Vi åkte ut till Långaskär, ön som ligger strax utanför, som är fylld av tistlar och torrt vasst gräs och där jag inte varit på flera år. Längs med strandkanten samlas det strandfynd: en polsk ölburk, en bensindunk i blå plast, en gammal bit från fören på en båt, stenar som rullats runda av havet och en gammal strumpa.
Den här gången var det nästan precis som förr, det luktade likadant: torrt och salt. Stora stenen där mamma, pappa och jag brukade slå läger och dricka saft fanns kvar. Vi packade upp mackorna där och Sixten klev i en komocka. Den enda skillnaden var att hon som brukade fotografera och lösa korsord inte var med. Istället skulle vi hitta en gravsten åt henne där, en som kan få ligga på hennes plats på kyrkogården. Smärtan svävade runt om oss, i havsluften, föll ner rakt i hjärtat. Värmen från solen, denna märkliga känsla av förr och nu i sammanblandning, av lycka och sorg i en och samma stund. Sorgen kom i nya vågor, sköljde över, stillnade inte.
Sen åkte vi vidare. Först till ön, den andra, innan Stockholmarna kom. Vi umgicks med fina människor och letade efter loppisfynd, åt glass flera gånger om dagen, grillade i sol och ösregn, skrattade och grät. Jag kände mig så hudlös, så ömtålig, så nära att gå sönder. Det liksom bara låg under huden och pyrde. Som om sorgen åt mig inifrån och bara lämnat en tunn hinna kvar.
Och sen en resa till en annan magisk ö, bara jag och barnen tillsammans med tre fina vänner och deras barn. Känslan av att komma tillbaka till den där ön, där jag varit så många gånger, där det utspelats stor dramatik: kärlek, smärta, ensamhet, midsommarfylla, dumhet, värme och möten. Nu: sköna samtal som gav ny kraft. Värme och kärlek i att möta gamla vänner, av självklarheten man har tillsammans när man känt varandra länge. Och utmattningen i att vara själv med ansvaret för barnen 100% av tiden. En liten orkan av känslor mitt i lugnet.
Nu är vi hemma igen. En sista vecka hade vi tillsammans, bara vår lilla familj hemma i vårt hus. Det var så skönt att det inte går att beskriva. Doften, sängen, stillheten. Ingen av oss ville lämna huset och trots att det var värsta sommarvärmen så struntade vi i stranden och badade i lilla uppblåsbara poolen på gräsmattan istället. Varje gång jag lämnade huset kändes det som jag skulle brista. Nu är vi hemma. Hudlöst eller inte, det är här vi ska vara. Sorgen fortsätter att skölja över mig, nya vågor.
Och jag förstår inte, förstår inte, hur hon kan vara död när hon är så levande i mig.
