Dag 01 - Presentera mig själv

Just nu halvdagsvabbande mamma. Stenbock. Velig. Född i Eksjö, uppvuxen i Solberga (Småland), flyttad till liten by utanför Karlskrona (Blekinge), bott i Oakland, Uppsala, Karlskrona och Stockholm. Undvikit att bo i Växjö. Snart på väg till Malmö eller Lund. Snart 40 och håller på med mitt bokslut för det. Kommunikatör (vilket en gammal pojkvän tyckte var omåttligt roligt - jag "som är så dålig på att kommunicera"). Bästa resmål: öluffning i Thailand, salsa på Cuba och galenskap i Las Vegas. Lojal. Eftertänksam. Kärleksfull. Lyhörd. Stark. Dåligt minne. Tycker väldigt illa om blåst och snålhet. Tycker väldigt mycket om fyrar och bullriga, utrymmeskrävande kvinnor. Bekräftelsebenägen. Dålig på att höra av mig till många jag vill höra av mig till. I starkt behov av ensamhet, vilket det finns väldigt lite av just nu. Stark längtan efter en egen trädgård, mer yoga och kaffe. Och choklad, alltid choklad.

Separation en masse

Hudlös. Det var det enda ordet jag kunde tänka på i fredags när jag stod och väntade på tunnelbanan hem från jobbet. Förra veckan var ett enda svall av känslor, som stegrades från onsdag, när jag blev erbjuden nytt jobb och berättade för chefen, till torsdag när jag berättade för kollegorna och i fredags när jag skyndade hem för att börja tänka på visningen av lägenheten som har varit idag söndag.

Jag har alltså sagt upp mig från jobbet. Inte för att jag vill egentligen vill eftersom jag älskar mitt jobb, men för att vi har tagit ett stort beslut som inte kan få andra konsekvenser. För i februari flyttar vi från Stockholm till Skåne. Det är jätteroligt och spännande och skitläskigt och får mig framför allt att förstå hur mycket separationsprocess jag måste köra igenom. Här har jag levt i 10 år, fina10 år när jag har förstått vad jag vill jobba med, mött kärleken, vidareutbildat mig, fått barn. Jag har blivit stockholmare. Och sen allt det andra: dagispersonal, mitt kvarter, tunnelbanan - allt det som är "mitt" som jag inte reflekterar över vanligtvis men som nu helt plötsligt känns jätteviktigt.

Så mycket känslor som maldes runt i mig förra veckan var det länge sen jag gick runt med. Jag har gråtit varje dag på jobbet för att det faktiskt finns en massa sorg över att lämna något som är så bra. Mina fina kollegor som jag skrattar med varje dag, spännande människor och forskning, nya utmaningar varje dag och en ny bra chef. Och alla vänner som finns här, det vill jag nästan inte tänka på. Vi som träffas så sällan i samma stad, hur ska det bli att bo långt ifrån varandra? Det är tungt att lämna. Men det kommer bli bra, det vet jag. Det är bara så många nya situationer och val: jobb, stad, boende, dagis. Fast långt därinne i magen så vet jag att det är det här vi ska göra nu. Det är dags, det är nu som det faller på plats. Så vi gör det, men jag är skitskraj.

Jag tänkte bara säga att den där listan kommer men jag har liksom inte hunnit än bara.

Alla gör det och jag vill också

Det har spridit sig som en löpeld i bloggosfären. Alla gör det. K, Yogamamman, Frida, fru a, ja, alla alltså. Jag är i vanlig ordning inte först på bollen men nu hänger jag på. 30 dagar om mig, som kanske kan få upp mitt bloggtempo och ge lite ny energi. Så här. Jag kommer ta mig lite friheter, men so be it. Nu startar vi.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

insikt

just nu funderar jag mycket på mitt arbete. jag älskar det. älskar utmaningen i ett kommunikationsproblem, älskar allt det som hänger samman med kommunikation: människorna, känslorna, budskapen. och det finns så mycket att lära sig, så oändligt mycket. var ska vägarna leda så småningom? jag är urkass på att sätta långsiktiga mål men jag tror banne mig det är dags nu, snart 40 och ändå är det så svårt för mig att formulera vad jag vill. jag vet vad jag inte vill. men vad jag längtar efter, ibland tror jag att jag inte vågar formulera det ens för mig själv. men jag vet att jag ska öva mig, det är det mitt hjärta längtar efter.

helgen bjöd på en slags oväntad gåva: bröllopsfest. ja, alltså jag visste ju att vi skulle gå på bröllop, men det var så mycket annat som hände inför så jag hann inte tänka på det alls. så i lördags morse satt vi på ett plan till Oslo, kärleken och jag, bägge trötta och lite håglösa efter ännu en sömntrasslande natt. kände bägge mest för att checka in på hotellet, stanna på rummet och beställa upp roomservice och dra täcket över huvudet. men vi kom iväg på vacker vigsel och fantastisk fest med vackraste norska brudparet och energin flödade tillbaka tillsammans med champagnen. jag slogs av den abnorma skönheten hos alla kvinnor, äldre och yngre. dansade tonårsaktigt till Robyn och vacklade slutligen i säng med svullna fötter efter för höga klackar. lycklig.

det underbara i att förflytta sig, resa en smula, inifrån och ut.

blodsmak i munnen

Tandhygienist som slaktade mitt stackars tandkött, vab på förmiddagen och möten hela eftermiddagen. Efter en natts usel sömn. Det är tur att jag fick landa i kroppen och skruva ner surret i huvudet av min Yoga Nidra ikväll. Alltså, jag måste säga det, yoga och meditation is da shit.

Tillbaka

Jag är här. Går in då och då, läser lite andra bloggar men vill inte skriva. Det surrar mycket i huvudet och det tar all plats. Allt är bra. Jag har rest lite, med barn och jobb. Det har varit fantastiska lövhimlar, kalla fötter, surdegsbröd, vänner från förr. Men mest surrar det. Det är så mycket och för färskt för att dela här än så länge, men vi kommer dit så småningom. Just idag är det vab hemma med ganska pigg Sixten och lite hängig Nils. Sixten har fortfarande inte kommit i några som helst kläder trots att klockan är 14 och jag orkar inte tampas med honom om det. Vi har det mysigt, nakenfisen, lillebror och jag. Målar, bakar med lera, bygger tågbanor. Har installerat Spotify till min nya mobil så musiklivet kan få blomstra. Och så skriver jag igen. För jag har saknat er.