Älskade 3-åring

En debuterande 3-åring idag. Nils.  Å ena sidan en oerhört kompetent liten människa, som tar sig fram med egen maskin och vill hjälpa till med det mesta. Väldigt social, inte rädd att ta plats. Å andra sidan en känslig själ, vill vara nära ofta, blir gärna buren och sover mellan mig och kärleken varje natt. Och en lillebror som är van att få jobba hårt för att få uppmärksamhet, ständigt uppmärksam på vad som händer omkring honom. Är oftast glad, pratar högt, skrattar högt, men när han blir ledsen kommer gråten högt också, stora tårar rullar nerför kinderna länge länge. Han är mycket, det har han alltid varit.

En otroligt fin liten människa, som jag är så glad att jag får vara med på den här resan. Varje dag värmer han mitt hjärta, varje natt lägger han sina varma små fötter mot min mage och en hand mot min kind. Jag minns varje sekund av när han kom till världen, som vore det igår. Och det är en av de mest fantastiska sakerna jag gjort i livet. Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser min upplevelse, den är så stark fortfarande.

Älskade unge, grattis på födelsedagen! Kärleken brinner med oändlig låga.

Ett kliv framåt, mot bassängens blåa vatten

"Det ABSOLUUUT viktigaste är att barnen får ert godkännande INNAN de hoppar i vattnet", säger Jan på bred Malmöitiska ungefär en sekund innan Nils vrålar "Nu hoppar jag" och kastar sig i bassängen. Utan någons godkännade. Jag fångar honom med nöd och näppe innan han sjunker. Bredvid honom hänger Sixten på en flytdyna och sprattlar allt vad han kan med benen, som en exemplarisk elev. Vi är på simskola första gången. Faktiskt den första schemalagda aktiviteten med barnen över huvud taget.

Men det märktes att det var lite konstigt, det där med badhus. Först drabbades Nils av tvivel av omklädningsrummet, ta av kläderna och duscha. "Jag vill inte bada" skrek han medan jag försökte med "Du behöver inte om du vill, men vi går och tittar på bassängen". "Nej, nej", nej...", ekade det mellan väggarna tills vi kom in till bassängen. Då tittar jag på honom och ser hur han  börjar lysa som en sol.  "Mamma, jag VILL bada". Så vi simmar, med flytkorvar, bollar och dynor. Nils är övertygad om att han redan kan simma och hänger som en apa i flytkorven, med både armar och ben, eller kastar bollen tvärs över barn och bassäng.  Sixten älskar allt, det märks - det varma vattnet, att följa instruktionerna och sprattlar med ben och armar och jagar bollar som om han aldrig gjort annat.

Och vi, vi har börjat det nya livet med bokade lördagar. Lite lite jobbigt, mycket mycket roligt.

Uti vår hage

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Baa, pa och kaa

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.

Utveckling

 

Sixten har lärt sig säga "helvete" och Nils kan numer spola i toaletten. Var får de allt ifrån?

Två år och 10 mån + ett år och tre mån = a handful

Sixten fyller tre om två månader. Han hoppar från soffans översta kant utan rädsla, klättrar upp i parkens höga mast, älskar att springa, att bli jagad. Stor kille som inte vill bli pussad av mamma på väg till dagis. "Nej, jag vill inte", vrålar han. "Jag vill vara ifred!". Sen, när han har lust, kommer han nära, sticker sin hand i min och säger "Mamma, jag vill vara med dig". Han är en tvättäkta treåring med mycket trots i kroppen, mycket vilja som måste utforskas, många gränser att studera och träda över, mycket längtan efter att göra själv, att hjälpa till, att vara behövd.

Och det är han ju. Behövd. För vad skulle vi göra utan hans integritet, utan hans små sånger som följer honom överallt, utan hans små hoppande trampande fötter som måste röra sig, springa på tå, klättra upp. Utan hans glimrande tankar som böljar och fräser och blir krokodiler och lejon som jagar och kan äta upp så det kommer BLOD eller som är små luddiga kaniner som gömmer sig under täcket. Favoritleken är fortfarande att bli jagad eller jaga, men mer och mer leker han för sig själv,  i sitt eget sällskap. Han pratar och pratar, Sixten. Alla pluraländelser är -or: fåglor och gubbor. Logiskt. Och alfabetet är spännande, "Min bokstav", ropar han, lyckligt som om han hittat en ovärderlig skatt, när han ser ett s.

Bakom honom kommer nästan alltid en lillebror, som också vill ha, som också vill klättra, som också vill leka med samma saker. Och han tar ingen skit, Nils. Blir han slagen slår han nästan alltid tillbaka, blir han fråntagen något skriker han sitt höga argskrik, blir han tillsagd gör han oftast om det han inte får. Han klättrar och klättrar, det finns bara ett ställe han inte kan ta sig upp till nu och det är vår säng som fortfarande är lite för hög. Men, Nils använder saker att kliva på, flyttar stolar och klättrar upp, häver sig och sprattlar ilsket med benen tills han kommer dit han vill. En vilja av stål. Och stora blöta pussar med öppen mun. Pratar gör han inte, men han kommunicerar otroligt mycket. Pekar, nickar, skakar på huvudet, kastar sig på golvet, skriker, skrattar, vinkar, kramas, låter. Han är mycket, vår minsta guldgris, mycket vilja, mycket kärlek som han liksom öser ur sig i ett ständigt flöde.

Sömnen är bättre nu. Han somnar själv, i sin säng, fast oftast med protest, vaknar nästan alltid nån gång runt midnatt och får sova vidare i vår säng. Och nästan alltid sover han resten av natten till 6-tiden när han brukar vakna, som den glada lilla skrutt han oftast är. Och faktiskt, de senaste två veckorna har han sovit flera hela nätter i sin egen säng också. Det går framåt, jag känner mig som en ny människa efter alla nätter med sömn i en- eller två timmars sjok till den här nya lyxen av tre-fyra-fem timmarssömn.

Vi växer allihop, på olika sätt. Nya faser, nya vanor, nya delar av oss som kommer fram. Ibland vill jag bara springa hemifrån för att få vara med mig själv ett tag i mina egna tankar, slippa ansvaret, slippa ha ögon i nacken, men aldrig aldrig släpper den taget för en enda sekund, havet av kärlek i bröstet som bara växer och växer. Kärleken till de vackraste små människorna på jorden.

One man standing

Han står nu, Nils. Överallt. Och håller på att lära sig att sätta sig själv. Det är en bra kombination. Och idag sa han "mamma"! Stora saker i hemmafrulivet.