onsdag 22 september 2010

Vi börjar gå hand i hand, kroppen och jag. Nu tillsammans med en clown.


















Jag promenerar oftast till det djupblå rummet, stänger av mobilen på vägen, känner kroppen röra sig. Öppnar dörren och kliver in i det lågmälda. Mjuka kläder, mjuka fotsteg, mjuka röster. Går in och sätter mig på en av de orangea yogamattorna. Blundar, är i mig själv, andas med magen. Jag tycker om energin i rummet, jag tycker om vår lärares röst när han avslutar en instruktion med "Okey dokey", jag tycker om att lärarna inte fokuserar på vilken typ av yoga vi håller på med eller vad meditationen ska uppnå för det ska inte bli en stressfaktor i sig, jag tycker om att bara vara där. Tycker om att vara där 2 timmar och en kvart varje gång för då hinner jag landa.

Första gångerna så stretade kroppen så fruktansvärt trots att vi bara gjorde enkla, enkla rörelser som löste upp låsta lemmar. Jag pressade och kroppen stretade emot. Jag ville prestera och kroppen kunde inte. Men nu, senaste gången, så började vi hålla varandra i handen, jag och kroppen. Vi hjälptes åt, jag släppte och kroppen släppte också. Millimeter för millimeter, mot något som kändes som närvaro.

Sen stod jag på huvudet i Clownen. Och den exaltation som infann sig när jag faktiskt stod på huvudet och kände mig helt avslappnad var enorm.

Sen kommer meditationen, en timme. Oftast med en röst att följa ibland i tystnad. Ibland vill kroppen bara sova och stänga av, ibland kryper det i mig som en myrstack. Ibland är det härligt, ibland är det jobbigt och ibland är det skitjobbigt. Men det är bra, jag känner det i själen som försöker hitta en liten lugn picknickplats med egen filt och hallonsaft bland alla surrande tankar som pockar på uppmärksamhet. Jag vet inte om det är yogan eller något annat som gör det, men jag känner mig så mycket mer närvarande nu än jag gjort på väldigt länge. Som om jag hänger ihop igen, med alla delar. Som om jag känner smaken av mig själv igen, känner igen mig själv. Som om jag varit vilse och har hittat hem.

Det är bra grejer.

Bild från http://www.yoga.se/

måndag 13 september 2010

Tekoppar, feber och 2000 gram choklad




























 











 











 













Måndag: vab. Först av ett barn (litet), sen också nästa (större). Nils hade en släng feber igår, över 39 grader men jag märkte det aldrig. Idag blev Sixten dålig på dagis, och nu över 39 grader där också. Jag mår fortfarande bra och försöker jobba lite medan bägge sover. Och blogga en smula då.

Men i lördags, då hände det grejer. Vi var på Gröna Lund och gjorde precis allt man ska: åkte tekoppar, flygande elefanter, nyckelpiga, tufftufftåg och till och med pariserhjulet. Avlslutade med att vinna på chokladhjulet och köpa ballonger.

Förövrigt tycker jag att val 2010 är lätt ångestframkallande, eller kanske egentligen mest jäkligt oinspirerande. Jag blir bara trött när jag ser Sahlin och Reinfeldt på tv:n, får ticks och snabbzappar förbi. Jag vet just nu bara vad jag inte vill rösta på. Resten av veckan ska jag göra snabbtester på internet för att se vilket parti som är för mig. Det är tur att det finns en quick fix för allt...

söndag 5 september 2010

Det snurrar i min skalle

Det snurrar. Det går fort. Mycket jobb, stora saker runt omkring, alla frågetecken, det nya livet utan hemmaman. Det gör att det snurrar ännu mer. Och så lite grönt snor på det. Stor, tung tröttma i kroppen hela helgen och imorgon är det back in business. Men, så skimrar det till där i kalendern, ett vitt lugnt ljus som sprider sig över sidorna. Yoga- och meditationskursen som jag bokat mig på börjar imorgon kväll. Två timmar för bara mig.

onsdag 1 september 2010

Andas höst och tänka kärlek

Mjukhet. Det är vad jag tänker på idag. På vad kärleken skapar, vilka rum den öppnar, om att stå där med hjärtat i handen som en liten nykläckt fågelunge. Vilken magi den bär med sig, kärleken. Jag längtar till varje tunnelbaneresa för då läser jag Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Jag läser den långsamt för att den inte ska ta slut för fort, den är som att ha ett litet moln i famnen. Idag kom första krispet i luften och jag inser hur mycket jag längtat efter det. Sommaren är underbar, men hösten, hösten är det som öppnar mig, tar fram kreativiteten, som får mig att längta. Så här sitter jag nu och känner mig mjuk med ett moln i famnen och längtar.

Och på det: heldagsmöte.