fredag 27 maj 2011

Åka karusell och äta karamell

Det vankas helg med släkt, besök, gräsklippning och tivoli. Full fart tror jag. Om jag får tid ska jag skriva lite om min Stockholmsdag, förrförra veckan med Sade, Chokladfabriken och hemlängtan.

Njut av helgen alla vackra människor!

onsdag 25 maj 2011

Posttraumatiskt flyttsyndrom

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången.  Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.

onsdag 4 maj 2011

Att bo i en fontän och sova hela natten

Barnen lämnades hos farmor och farfar som hade laddat för allt som skulle kunna hända. Febertermometrar, kusinbesök, påskägg. Så tog vi tåget till Köpenhamn, satt på flygplatsen och drack latte och åt macka och läste. Utan att fladdra med blicken och säga "Såg du var Nils tog vägen?" eller springa runt efter ett litet blont huvud som just smiter in i en springa mellan två dörrar. Bara med oss själva och våra tankar.

Jag hade glömt hur det var. Att vara själv. Att få hinna sitta ner och tänka en tanke ut. Att äta middag klockan 8 istället för halv 6. Frukost på sängen. Och så staden, att hinna möta den. Jag älskar storstäder: livet, rytmen, men framför allt doften. Alla städer har sin egen doft. Toppnoten är ofta sopor och avgaser, men sen, därunder. Där finns stadens själ.

Rom luktade mat, klorerat vatten, apelsinblommor och cigarettrök. Det var vårt över påsk, mitt och kärlekens. Ensamma bland några miljoner andra turister och så de stackars Romborna. Vi promenerade tills vi fick skoskav och träningsvärk. Runt varje hörn en ny fantastisk kyrka, ett monument som tog andan ur mig, ett hus som jag ville gå fram och stryka händerna mot, en piazza som öppnade sig som en himmel, en staty i marmor, en Caravaggio.

Vi åt salami och prosciutto och ostar. Vi satt i solen och åt pistageglass, tittade på kyrkor och åt skaldjur, armbågade oss förbi gladiatorer i tubsockar och fotriktiga sandaler utanför Colosseum och åt pizza. Vi drack vin. Hånglade. Läste. Sov hela natten. Och bodde i en fontän där Moses delade Röda havet varje dag.

Sen åkte vi hem. Hjärtat längtade så det ville spricka efter de två små trollen. Och jag insåg att jag längtade hem, hem till huset. Just det, så är det ju. Ibland krävs det att man lämnar för att hitta något.

Hittar hem.