage är inte rumlande på klubb det första man längtar efter. Men jag kommer faktiskt ihåg känslan.]

Men midsommar är ett problem. Liksom nyår för den delen. Som sagt, festen kan vara jättetrevlig och människorna underbara, men det är ändå högtider som framkallar ångest hos mig. Man ska ha så jäkla kul. Och vara så himla snygg. Vädret ska vara perfekt. Och kärleken ska blomma.

Och så står man ändå där och hulkar av gråt efter att ha bråkat med sin älskade. Om man har någon över huvud taget - annars har man panik för att man inte har det och för att man hånglat med fel person. Eller så kräks man av den äckliga snapsen man druckit för mycket av. Eller så fryser man som en hund och ska bo i tält på landet.

Så de senaste åren har jag varit i stan. Tillsammans med min älskade som också kan tänka sig att vägra midsommarfirande. Och i år blir det likadant, fast nu är Sixten med också förstås. Så förlåt mig, alla ni som ska vara på en liten kobbe i skärgården och äta sill ute. Men jag hoppas innerligen att det kommer att ösregna, så jag kan elda i kakelugnen.

Och vägra midsommar i år också.

I valet och kvalet

Jag förstår nu. Jag förstår hur man kan vara föräldraledig och säga "Idag hann jag inte duscha". Varje glugg av egen tid när Sixten sover blir ett dilemma. Ska jag äta frukost? Dricka kaffe? Duscha? Blogga lite? Läsa tidningen? Klä på mig? Sova en stund? Eller ringa ett samtal?

För mer än en av de där sakerna kan man nämligen anta att man inte kommer att hinna med. Förutom ibland. Som nu - jag har precis ätit lunch, läst tidningen OCH bloggat. Stort.

Med fötterna på jorden

Hur kommer det sig att saker blir så otroligt söta när man gör dem i ministorlek? Finfin present från kärlekens kollegor.

The eagle has landed

Det här verkar vara en favoritställning just nu. Hängande över axeln, på spaning och gärna med bara ett öga öppet. Vår lilla örn.

Blomstermoln

Pioner. Nog världens ljuvligaste blomma. Det där runda, mjuka, doftande. Moln av skönhet och parfym. Från några av världens ljuvligaste vänner.

Dagens Sixten

Aningens pittögd, som man skulle säga på skånska, och klädd i Marimekko. Stilfull!

Barnlåtar vi minns

Man kan nog nästan kalla den världens bästa barnskiva.

Inte insmickrande. Inte fördummande eller förminskande. Och inte bara i dur. När Jojje Wadenius sjunger Mitt lilla barn så ryser jag av vällust och nostalgi.

Och kärlek.

Saker jag upptäckt

• Att någon lämnat en vetebullsdeg på min mage. Och glömt att plocka bort den igen.
• Att jag är fantastiskt usel på barnvisor. De enda jag kan är Här kommer Pippi Långstrump, Tandborstevisan och Nu tändas tusen juleljus. Okej, den sista är inte en barnvisa, men en visa i alla fall.
  
• Att amning inte är något man gör utan något man är.
  

Mikro eller makro?

Att vara nybliven förälder är väldigt mycket mikroliv har jag upptäckt. Jag har en heltidstjänst som buffé, det byts blöjor, det sovs, det vankas med Sigge över axeln som en liten groda, det körs barnvagn. Livet utanför känns väldigt långt borta och jag har lite svårt att intressera mig för den där världen utanför lägenhetsväggarna.

Samtidigt har väl aldrig livet varit mer makro än nu. Alltså, någonstans går hela tiden tankarna och aktiviteterna till någon annan, någon som inte är man själv, någon som man bara vill väl och vill överösa med all kärlek man bara kan få ur sig. Både jag och kärestan cirklar som hökar kring Sigges vagga när han sover och vill bara peta på honom för att se så han andas. Och se till så han vaknar och är med oss igen. Det är så stort att få dyka ner i hans stora djupblå blick, gammal och ny på en gång.

Nåväl. Livet är kanske lite mer mikro än makro, när jag tänker efter. Det känns bra.

Sammetstass

Vad är stort som en tumme, mjukt som sammet och har inte använts än?

Sixten i den nya världen

Efter mycket noga övervägande så blir det Sixten han ska heta. Den allra vackraste av gossebarn, ganska bestämd till lynnet och inte för lättflörtad. En riktig Sixten alltså.


Stolt pappa Alf och Sixten, 1 dag gammal

Det nya livet som förälder är fantastiskt underbart härligt. Man vill bara skrika ut sin lycka till världen och gå med barnet på sträckta armar genom staden för att visa hur fantastisk han är. Precis lika fånig som alla nyblivna föräldrar alltså. Livet som förälder är också lite läskigt. Helt plötsligt fylls man av orostankar som "Tänk om han inte andas" eller "Det verkar som han har ont" när han skriker. Hans mamma grät av ont i hjärtat i natt. Sixten har nämligen fått lite ögonirritation och kunde knappt öppna sitt lilla outgrundliga djupblå högeröga. Det såg ut som det gjorde ont. Det gjorde det förmodligen inte, men bara tanken var nog för att mitt hjärta skulle brista.



Fast mest är det fantastiskt. Jag kunde inte tänka mig att det skulle vara så här. Trots sömnbrist och ont i nacken av amningsspänning så är det ofattbart härligt. Och varje dag känns det som något nytt har hänt. Sixten ser lite annorlunda ut, lite slätare, lite mer människa som är på väg att växa in i sitt utseende. Aktiviteterna växlar inte så värst mycket än. Sova, äta, bajsa. I en eller annan ordning. Fast igår badade vi honom för första gången. Det verkade vara härligt trots hans något skräckslagna min.



Livet bakom amningskudden är fantastiskt.

Den lille prinsen

Han kom i lördags natt, den lille prinsen. Det är inte alls vad jag förväntade mig. Det är så mycket mer. Så ofattbart stort.

Bara så mycket kärlek.