Syrenen står i full blom i trädgården med sin mörklila doftande dräkt. Den är gammal, minst 40 år gissar jag och helt enorm. Maskrosbollarna släpper sina fallskärmar, luktärterna håller på att titta upp. Så kom den så där som den brukar, sommaren. Man väntar och väntar och så plötsligt är den bara där, i högform. Själv ska man sätta på sig bikini men jag vägrar i år, ja, just nu i alla fall. Beach 2012 kom ett år för tidigt, igen. Och jag går här med ögoninflammation och är ljusskygg.
I helgen hade vi den årliga helgen i Blekinge, på släktens gemensamma sommarställe. En gång om året samlas de som kan för att fixa, måla, bära, städa, gräva. Jag har varit där hela min barndom, bott med mormor i rummet mot päronträdet, borstat tänderna på balkongen som vetter ner mot havet. Somnat med tallsuset i öronen, ätit frukost i morgonsol eller huttrande med värmefläkten på högsta fart. Det här året var det annorlunda. Ingen mamma som var sambandscentral och höll koll på när folk skulle komma och åka och vad vi skulle äta den där gemensamma middagen. Denna tomhet. Men det som fanns var fina människor, flera som jag inte sett på många år. Och fast mamma inte var där, så fanns allt annat som kopplar till henne - vår historia, släkten, berättelserna. Mitt i det vilsna någon slags vila i den samhörigheten.
Och så urnsättning. Regnet piskade när vi kom till kyrkogården. Vi väntade på kyrkvaktmästaren i det lilla kapellet. Medan vi väntade sjöng Sixten en sång, jag tror den var på engelska, fast det vet ingen mer än han själv. Den letade sig upp mot kapelltaket och la en tunn filt av värme över oss där vi satt. När vi tog stegen ut mot graven hade regnet slutat och solen kommit fram. Pappa satte ner urnan på sin plats. Nils frågade när vi skulle åka hem och vinkade hej då till mamma. Jag skulle läsa en dikt, satte alla ord i halsen, krackelerade och gick sönder. När vi vände ryggen mot havet och gick, så låg en enorm regnbåge över himlen. Mamma, det är en avgrund där du inte längre finns.
Vi åkte hem och åt lax. Sorgen låg där mellan oss, nyförlöst på nytt.
5 kommentarer:
♥♥♥
Åh Anna. Vad ska jag säga? Skriva? För att täppa till den där avgrunden. Vet att det inte går men jag blir otroligt berörd av dina nakna och vackra ord. Skickar ett ton värme och kramar och tankar.
åh. fan. kramar.
Marika: kram
Annika: Det finns inga ord, det är väl det som är så svårt i det här forumet. Tack för fin tanke och din värme. Kram
Anna: kram tillbaka
Kärlek till dig vackra Anna! Jag tänker så mycket på dig, har tänkt så länge att jag skulle skriva ett brev, ett riktigt du vet, med tröstande ord, men orken har inte funnits hos mig. Men jag finns ändå med dig, jag hoppas att du vet det. Många kramar!
Skicka en kommentar