Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Att vända blad. Och äta chokladtårta.

Imorgon ska jag sätta på mig sneakers istället för klackar och gå till dagis. Lämna Sixten och ta första dagen av inskolning av Nils, vara där några första timmar. Jag är faktiskt glad att få komma till dagis igen efter alla månader av icke-hämtning och lämning, det är skönt att slippa trasslet men man blir väldigt bortkopplad från hur barnen har det på dagarna, vad kompisarna heter, vad de äter, leker, gör. Så imorgon är det inskolning av mig också. Det behövs.

Ikväll lever jag fortfarande på minnet av den fantastiska middag och fest vi var på igår. Barnvakt, kräftor, västerbotten- och kantarellpaj, champagne, massor av härliga människor. Och hela jag vibrerar fortfarande av tanken på choklad- och hallontårtan som avslutade kvällen. Vibrerar. Imorgon ger jag mig in bland fiskbullarna igen, med full kraft.

Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

1 dygn, 4 timmar middag och 7 rätter senare

 









 

 

 

Vi rymde hemifrån, kärleken och jag. Ett dygn. Farmor och farfar tog barnen och sen drog vi. Tog bilen till stranden och LÅG ner. Läste. Några timmar. Sen åkte vi in till Visby och checkade in på hotellet. Ägnade oss åt den fantastiska dubbelsängen, inspektera utsikten mot havet från balkongen och använda alla gratisprodukterna i badrummet.

Några timmar senare drack vi champagne och åt en gudomlig middag på 50 kvadrat . 7 rätter. 7 glas vin. 4 timmar. Bara äta och prata. I lugn och ro. Bara vi, min vackre man och jag. Inga rusningar för att torka upp spillt vatten eller kladdiga händer. Ingen som vill ha mer mat NU. Bara sitta. Bli uppassad. Babbla om allt vi inte hinner vanligtvis. Dricka vin. Dricka ännu lite mer vin. Bli lite smålullig och glömma att fota till bloggen. Fnissa hysteriskt åt att jag fick fråga hur man skulle sätta på vattenkranen på restaurangens toalett. Sen gå hem till solnedgången och tacka alla gudarna för att vi fick göra just det här tillsammans. Och sen sova hela natten utan att vakna en endaste gång. Med sovmorgon dagen efter, till säkert kl 8. Det är rättvisa.

Sen, när vi var hemma hos våra fina ungar igen och hade varit det ett tag. Och det blev trotsskrik, överkokta makaroner och bajsblöjor så såg vi på varandra och väste: sju rätter - glöm inte det. Jag glömmer inte.

Uti vår hage

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Borta bra...

Det regnar och vi är hemma i stan igen. Det är så jäkla skönt. Senaste veckan har jag längtat ihjäl mig efter att få komma hem till min säng, mina rena kläder och min dator.

Vi åkte från en ö till en annan. Hamnade i hyrd stuga vi inte sett förr, jättemysigt bland tallar och klippor. Lagom stort hus med utedusch, utedass och nyrenoverat kök. Fem minuter från vattnet och blåbärsris precis intill. Härligt. Men efter fyra veckor iväg hemmifrån så började det pocka och locka i mig: hem, jag vill heeeeeeeem.

Så gick vattenpumpen och dog så efter en veckas kånkande på vattenhinkar och raggarduschande så var det himmelrike att landa här hemma igen. Duscha varmt, länge och inomhus. Men, det får en att tänka på hur mycket vatten man gör av med och hur mycket man tar för givet ska finnas. Vi har det ju jävligt bra, det är välbehövligt att få den där påminnelsen om det. Och det är nästan en av de bästa sakerna med att vara borta också. Att längta hem.

Så, nu är jag hemma igen. Jag är så glad för det och mitt fina sommarlov. Idag är en liten extra oas innan jobbet startar igen. Vi tvättar, bygger tågbana och tar det lugnt. Alla landar. Och snart börjar det nya livet med Sixten och Nils på dagis och två heltidsarbetande föräldrar. Pusslandet. Jag tycker faktiskt det ska bli lite spännande att se hur allt kommer att funka. Nu: kaffe och Från och med Du. Hemma.