tisdag 12 juli 2011

Jag. Är.

Jag stannar så sent jag har lust med på jobbet. Slutför det jag håller på med. Tar tåget hem. På cykeln från stationen känner jag en intensiv lycka i magen av en liten skuttande flicka i rosa klänning, doften från havet och vallmon i gräset intill. Kommer hem till ett tyst och stilla hus. Öppnar altandörren, släpper in kvällsluften. Andas djupt. Så oväntad känsla. Tidsrymden. Ingen väntar på mat, ingen behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag här.

Trädgården på kvällen är min favoritplats. Jag älskar att gå där när svalkan kommit och dofterna letar sig fram utan brådska, utan svårighet. Låter handen glida över glättig mynta, ludna tomatblad, sträv lavendel. Det är som en skattkista, grönskan därute som jag får lov att dela med humlorna och fjärilarna. Dra en tistel här, plocka några vissna rosor där. Andas ut, andas in. Med magen, som jag försöker lära mig. I trädgården känns det som det är lätt att andas så.

Resten av familjen är kvar på Gotland där vi varit en vecka. Bland blommande vägrenar i lila, blått, gult. Med svärmar av fjärilar runt omkring. Med bad, cirkus och Visbys snirklande gränder kantade av rosor. Varvat med vredesutbrott, tjyvnyp och drömmar om lejon som äter upp. Sixtens mest frekventa ord har varit: aldrig. Oavsett om det har handlat om att komma och äta, kissa för natten eller följa med någonstans. Nils har oavbrutet spöat upp sin storebror och vrålat "jag bestämmer" när vi har sagt till honom att han inte får göra så. Ja, fullständig sommarharmoni som ni hör. Vanmakt och trötthet i kombination med glädje, närvaro och kärlek.

Några dagar kvar och sen åker jag till dem igen. Mina vackraste. Och argaste. Jag längtar, men nu njuter jag av att vara här, med mig själv.