Den var lördag den 15 september 2012 och vi stod bredvid varandra där i Malmö rådhus. 12 år och 2 barn senare. Sida vid sida. Liksom det löfte vi gav varandra där. Värmen som spred sig. Barnen som smet iväg i en korridor de inte skulle springa ut i. Jag släppte ansvaret och lät mig stå i kärlek. Eller rättare sagt, just då var mitt ansvar inför mig och honom, min älskade. Det var större än jag trodde, mer högtidligt, berörde mig mer, rörde mig mer. Vi tog den långa versionen och jag hörde orden om respekt, om att komma ihåg varför vi valde varandra. Det var fint och vackert. Tre minuter och två ja senare var vi man och hustru. Tårarna sprängde i mina ögon liksom glädjen i mitt hjärta. Sen kom det stora barnet tillbaka efter sitt äventyr och det lilla hällde ut en hel burk med såpbubblor på golvet. Vigselförrättaren började se lite ansträngd ut. Vi gick.
Efter kramkalas med föräldrar, syskon och våra barn tog vi den knallgula Porschen till Vintergatan. Jo, faktiskt. En fantastisk gata. En blå dörr, en grön dörr, en rysk vägg. Ett litet insprängt industriområde nära Malmö central. Där bröllopsfotograferade vi oss och jag fick lägga band på mig för att inte lägga mig på gatan och plåta fasader, vinklar och slitna färgflagor med telefonen och Instagramma ut dem på direkten.
Mottagningskommittén mötte oss hemma i huset med rosenblad och champagne. Ett litet sällskap med de allra närmaste. Det kändes så bra och så skönt. En kock grillade oxfilé och sen åt vi en fantastisk kakbuffé som min gamla aupairkompis Anna hade bakat. Vackra, varma tal. Varenda ett var som att få hjärtat insvept i sammet. Det gjorde mig så glad. Och sist fick jag hålla talet till min man. Jag ville verkligen berätta för honom och för alla som var där hur det var när vi träffades. Hur fantastiskt det var att träffa en man som honom, jag hade aldrig mött någon som honom innan. Det var som att komma hem, att få landa i hans värme och oräddhet. Det ville jag att han skulle veta.
Alla var där, alla utom mamma. Kanske var hon i närheten, jag hoppas hon såg oss. Jag vet hur mycket hon hade tyckt om det, hur fin hon tyckt att jag var, hur glad hon blivit för att jag gjorde om hennes farmors ring till min vigselring. Jag ville att hon skulle vara där, men jag kände inte henne. Och jag kunde inte prata om henne, det gjorde för ont just då. Men glädjen som flätas in i sorgen, den behövs. Det gör inte ont att vara glad längre, i början gjorde det så ont, kändes så fel. Nu känns det bra, att blanda sorgen med kärlek. Jag vet att de inte förminskas av varandra. Det som händer är att de byter plats, förändras, de flätas samman. Sorgen blir inte lättare men kanske möjligare att ta i, kärleken och glädjen ger lite andrum.
Tillsammans, min man och jag.
Och nu, nu tar vardagskärleken över igen.
