Separation en masse

Hudlös. Det var det enda ordet jag kunde tänka på i fredags när jag stod och väntade på tunnelbanan hem från jobbet. Förra veckan var ett enda svall av känslor, som stegrades från onsdag, när jag blev erbjuden nytt jobb och berättade för chefen, till torsdag när jag berättade för kollegorna och i fredags när jag skyndade hem för att börja tänka på visningen av lägenheten som har varit idag söndag.

Jag har alltså sagt upp mig från jobbet. Inte för att jag vill egentligen vill eftersom jag älskar mitt jobb, men för att vi har tagit ett stort beslut som inte kan få andra konsekvenser. För i februari flyttar vi från Stockholm till Skåne. Det är jätteroligt och spännande och skitläskigt och får mig framför allt att förstå hur mycket separationsprocess jag måste köra igenom. Här har jag levt i 10 år, fina10 år när jag har förstått vad jag vill jobba med, mött kärleken, vidareutbildat mig, fått barn. Jag har blivit stockholmare. Och sen allt det andra: dagispersonal, mitt kvarter, tunnelbanan - allt det som är "mitt" som jag inte reflekterar över vanligtvis men som nu helt plötsligt känns jätteviktigt.

Så mycket känslor som maldes runt i mig förra veckan var det länge sen jag gick runt med. Jag har gråtit varje dag på jobbet för att det faktiskt finns en massa sorg över att lämna något som är så bra. Mina fina kollegor som jag skrattar med varje dag, spännande människor och forskning, nya utmaningar varje dag och en ny bra chef. Och alla vänner som finns här, det vill jag nästan inte tänka på. Vi som träffas så sällan i samma stad, hur ska det bli att bo långt ifrån varandra? Det är tungt att lämna. Men det kommer bli bra, det vet jag. Det är bara så många nya situationer och val: jobb, stad, boende, dagis. Fast långt därinne i magen så vet jag att det är det här vi ska göra nu. Det är dags, det är nu som det faller på plats. Så vi gör det, men jag är skitskraj.

Jag tänkte bara säga att den där listan kommer men jag har liksom inte hunnit än bara.