tisdag 31 juli 2012

Sommarlov, av den hudlösa sorten

Sommarlovet kom och gick. Det var dagar i huset som jag älskar, mammas sommarhus, där minnena bor i väggarna och luften. Där man kan äta frukost och se ut mellan tallarna mot havet, där man kan springa längs den lilla stigen ner mot vattnet och varje gång bli 5 år på nytt. Doften och känslan är precis densamma som då. Att se Sixten och Nils springa där gör mig så lycklig, får mig att känna att de kommer bära med sig en del av något som jag bär, något som jag älskar, vi kommer dela det minnet.

Vi åkte ut till Långaskär, ön som ligger strax utanför, som är fylld av tistlar och torrt vasst gräs och där jag inte varit på flera år. Längs med strandkanten samlas det strandfynd: en polsk ölburk, en bensindunk i blå plast, en gammal bit från fören på en båt, stenar som rullats runda av havet och en gammal strumpa.

Den här gången var det nästan precis som förr, det luktade likadant: torrt och salt. Stora stenen där mamma, pappa och jag brukade slå läger och dricka saft fanns kvar. Vi packade upp mackorna där och Sixten klev i en komocka. Den enda skillnaden var att hon som brukade fotografera och lösa korsord inte var med. Istället skulle vi hitta en gravsten åt henne där, en som kan få ligga på hennes plats på kyrkogården. Smärtan svävade runt om oss, i havsluften, föll ner rakt i hjärtat. Värmen från solen, denna märkliga känsla av förr och nu i sammanblandning, av lycka och sorg i en och samma stund. Sorgen kom i nya vågor, sköljde över, stillnade inte.

Sen åkte vi vidare. Först till ön, den andra, innan Stockholmarna kom. Vi umgicks med fina människor och letade efter loppisfynd, åt glass flera gånger om dagen, grillade i sol och ösregn, skrattade och grät. Jag kände mig så hudlös, så ömtålig, så nära att gå sönder. Det liksom bara låg under huden och pyrde. Som om sorgen åt mig inifrån och bara lämnat en tunn hinna kvar.

Och sen en resa till en annan magisk ö, bara jag och barnen tillsammans med tre fina vänner och deras barn. Känslan av att komma tillbaka till den där ön, där jag varit så många gånger, där det utspelats stor dramatik: kärlek, smärta, ensamhet, midsommarfylla, dumhet, värme och möten. Nu: sköna samtal som gav ny kraft. Värme och kärlek i att möta gamla vänner, av självklarheten man har tillsammans när man känt varandra länge. Och utmattningen i att vara själv med ansvaret för barnen 100% av tiden. En liten orkan av känslor mitt i lugnet.

Nu är vi hemma igen. En sista vecka hade vi tillsammans, bara vår lilla familj hemma i vårt hus. Det var så skönt att det inte går att beskriva. Doften, sängen, stillheten. Ingen av oss ville lämna huset och trots att det var värsta sommarvärmen så struntade vi i stranden och badade i lilla uppblåsbara poolen på gräsmattan istället. Varje gång jag lämnade huset kändes det som jag skulle brista. Nu är vi hemma. Hudlöst eller inte, det är här vi ska vara. Sorgen fortsätter att skölja över mig, nya vågor.

Och jag förstår inte, förstår inte, hur hon kan vara död när hon är så levande i mig.

8 kommentarer:

annika sa...

Det är nog så. Att hon är både ock. Om man kan säga så. Hon är levande i dig och du får ta det därifrån min vän. Jag skickar en dos kärlek och kraft och kanske lite extra hud så du inte brister när vardagen kommer. Kramar om!

Marika sa...

Skickar stora kramar!
Du skriver så vackert!

Samma sa...

Jag vet inte vad jag ska säga. Det verkar som ni haft en fin sommar. Men det där att vara utan sin mamma, det verkar hemskt. Jag kan inte ens tänka på det. Men det måste bli bättre. Eller åtminstone lättare. Någongång. En stor kram till dig, du verkar vara så fin.

Anna ser dej sa...

annika:
tack fina du, det tar jag med mig. det betyder mycket. kram

marika:
tack fina för dina ord. kram

samma:
ja, det var en fin sommar. och en jobbig. det blir säkert...annorlunda, så småningom. kram tillbaka, du verkar också fin!

Mamma Fräken sa...

Hej Anna!
Dina ord berör så mycket. Jag kan känna din sorg. Nej, egentligen känner jag ju inte din, men jag känner igen den. I min egen sorg. Du sätter ord på den. På din och på min. Min sorg efter min pappa. Och när jag läser din sista mening så sitter jag sedan alldeles stilla. Och försöker hitta något svar på det. För visst är det konstigt, att de kan vara så levande, men ändå döda. Men egentligen är det kanske inte så konstigt. De har ju alltid funnits vid vår sida. Vi vet ju inget annat. Men visst är det konstigt att livet ändå kan fortsätta? Och första sommaren är den första. Förra sommaren hade vi ju våra föräldrar här. Det måste ju bli lite lättare nästa år, för annars kan man ju inte orka. Aldrig kunde jag tro att sorg kan göra så fysiskt ont. Och vara så tröttande. Och med två små pojkar, liksom du så är det tufft. Så jag skickar lite extra kramar och styrka från en föräldralös till en annan. Hittade en dikt här omdagen som kanske kan förklara lite av den sista meningen du skrev...

Det finns något
som är starkare än döden
Det är närvaron
av de frånvarande
i minnet hos de levande.


Jean d´Ormesson

Anna ser dej sa...

Mamma Fräken:
Tack för din fina långa kommentar. För dina ord och tankar. Det värmde mig och fick mina tårar att rinna så det kändes som de aldrig ville sluta. Tack för dikten, det är kanske så det är. Fast rädslan för att glömma finns där också hos mig, allt det jag redan glömt som hon berättat, allt som vi inte hann dela. Men, nej, minnet är starkt. Jag känner hennes doft än.

Fina du, tack igen. Och en stor kram tillbaka i din egen sorg.

Momangen sa...

Känner din sorg rakt igenom och känner med dig. Det här är ett fint ställe som du har och här sätter du ord på det som är livet. Det svåraste och även det andra som är livet.

Jag är glad att jag hittat hit.
Ta hand om er.
/ Camilla

Anna ser dej sa...

Momangen:
Tack Camilla för din fina kommentar, den gjorde mig glad. Och tack för att jag hittat till dig, vilken fin blogg du har, vilket språk du har. Jag tyckte om den, mycket. Kommer och hälsa på hos dig.