.JPG)
Var är jag egentligen? Vart var det jag skulle? Det brusar i öronen, synfältet blir smalt och suddigt. Jag glömmer och glömmer, kan liksom inte hålla en tanke i huvudet.
Det känns som två parallella liv, det ena vanliga som springer framåt i våldsam fart eller lunkar lite då och då. Ibland tar det ett gyllene kliv också. Och det andra, som har tappat andan, som tar ett steg fram och två tillbaka, som står stilla i förvirring.
Vilse.
4 kommentarer:
Anna Anna, det svider i hjärtat att läsa dina rader och jag hoppas att du snart känner dig som en. Även om delarna vill åt olika håll. Jag tar din hand, rätt riktning finns där. Kramar om och önskar dig sinnesro
Vill tipsa om gratis frukostseminarium om sorg på olika platser:
http://www.sorg.se/forelasningar/seminarium/
Inte för att pusha bara för att du kanske kan gå på något och få något inombords. Kram igen!
Åh...känner inte dig men jag har sagt det förut. Jag känner med dig så.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har de du håller kära nära nära. Så de kan hålla om. Så du kan andas. Andas.
Du kommer igenom nystanet å ut där i en rätt riktning med en ny visdom. Men mitt i nystanet kan det kännas jäkligt vilse och oändligt.
Om du kan. Hitta alla sätt, små sekunder, knyck dem - där du kan stressa ner=slappna av i kroppen även om känslorna är utanpå och huvudet tungt som bly. Om det nu är så vill säga.
Det är så lätt för mig att säga gör si gör så. Hade jag varit din vän öga mot öga hade jag nog bara kramat och varit där.
Hoppas du har mycket kramar hos dig nu. Min önskan till dig.
Jag läste dej förr, tappade bort - glömde, hittade igen och kom ihåg: tycker så mycket om ditt sätt med ord. Varma tankar till dej i din ledsnad. Och en note to self: nu ligger anna ser dej i favoriterna.
Skicka en kommentar