Minsta motståndets lag

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om att jag nog i alla fall är en sån som inte ska ha barn. En sån som jag trodde att jag var när jag var sådär 29. Därför att jag är en sån som behöver läsa tidningen minst en timme varje morgon. I fred. En sån som vill sitta på café och sippa på varmt kaffe och läsa böcker. I fred. En sån som vill dansa, träna, gå ut, äta middagar som inte är korv stroganoff och fiskpinnar. Gärna med andra. Jag tänkte hela inlägget kl 08.45 när jag hade varit uppe i tre timmar med snorig och kinkig unge, hade det klart i huvudet. Fast jag prioriterade en dusch i fred istället för att skriva det.

Och efter duschen, hemlagad pizza till lunch och beslut om att följa minsta motståndets lag så är jag nog en sån som ska ha barn i alla fall. Trots att de inte fattar att man ska sova om nätterna. Trots att Nils verkar vilja amma tills han blir tonåring, fast jag redan har slutat vilja det. Trots att det har kinkats och gråtits. För vi har varit ganska snälla mot varandra. Och för att jag inte tänker ge mig i kast med något som kräver någonting alls idag. Jag följer minsta motståndets lag idag. Slaviskt. Glass och kakor, ingen jacka och mössa på, film till frukost lunch och middag.

You name it. Jag gör det.

One man standing

Han står nu, Nils. Överallt. Och håller på att lära sig att sätta sig själv. Det är en bra kombination. Och idag sa han "mamma"! Stora saker i hemmafrulivet.

Idag är en annan dag

Igår:
Efter frukost ritar Sixten på golvet i köket med kulspetspenna. Skriker att han inte vill gå ut. Jag skvalpar i mig lite kaffe. Vi går ut. Det vrålas. . Nils somnar inte i vagnen. Jag hoppar av tunnelbanan och tänker fly till Caracas, men går en sövande promenad med lillgrisen istället. Möter upp kärleken och Sixten på McDonalds för kaffe och andrafrukost med fett och kolhydrater.

Går till Bondens marknad. Shoppar i ilfart det som finns inom räckhåll och det som inte kräver köande: tomater, bröd, kantareller, surkål och blåbär. Sixten springer och kastar sten på någons zuccinikaka. Nils börjar gnissla i vagnen. Vi ger upp. Åker tunnelbana hem och äter lunch. Sixten vill inte äta. Nils vill inte sova. Vi är trötta och bjuder våra grannar på kaffe. Barnen vaknar. Sixten vill inte äta mellis. Nils vill inte äta mellis. Sixten vill inte gå ut. Vi går ut.

Parken. Nils äter på en pinne strösslad med lite grus. Sixten är lynnig och vill ha isbjörnsglass (isglass). Han får det. Vi köper mat. Vi går hem. Sixten cyklar på gården och vill inte gå in. Nils och kärleken går in. Jag väntar. Efter en halvtimme går vi in efter fysisk närkamp. Sixten häller vatten på Nils med en liten burk, tre gånger. Sixten vill inte äta mat. Nils äter jättemycket mat. Sixten är lynnig. Nils är trött. Vi leker. Sixten råkar kissa i tvättpåsen med nytvättade kläder. Läggdags för Nils, han är glad och vi busar hela vägen in i sängen. Lägger ner honom. Skrik, skrik, skrik. Tar upp honom efter några minuter och då kräks han på golvet. Kärleken tar honom. Nils fontänkräks på kärlekens täcke. Sixten vill inte borsta tänderna. Skrik, skrik, skrik. Vi läser bok. Sixten somnar mellan oss. Vi bär in honom till sig runt kl 21. En halvtimme senare vaknar Nils. Somnar om mellan oss. Vi tittar på varandra. Trötta och lite gråa.

Kärleken: "Det här är ett väldigt effektivt preventivmedel".
Jo. Det är inte ett understatement.

En sur en. I en burk.

Surdeg har haft ett magiskt skimmer över sig ända sen jag såg en dokumentär om Peter Hoeg, där han pratade om surdegens innersta i en halvtimme. Och så bakar min pappa på surdeg. Han gör en monsterdeg och knådar med en enorm maskin som ser ut som den skulle kunna vara hämtad från någon sovjetstat på 50-talet. Den får jäsa i ett badkar. Sen gräddar han i enrissopad ugn och det blir världens godaste bröd.

Jag älskar att baka. Fast inte knåda för hand så länge som man behöver för att få till det. Och just nu orkar jag bara inte med för mycket jobb. Fast surdegen lockar fortfarande. Någongång, någonstans, i ett annat kök, ska jag ha en assistent som kan stå och snurra i 20 minuter. Och då ska jag sätta surdeg. Men inte nu. Inte här.

Här gläds jag å det grövsta åt att det har öppnat ett litet ljuvligt hål i väggen på Scheelegatan där de säljer fantastiska surdegslimpor. Levain, rågsurdeg, danska bröd. Vilken lycka att någon annan har knådat de här fantastiska limporna och att jag bara kan få äta dem.

De två nedersta bilderna är från pappas brödbak i somras, den översta bilden är min Scheelegata-limpa.

Sane in the brain

Morgonen förflöt som vanligt. Gröt, kaffe med mjölk, Bolibompa, upphackad läsning ur dagens DN mellan frukostfix och dusch, en rörig promenad till dagis och sen handla blöjor och mat på vägen hem. Lunch till Nils, lite lek och bus.

Vid lunch åkte jag till jobbet för att vara med på planeringsmöte inför nästa år. Några timmar i en annan värld. En värld med höga klackar, kavaj utan fläckar och vuxensamtal, icke avbrutna av nerbajsade blöjor eller skrapa-knäet-vrål. Min hjärna hittade helt plötsligt nygamla spår att köra i. Sinnet gladdes över att få träffa mina fina kollegor igen. Och helt plötsligt började jag längta efter att börja jobba igen.

Kom hem. Åt god middag glupskt. Hängde med barnen och hade väldigt lite trotskonflikter med Sixten. Han kom och satte sig i mitt knä, mage mot mage och kramades. Jag kände värmen och kärleken i kroppen och hörde att min röst lät annorlunda. Glad. Äkta. Uppriktig.

Idag fick jag tillbaka en bit av mig som jag inte sett på länge. Jag har saknat den. Men jag har faktiskt inte förstått hur mycket förrän nu.

Att chockera

Body Pump. Klockan 06.45.
Min kropp behöver framstupa sidoläge. Och kaffe.

Nästan som på landet. Och i rött.

Vi gillar Skansen. Så där var vi även denna helg tillsammans med stor- och lillkusse. Som riktiga Skansenrävar tog vi bussen från rätt hållplats, Vasaparken, INTE Centralen, där både vagnar och panik var stor och vi fick se början av ett härligt familjegräl. Som riktiga rävar hängde vi också på låset till lunchen, som intogs 11.15, INNAN köerna växt sig till boaormar och barnen ballar ur av hunger (liksom de vuxna, i vår familj med lite klent blodsocker).

Men, alla kan inte vara perfekta. Som en riktig ärketurist gick jag i fällan i Skansenbutiken. Åh, en pläd, to die for. Åh, en surdegsbakbok, I like. Åh, en diskhandduk med sillar, vad varje hem måste äga. Nu bor de hos oss och jag drömmer redan drömmar om hur snyggt mitt rensade hem kommer vara till visningen (nä, vi har bara träffat mäklarna en gång, inte bestämt oss för vilken och kommer inte att sälja innan vi köpt något nytt...men det har liksom satt igång i mitt hjärta).

Själva rensningen är ett annat kapitel. Nu håller jag drömmen vid liv.

Äntligen fyra

Jag satt och tänkte på en fråga som en vän ställde härom dagen: "Tycker inte du att det är jobbigt att Sixten inte får så mycket uppmärksamhet som han fick innan Nils kom?". Och jag kom på det idag. Jag har inte haft ångest för att Sixten eller Nils får för lite uppmärksamhet på väldigt väldigt länge. Den där malande känslan jag hade i början av tvåbarnslivet, att något barn alltid liksom kom på undantag. I början Sixten, sen Nils. Men jag känner inte så längre. Jag kan ha ångest av andra skäl, men inte just det.

Jag tror det är för att vi är en familj på fyra nu. Ja, det har vi ju varit sen januari, men nu är det självklart att familjen verkligen består av fyra individer. Inte tre och en till. För så kändes det i början. Och kanske också för att brorsorna börjar kommunicera och vara med varandra på ett annat sätt nu. Ibland sticker de själva in till vardagsrummet och sitter där och fixar med något. Ibland bråkar de. Ibland skrattar de. Och igår sa Sixten "Min lilla kompis heter lillebror Nilla".

De är också ett par nu, smågrisarna. Jag är så glad för det.

Vånda

Vi letar ny, större lägenhet. Eller kanske hus. Vem vet? Vi har varit på visningar, träffat mäklare, irriterats över floskligt mäklarspråk och nu våndas jag. Våndas för att jag inser att den största utmaningen inte är att hitta en hyfsad fyra för under sex miljoner*, det är att plocka undan alla grejer i vår lägenhet till fotografering och visning.

För det är prylar överallt. Det svämmar över i garderoberna, ligger leksaker i varenda skrymsle och i bokhyllan kör vi dubbla rader. Och detta trots att vi rensar med jämna mellanrum och inte har jättemycket saker.

Trodde jag. Fast det är bara att inse. Vi har faktiskt jättejättemycket saker.

*minst 100 kvadrat i stan då, och jo, jag vet att det finns finfina förorter där lägenheterna är billigare...

Att tänka fel. Men äntligen göra rätt.

Ibland är jag en riktig idiot. Jag spelar upp en scen i mitt huvud, funderar ut det värsta som skulle kunna hända och gör det till en sanning. Som i somras när jag missade att höra av mig till en gammal vän, vi hade fått kontakt igen efter lång frånvaro från varandras liv och skulle träffas när vi var i närheten av varandra. Men sommartrassel, nattvak och tvåbarnsliv pressade sig in mitt i allt och jag ringde inte, hon ringde inte heller och vi sågs aldrig.

I flera månader har jag gått med en gnagande känsla i bröstet: fan nu har det gått så lång tid hon är säkert skitförbannad på att jag inte hört av mig jag ska ringa jag SKA ringa JAG MÅSTE RINGA NU men tänk om hon inte vill prata med mig tänk om hon är besviken på mig hon är besviken hon vill inte ha kontakt med mig igen nu, ja, typ så. Jag har byggt och byggt på min bild av vad hon tänker och ju längre tiden gått desto jobbigare har det där samtalet blivit.

Men idag ringde jag. Och snurrade in mig i en lång förklaring och sa nåt om att jag var rädd att hon inte skulle vilja prata med mig. Och hon svarar, med skrattet bubblande i rösten: "Ja, fast det är ju inte precis jag". Nä, min vackra kosmiska vän, jag borde veta så mycket bättre. Du är verkligen inte sån. Men jag är en rädd idiot. Fast en glad idiot, som längtat efter att få möta dig igen.

Nu tar jag tag i de andra samtalen jag väntat ut alltför länge. Och försöker att inte fastna i sanningarna i mitt huvud.

Åtta

Status: han har hunnit bli åtta månader, Nils. Tre tänder kom på två veckor under augusti. Inte konstigt att han var lite grinig. Han är fortfarande en glad gris. Oftast. Och skriker högst på jorden när han inte är det. Väldigt morgonpigg (i morse var han uppe 05.15) och fortfarande en usel sovare på natten. Väldigt ofta hör vi Sixten ropa "bort Nilla" på natten/morgonen, när Nils ligger och pratar HÖGT i sängen bredvid Sixten och Sixten inte alls vill vakna.

Gör just nu: kryper som en raket. Gärna efter storebror som ofta springer iväg. Och kliver över trösklarna på alla fyra, med spikraka ben och rumpan i vädret. Håller på att lära sig att ställa sig upp själv.

Älskar: att få kravla ut på balkongen och slita upp blommor, när storebror busar och att bada.

Hatar: att behöva sätta på sig blöja eller kläder, att sova hela natten och att sluta bada.

Bara så ni vet

Keith Jarretts Kölnkonsert och Fader Abraham på litet självspelande färgglatt plastpiano tillför ingenting till varandra. Ingenting.

Ögonblick

Vi dammsuger, Nils och jag. Jag går före och Nils kryper efter, genom hela lägenheten. Då och då stannar han och kissar lite förstrött på golvet eftersom han är blöjlös. Och jag är så mycket mamma att det inte ens bekommer mig att min matta blir kissad på. Herregud. Det är lite babykiss, praktiskt taget vatten.

Under tiden lyssnar vi på Prince. Nils tycker om Soft and wet och jag I wanna be your lover. Vi dansar. Jag vill köra lite pardans, hålla hand och se in i hans blåbärsögon men Nils tycker mest om när jag snurrar honom snabbt fram eller tillbaka. Då fnissar han förtjust och lutar sig tungt mot mig. Det tycker jag också om så jag gör det tills jag blir snurrig i huvet.

Och det slår mig mitt i sömndimma, hemmafruträsk och trotsattacker, att livet är så vackert att det gör ont. Att glädjen kommer när man stannar upp och tillåter sig att bara känna. Med eller utan dammråttor.

Sommarlov, del fem