Att hinna med

Mitt tempo är ungefär lika snabbt som en snigels vid det här laget. Jag bokar kanske en sak om dagen, max, för mer känns så...stressigt. Men idag, ja jäklar, vad jag har jobbat. Tandläkarbesök och vaccinering för mig, lunch med kärleken. Och nya galonbyxor till Sixten.

Måste. Ligga. Ner. Nu. 

Oändliga mängder plättar och legobyggande senare

Jo, vi har överlevt. Vi har faktiskt haft det jättebra, till och med nästan helt i harmoni. Vi hade ett utbrott igår som inkluderade ledsen Nils, trotsig Sixten och trotsig mamma, men förutom det har det varit jättebra. Och det trots förkylning, regn och mörker, vaccination av barnen och knackig nattsömn. Vi har stekt plättar, varit i parken, lekt med lego, byggt koja, bakat, tittat på film, läst böcker, badat och duschat, brett mackor, åkt buss och ätit glass.

Det har mest varit Sixten som stått för nattväckningarna, mycket drömmar och en del tårar. Nils var lite orolig i natt och i förmiddags upptäckte jag att det ser ut som trumhinnan spruckit, med torkat "guck" i ytterörat. Lille skrutt. Annars har räddningen varit väldigt bra middagslurar när bägge kiddosarna har sovit i närmare två timmar och gett lite andningspaus (och tillfälle att förbereda mat och plättsmet...).

Det är ju inte längre som i början av tvåbarnslivet: att jag känner mig livrädd för att vara ensam med bägge barnen för att det känns så SVÅRT med två små skruttar med olika behov att parera och tillfredställa samtidigt. Jag är lugn med att vara själv, jag vet att jag klarar det bra, men det kräver sån otrolig närvaro hela tiden. Det är det jag tycker är svårast - intensiteten blir så hög med få pauser när man kan koppla ifrån och släppa taget lite. Det är som att vara redo för språng hela tiden. Och är nattsömnen inte bra så går det inte att slappna av då heller riktigt.

Idag börjar kroppen säga ifrån med ond nacke och höft av mycket kånkande och bärande. Spänd och redo att gripa in, att när som helst rusa fram och fånga upp en bäbis som har trillat eller en potta som bärs med skakiga händer över en lillebror. Men om några timmar är vi två igen och mitt tillfälliga singelmammaskap över. Och, jag vill säga det igen, ni singelföräldrar därute: ni har all min respekt och beundran och borde få en guldmedalj ur kungens hand. Verkligen.

Hade glömt

...att kärleken ska till Köpenhamn imorgon och är borta två dagar. Elddop! Sjuklingar, Sixten hemma hela veckan och två ensamkvällar. Och kanske lite vaccin på det också då... Duploklossarna har i alla fall varit en succé idag. Och vi har bakat en plåt pepparkakor. Faktiskt har det varit riktigt harmoniskt trots snoret och mycket innetid.

Så, ett djupt andetag. Det ska nog gå finfint.

Dålig kombo

Idag är vi hemma hela gänget, utom kärleken.

Både Sixten och Nils går med ständiga elvor under näsan och S hostar som en räv. Planen var att vaccinera oss alla tre idag, men det gick i stöpet. Ringde vårdguiden och frågade om vaccinering i kombination med förkylning, de tyckte vi skulle avvakta tills killarna är bättre och vi vet att det inte är feber på g. Typiskt, för just idag skulle de få in vaccin på vår vårdcentral. Och på dagis meddelade de igår att de har ett misstänkt fall av svininfluensa, fast på en annan avdelning. Så Sixten får vara hemma tills han är bra igen och då ska vi få tag på vaccin, om vi så ska åka land och rike runt.

Jag har ringt in hjälp för några dagar hemma med bägge grisarna. Duplo-klossar är på väg och anländer ikväll! Och vi har pepparkaksdeg i kylen. Jag skulle säga att vi är redo.

En lördag. Men inte vilken som helst.

Födelsedagsuppvaktning. Kaffe. Stress hem. Sixten somnar i vagnen. Jäklar. Sixten vill inte somna hemma. Nils är trött, men vill inte sova när han hör att storebror ligger i sängen bredvid och småpratar. Bägge barnen sover inte, de står i var sin spjälsäng och hoppar glatt. Sixten får komma upp och får mat. Nils somnar. Lägger Sixten, Nils vaknar. Irritation och lite gnäll. Jag tar väskan och går. Ett dåligt samvete följer mig ut till väntande vän i bil.

Vi åker genom stan. Vi babblar. GPS på. Mobil. Tunnel. Mindre vägar. Vi babblar. Snabbt framme. Tallar och regnvåt asfalt. Det susar, fast inte av bilar längre. Bara träden. Och vattnet.

Checkar in. Ljuvligt hotellrum: enkelt, vilsamt. Fan glömt kameran. Snabbt på med baddräkt och kimono. Andas högt upp, går i rask takt, babblar lite frenetiskt. Går i långa korridorer. Plötsligt är vi där: vid massagen. 30 minuter: andas långsamt, varma händer, mjuk olja. Kroppen går ner i varv, vill vila, fast rädd att vila, rädd att slappna av, rädd att känna hur trött jag är och hur mycket jag bara vill sova.

Långsamt kommer andningen och takten ner. I takt med att jag häller varmt vatten över mig, ur en trähink. I takt med att vi sitter nakna i varm bassäng med stenbotten som känns sträv under rumpa och händer. I takt med att vi låter novemberkvällen omsluta oss, i utomhusbassängen: huvud i kylan och kropp i värmen. I takt med teet och frukten vi dricker och äter i vilstolar. I takt med att vi inte har lust att bada längre utan bara sitta i våra kimonos i soffan vid baren och dricka en drink. I takt med någon lagar middag till oss, serverar och dukar undan. I takt med att vi hinner prata, slutföra samtal, låta orden glida vidare i någon annan riktning än de startade. I takt med att det blir ett möte, på riktigt. Där vi inte hunnit eller orkat komma på så länge. Det är glädje.

Sen sover vi. En hel natt. Tungt och utan avbrott. Vaknar och mediterar, för kort men härligt. Äter frukost. Vilar lite och åker sen hem. I hallen möts jag av två runda, glada ansikten, som leker kurragömma bakom en dörr. Jag är varm och glad. I mig flödar energin. Runt mig flödar kärlek.

Kyckling i curry och spänd förväntan

Vi har ätit middag och druckit en fredagsöl (en kall folkis, roligare än så blir det inte). Barnen sover i sina sängar. Just nu. I kroppen bor en stor trötthet och tacksamhet. Eftermiddagen har varit bra, lugn, varm, utan trotsattacker. Och det räcker långt.

De senaste nätterna har barnen avlöst varandra i sömntrassel och kört varannan natt. I onsdags vaknade Nils kl 23 och skrek och grät fram till kl 2, då helt plötsligt var allting bra igen och han en nöjd ung man. Jag misstänker att det är tänder på väg upp, det var liksom så konstigt och ryckigt. Natten efter sov han hela natten igen, men då drömde Sixten mardrömmar och vaknade om och om igen. Fas det är kanske tur att de inte sätter igång samtidigt i alla fall.

Jag längtar tills imorgon. Då ska jag få massage och varma bad, god middag, umgänge med vän som jag inte sett på evigheter känns det som. En hel natts sömn. Och vara ifrån Nils för första gången. Det känns spännande och bra. Det är dags, det är det.

Hur gick det sen? Natt 5 och 6...

Kväll fem så grät jag. Av trötthet och misströstan. Nils vaknade stup i ett och gnisslade, behövde lyftas upp, buffas, ramsas. Han väckte Sixten, som gnisslade, behövde ha vatten och stoppas om. Och tvärtom. De satte igång varandra och hela natten kändes det som jag vaknade med ryck, drog på mig morgonrocken och släpade mig in till barnen med sammanpressade käkar för någon slags omsorg.

Men igår, på sjätte natten, så hände det. Nils sov HELA natten utan att vakna en endaste gång. Och detta trots att hans storebror inte gjorde det... Sixten verkar drömma mycket, det är mycket tigrar och spöken, och många uppvak med gnissel och tjut. Men Nils sov. Som en ängel. Lycka och seger!

Idag håller jag på att kolla hotell på Koh Chang. Utanför regnar det grått och snoriga barn körs i vagnen med stelkalla fingrar. Inuti är jag redan där, vid turkosblått vatten, elefantbad och tropiska nätter. Det lättar upp avsevärt.

Natt 4

Vi kom hem i morse, jag och Sixten. Nils hade vaknat vid 21 och sen hade kärleken inte hört honom på hela natten. Det behöver inte betyda att han inte har varit vaken eftersom jag har en tungt sovande man, men det betyder ju att han inte varit ledsen och kunnat somna om själv.

I natt kommer elddopet. Bägge barnen i samma rum.

Jag vill ha den!

Och man kan vinna den. Här!

Natt 3

Det går framåt, men har varit lite upp och lite ner. I natt var det enklare. Inte mycket gråt eller skrik, lätt att lägga ner och söva om. Fast lite fler uppvak, runt varannan timme efter första sovpasset på 4 timmar. Det som är coolt är faktiskt att vår godnattramsa faktiskt verkar funka. Han blev lugn och tyst direkt när jag ramsade för honom förutom de gånger han redan hade ställt sig upp i sängen, när jag först var tvungen att lägga honom ner.

I kväll sover jag borta med Sixten och kärleken får ta Nils. Dessvärre verkar Sixten ha fått en släng av sin tidigare nattskräck, har vaknat runt 22 varje kväll nu några dagar och gråtit, gråtit, gråtit och varit svår att få kontakt med. Så vi får se hur natten blir. Bara för att man sover med det stora barnet behöver det inte betyda att man faktiskt får sova...

Nilla, en 10-månadersgris

Han har fyllt 10 månader. Vår Nils, som kallas Nilla. När man än ser honom rör han sig. Klättrar, kryper, står, går, kravlar, ålar, rullar. Han har lärt sig klättra upp på soffbordet, vilket är en ny utmaning i tillvaron. Och igår stod han själv flera gånger, för första gången. Han spänner den lilla kroppen, balanserar på tå, för att nå något högt upp. Oftare och oftare når han. Han klappar händerna och vinkar. Säger "mamma" och "pappa". Typ i alla fall.

Han är 76 cm lång och väger 9,4 kg. Äter bättre och bättre nu när han inte nattammar längre - jag tycker jag märker stor skillnad bara under de här två dagarna vi har provat. Han är inte tjock, men mycket kropp, stark och stadig. Han älskar diskmaskinen, fjärrkontrollerna, datorn. Och sin gosemus, som han trycker hårt mot ansiktet i en lycklig omfamning när han får tag på den.

9-månaders perioden har varit jobbig. Han, som tidigare var så tålmodig och solig, blev klängig, mammig och väldigt krävande. Det känns som vi är på väg ur den nu. Efter mycket bärande, amning och svåra nätter.

Jag börjar ana en ny Nils som är på väg fram. En nyfiken, envis, ljuvligt fin liten kille. På väg ut på egna små krypturer för att möta livet.

Dream a little dream...

Vi har funderat och drömt, jag och kärleken. Om att tillbringa vår första respektive sista del av föräldraledigheten tillsammans, långt bort, i värme och solljus. I förrgår bokade jag biljetterna. Här ska vi vara. Nästan hela januari, tvärs över jordklotet, hela familjen. Inget dagis, inget snöslask, ingen stress, inget januarimörker. Jag smakar fortfarande på känslan av att det inte längre bara är en dröm. Det är liksom så fantastiskt att jag inte riktigt kan greppa det än.

En dröm känns också nästa lördag som. Då åker jag hit tillsammans med en fin vän för varma bad, lugn och egen tid. Och en egen natts sömn! Det, mina vänner, är nästan också ogreppbart fantastiskt.

Bild lånad från www.koh-chang.com

Natt 2

Lycka! 
Det verkar som polletten har trillat ner för Nils! I natt har han bara vaknat fyra gånger på 12 timmar, dvs snittat på fyra timmars sömn per tillfälle. Inget superhysteriskt skrik vid något tillfälle, utan det har funkat att ta upp honom, ge lite vatten, lägga ner igen, buffa lite på rumpan och ramsa godnattramsan "Godnatt min skatt, sov så gott". Och ingen amning alls. Brösten känns lite som svanar som häckar, men det går ju över...

Ironiskt nog så har jag haft lite svårt att somna om när jag vaknat, så jag är inte precis så utsövd som jag skulle kunna vara, men ändå. Inget ont i magen av hysteriskt ledsen/arg liten kille och känslan av att det inte går.
För det går! Tjoho!

Nej, nej, jag ropar inte hej

...men idag tog det mindre än 10 minuter för honom att somna. Jiha! Kan han ha fattat galoppen redan eller är det en engångsgrej?

Den som är vaken får se...

Natt 1

Vi tog oss igenom natten, Nils och jag. Fast kul var det inte. Jag skulle tro att han har skrikit i ungefär 3-4 timmar och eftersom Nils inte gör något lite halvdant så har det varit gallskrik. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde: klappade, buffade, tog upp. Jag misströstade kraftigt runt 2 tiden och tänkte att "det här går bara inte". Men, så förändrade sig tonen och ilskan fram på morgonen, det blev inte fullt så eländigt och gick snabbare att trösta och lägga till rätta. Och så somnade han om själv, klockan 5 och sov till 7, när han vaknade med ett glatt joller.

För att inte förledas till några amningar hade jag satt på mig amningsovänlig bh och ett tight, långt linne som det skulle bli jävligt jobbigt att dra upp. Så ingen amning i natt heller. Har däremot ammat honom lite nu på dagen, för att tanka lite extra närhet och immunförsvarshöjande. Det känns mycket lättare att sluta med det när det är dags eftersom han ändå äter hyfsat bra. Och äta har han gjort bättre än vanligt so far idag också. Tror att mycket av vårt matstrul - han äter ganska lite - beror på att han småäter hela nätterna igenom och jag hoppas att det ska lösa sig automatiskt nu när han inte får amma längre på nätterna.

Jag känner mig lite mosig, men vid gott mod. Jag tror att det kommer gå bra, bara vi är ihärdiga och inte trillar tillbaka i amningsfällan. Hellre får Sixten sova inne hos oss ett tag så att Nils får lugn och ro, medan han lär sig att sängen är skön att sova i och att man faktiskt kan göra det även om man inte ligger som en sugfisk vid bröstet.

Nu är det ny peppning inför kommande natten när jag och Nils fortsätter. Imorgon tar kärleken över och jag sover med Sixten. Håll tummarna för oss, alla fina människor!

Nervöst fladder

...i magen inför natten. Men tack för allt pepp!

Att bli med fotograf

Jag är så lättad! Idag har vi haft fotograf här som plåtat lägenheten inför visning, när den nu väl blir av. Hela helgen har vi försökt putsa och plocka, bara för att upptäcka att någon liten tass varit framme och kladdat och ryckt ut på annat ställe. Men, med förenade krafter och lite tidigare dagislämning så gick allt vägen. Och jag kan bara konstatera att vi har en jättemysig och fin lägenhet bakom spjälsängarna, de små bilarna, nallarna, skötbord och allt det andra. Perfekt för två personer. Det var lite som att få tillbaka sin gamla lägenhet: tänd eld i kakelugnen, värmeljus på låga höjder, blommor och rena ytor. Och jag inser nu vidden av hur det kommer bli att röja inför visningen...

Nu fokuserar jag om på nästa projekt. Nils sömn. På torsdag får Sixten sova borta och vi ska ta tag i nattamning och att somna om själv i egen säng. Jag tror det kommer bli en kamp, men vi måste ta den för vi kommer snart sluta fungera, jag och kärleken. Så - pepp, strategier och positivt tänkande för hela slanten!

Spelas mycket hos oss just nu, passar även snöblandat regn

En gnagare i bröstet

De senaste dagarna har känslan växt och växt. Legat och gnagt i mig. Missnöjet. Känslan av att det är så svårt att vara glad just nu. Njutningen av att få vara hemma, som för tillfället ligger på minussidan. Jag har funderat och funderat. Och känt mig så ångestladdad för tankarna som kommit. Sanningen är att livet är ganska tungt just nu. Och det har varit det ett tag.

Sömnproblemen, som fortsatt, är den största boven i dramat. Nils vaknar ganska regelbundet varannan timme hela natten. Och när han vaknar ligger han inte och gnyfflar lite missnöjt utan går igång som en siren nästan omedelbart. Jag ammar honom till sömns. Amatörmässigt som det låter kan man ju inte tro att jag redan har ett annat barn som haft sömntrassel, men jag har bara inte orkat ta tag i det. Sixten sover fortfarande i princip inte hela nätter heller, med några oväntade undantag. Ofta vaknar han någon eller några gånger per natt och vill ha vatten eller sova hos oss. Att sen barnen ligger i samma rum gör det lite extra spännande, för kanske vaknar bägge samtidigt och ska krishanteras.

De senaste dagarna har jag gått och grubblat på min känsla, den gråa klumpen i magen. Jag tycker inte att vi har det så kul just nu. Jag tycker inte att jag är så kul just nu. Jag tycker inte att barnen är så kul just nu. Att uttala de där tankarna har gett mig så mycket klumpar i magen och tårar i ögonen. De är så fyllda av skam och rädsla. Skam för vilken dålig förälder jag måste vara om jag inte tycker om att vara hemma med mina barn. Rädsla för att jag inte ger barnen all kärlek jag borde och kan. Att ha ett så bra liv som jag har och ändå inte vara nöjd med det, inte uppskatta det, inte njuta av det. Det känns så förbjudet. Det känns så dumt.

Men ändå har något hänt i mig. I och med att jag har tagit i tankarna och pratat om det med kärleken och några vänner så har något släppt. Inte stressen som gör musklerna spända och käkarna hårda, men väl ångesten av tankarna. Det är ganska jobbigt just nu. Det får vara det. Det kommer att bli bättre. Och för att vara en skittrött tvåbarnsmorsa som inte sovit mer än två timmar i sträck på 10 månader så är jag faktiskt en riktigt, riktigt bra mamma. Och idag har vi haft det fint, barnen och jag. Jag har varit på öppna förskolan, ätit lunch med kollegorna, packat mellanmål, lagat middag, gått med myrsteg från dagis och hem, lekt, badat småkillar, bytt blöjor och fått Nils att somna om en gång utan att amma. Framför allt har jag tyckt om att vara tillsammans med dem. Busa med Nils tills han kiknar av skratt. Ligga nära Sixten innan han somnar, mysa, få höra hans tankar. Dra in doften av dem, det mjuka håret.

Nu väntar nattens prövningar som ensamförälder, tills imorgon när kärleken är hemma igen.