Mrs Superwoman goes to bed early tonight

Vaknade tidigt och hade förlorat en timme. Nä, nu börjar det "Ja, klockan är ju sju fast egentligen är den ju sex". Kokade gröt, skummade rubriker, duschade snabbt. Skrev veckomatsedel och storhandlade. Köpte två soffor på Blocket. Kärleken fixade släp, jag tankade. När jag kom hem var stubbfräsningsmaskinen här och likviderade veckans trädnedtagning.

Lekte med barn. Tog hand om svärföräldrar. Lagade lunch till 10 personer. Välkomnade kärlekens syrra med familj. Hittade rabarberskotten som tittade upp. Fick hem sofforna. Lagade våfflor till 10 personer. Lekte i trädgården. Lagade middag. Duschade barn. Läste saga. Betalade räkningar. Budade hem en matta. Drack ett glas vin. Eldade första brasan i huset.

Over and out.

Krokus och kaffe

Den första lila krokusen har tittat upp. Och scillan, min favorit. Inskolningsveckan har fortsatt och det har gått riktigt bra. Imorse lämnade jag smågrisarna och det var inte minsta tillstymmelse till ledsamheter. "Får mamma en kram innan jag går" försökte jag. "Nej" skrek bägge och for in till Linda-Marie på dagis.

Så jag åkte hem och jobbade några timmar. Nu ska jag dricka en kaffe vid en solig vägg i trädgården och sen hämta mina fina små killar igen. Lite park kanske, jag har köpt briocher och blåbär som ska få följa med i alla fall.

Ut i solen!

Jo, men jag tror jag såg nåt därute under de 5 sekunderna jag var där

Förra veckan skulle vi skola in på dagis ju, men det gick åt skogen. Sixten har haft mellan 39 och 40 grader hela veckan tills idag, som varit första feberfria dagen. Så imorgon kör vi igen. Jag är dock ännu lite mer skeptisk efter att kärleken berättat att han ringt och pratat med dem på dagis och kollat av schemat inför nästa vecka. Då tyckte de att vi skulle lära våra barn att sova kl 11 istället för som nu kanske 12.30 för Nils. Varför? Jo, för att de andra ettåringarna ska sova då. Eh, jag vet inte men det känns inte direkt som en bra inställning att våra barn ska ändra sig för att de är äldre och inte har samma behov som de små. Men, det kanske bara är jag. Som sagt, jag försöker att hålla mig öppen och inte ha förutfattade meningar inför nästa vecka. Helt lätt är det inte.

Första konferensen med klimatforskarna hann jag också med förra veckan. Två dagar i Asa, en liten fläck på kartan i närheten av Alvesta/Lammhult. Min stackars humanisthjärna jobbade för högtryck med aerosoler, koldioxid, biogeokemi, paleogeologi, en oändlig mängd klimatmodeller. Men det var spännande och jag träffade en massa trevliga människor. Och fick sova en hel natt. Helt underbart.

Idag är däremot en sån där dag man bara vill snabbspola. En usel natts sömn eftersom Sixten sovit så dåligt. Han har haft hög feber i 6 dagar, skrutten, så det är inte konstigt att det blir lite bökigt men ändå. Sedan en oändlig och ständigt pågående gnällton från någon del av huset, "Uuhuuu, mamma, Nilla tog den/jag slog mig/jag ramlade/jag vill inte äta/gå ut/Issa slog Nilla".

Jag har varit ytterst nära att få ett sammanbrott. Ja, jag förstår ju att Sixten är helt slut efter 6 dagars hög feber och liten matlust, men jag har nästan inte kunnat hantera detta evigt pågående gnällande. Nils å sin sida har inte fått utlopp för all sin energi och tar gärna alla  chanser att reta gallfeber på sin storebror. Ahhh. Jag tvingade ut oss en sväng på förmiddagen och det var tur, promenera ner till havet, titta på båtar, äta bulle, kasta sten i vattnet, en liten paus från gnisslet som dock tilltog eftersom ingen av herrarna ville sova middag.

Klockan 16.15 stod jag i alla fall där, i trädgårdens eftermiddagssol med en kratta och Nils på cykel och började känna mig normal igen. Ja, faktiskt hann jag tänka tanken att "så här är det det ska kännas med hus och allt" när jag hörde Nils säga "Mamma, Nilla kissat, ingen blöja" och jag insåg att nej, han hade ju gått utan blöja och det hade jag glömt när vi skulle klä på oss och gå ut... Ja, bara in igen då alltså med nerkissad overall.

Nu sover de. Imorgon kör vi igen och dagis ska få se på ungar som inte sover klockan 11. Med glädje ska de få det.

PS. Jo, det skymtade en krokusknopp och ett tulpanskott därute mellan löven, när jag var ute i de där 5 minutrarna. Det är officiellt vår nu. DS.

Malmöyogis, se hit

Jag hittade yogan i höstas, i kropp och andning och framför allt närvaro. Trots all stress så var jag här och nu i stora delar och det tror jag var yogans förtjänst. Och meditationen. Herrejösses, jag glömde nästan meditationen. För upplägget var en timme yoga och en timme meditation i kombination. En helt fantastisk kombination som fick mig att landa och hinna vara. Det längtar jag efter att hitta igen.

Så, nu behöver jag tips på bra yogaställen i Malmö. Någon?

Att våga vänta

Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.

Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!

För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!

Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.

Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.

Första dagen är en dag av grav förvirring

Ja just det, det var så det kändes: den där jobbiga känslan av att inte ha koll på något. Att inte hitta till toan, inte veta vad någon heter, inte förstå hur något hänger ihop. Var ska jag äta lunch, vem ska jag äta lunch med, finns det någon jag vill äta lunch med?

De verkar alldeles normala på nya jobbet och jag fick inte ens mina fördomar om Birkenstocksfyllda korridorer uppfyllda. Mitt nya rum har ungefär 50 hyllor, vad det är tänkt att jag ska ha på dem vet jag inte. Jag är inte heller det minsta säker på vad det är tänkt att jag ska göra. Dessutom har jag inte hittat något sätt att komma under en timmes pendling till jobbet, jag hoppas jag hittar något sätt för annars suger det rätt kraftfullt. Och så den där förvirringen som är så jobbig då.

Det tar på krafterna att flytta, det gör det.